Återigen en tidig morgon då jag inte kan somna om. Tankarna är inte min vän denna morgon.
Stiger upp för att slippa möta dem. Är inte redo riktigt än.
Får en stund för mig själv innan sambon vaknar. Känner sorgen och tomheten fylla hela mig. Suger ur varenda uns kraft. Orolig för framtiden, orolig för hur allting ska bli efter behandlingar. Kommer jag att bli frisk? Har det hunnit smita iväg cancerceller till någon annan del av kroppen?
Känner nästan att jag hoppas på kompletterande behandling med cytostatika för att vara säker på att alla elakingarna dör. Kan man någonsin vara säker, någonsin mer? Kommer oron att vara en del av mitt liv så länge jag lever? Om jag lever länge. Ovisshet...
Det börjar kännas mycket mycket tungt att bära allt detta som händer. Så sakteliga börjar vidden av situationen sjunka ner i min hjärna. Kanske det ändå är läge att ta kontakt med kurator.
Känslorna har hunnit lägga sig lite när sambon stiger upp. Sorgen ligger kvar, men är hanterbar.
Idag ska jag cykla till mamma för att fira henne på mors dag.
Sambon ska jobba idag så vi säger hejdå när jag cyklar iväg.
Stannar till i stan och köper räksmörgåsar och en röd ros i kruka. Träffar på en vän som frågar hur jag har det. Jag berättar. Inser att jag för varje gång jag berättar om cancern kommer ett steg närmare att förstå, eller iallafall att acceptera. Får en välgörande kram.
Det är trevlig hos mamma. Men jag märker att hon är orolig, att detta tar på henne.
Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde låta mina nära och kära slippa detta. Men jag kan inte göra någonting alls åt saken. Bara kämpa på.
Och jag har slutat äta socker och dricka mjölk. Kanske lite att gripa i luften, men socker är ju inte bra i vilket fall som helst. Och att tumörer gillar och förbränner socker är inte alls bra. Mjölk ska visst innehålla tillväxthormon, så det tänker jag inte heller bjussa elakingarna på.
Efter några timmar cyklar jag hem igen. Sitter vid datorn på kvällen och pysslar med bilder. Chattar lite med roliga kompisar som är genuina stämningshöjare. Jag skrattar och mår bättre.
Sambon kommer hem. Jag förstår på honom att han tycker det är jobbigt att lämna mig ensam om dagarna. Men kanske jag behöver den ensamheten att bearbeta känslorna?
Vi sitter lite framför tv:n och ser någon film. Den är rolig och vi skrattar gott.
Lugn och skön kväll.
Vi somnar hyfsat tidigt.
En intressant och läsvärd artikel i SvD
http://www.svd.se/kvinnor-med-cancer-skriver-for-sina-liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar