Sambon vaknar mycket tidigt då han ska börja jobbet redan 4:45. Jag vaknar också till, men väntar med att gå upp tills sambon pussat mig hejdå.
Oron har fått rullskridskor i magen. Jag vet ju hur infernaliskt förlamande trött jag blir tidigt på eftermiddagen hemma. Det är som att den ständigt befintliga oron kör slut på mina energireserver.
Efter duschen försöker jag få ner frukost. En smörgås går ner. Nummer två måste jag tvinga i mig och sedan mår jag illa. Händerna skakar och tårarna bränner redan bakom ögonlocken.
Skärp dig! Sluta tyck så förbannat synd om dig själv!
Men jag tycker inte synd om mig, jag är rädd! Orolig för vad detta är och vad jag ska få för besked på torsdag.
Går till bussen och tar mig till jobb.
I omklädningsrummet har jag satt på mig mitt pokerfejs. Den glada, skämtsamma, positiva. Tröttheten känns redan i ögonlocken och jag undrar hur mycket som syns.
Träffar på en kär vän som numera jobbar på en annan avdelning. Min mun glappar till......
Sedan sitter vi en stund med tårarna rinnande. Men varför sade jag detta nu när hon ska på jobb?
Det dåliga samvetet slår ner i mig som en slägga. Egoistisk och obetänksam!
Men ibland är det som att jag inte riktigt styr över mina reaktioner. Hjärnan verkar jobba febrilt med att försöka förstå, att bearbeta.
Uppe på mitt jobb hälsar jag på mina arbetskamrater. Hjärtat galopperar.
Trött, så infernaliskt trött.
Medan min inskolningssköterska gör i ordning för dagens patienter, sitter jag och gör en Att-göra-lista. Ska förbereda lite kollegor på vad de behöver göra om jag blir borta ett längre tag. Kan snart bocka av lite på listan. Det känns skönt.
Patienterna kommer in och jag får sitta på expeditionen, då min sköterska vill vara helt själv och hojtar till om hon behöver hjälp. Jag sitter och tittar på henne med värme i hjärtat. Hon är så duktig! Det kommer att blir en bra kollega. Och hennes härliga sätt passar så väl in i vår underbara personalgrupp. Jag känner glädje och mår bra.
Framemot lunch smiter jag iväg ett tag. Söker upp vännen som jag mötte vid hissen i onsdags. Han har varit orolig och haft svårt att släppa detta. Jag förstod att det skulle vara så, därför berättar jag vad som hänt och det lilla lilla jag hittills vet. Han blir glad att jag tog mig tid att berätta.
Äter lite lunch och går för att lösa av kollegor. Sätter mig på en stol och är nu väldigt väldigt trött.
Känner hur engagemanget för mitt jobb börjar sina. Orken har tagit slut. Men jag är där och kommer att engagera mig om det behövs.
Då börjar strulet. Min sköterska får lite problem, inget allvarligt. Men jag är där för att hjälpa henne. Går iväg för att hämta något, då kallar den andra inskolningssköterskan på mig. Hon har fått ett liknande problem. Min kollega är på lunch, så hon är själv. Min hjärna börjar nu så sakteliga att stänga ner sin verksamhet. Vad ska jag göra? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag gör en nödlösning, ber en kollega hjälpa den andra inskolningen och går för att hjälpa min sköterska. Då haffar chefen mig och visar mig en lista på fel i flexen. Blir nu förvirrad. Loggar in och ser att mitt schema i jobbets system är helt uppåt väggarna. Kommer på att jag var på väg till min sköterska.
Känner att orken nu är helt slut. Tårarna stiger och jag säger till chefen att nu måste jag gå undan ett slag.
Sätter mig i omklädningsrummet och andas.
Får ett sms av sambon att jag fått operationstid på torsdag. Oj redan? Skönt!
Och samtidigt blir det mer påtagligt.
Mår nu inte alls bra när jag kommer tillbaka. Det är bara förvirrande allting. Trött trött.
Pratar med en nyanländ kollega om att hon nog måste ta över en patient om jag blir borta den närmaste tiden. Berättar om vad jag vet och att det verkar bli operation på torsdag. Gråter igen.
Nu säger chefen till mig att jag inte bör vara kvar på jobbet längre.
Sambon hämtar mig. Han har tagit med kallelsen. Det visar sig att det är en alldeles vanlig läkartid jag har fått på kirurgen. I sin stress och önskan att jag ska bli av med detta, trodde han att det var operation. Sambon är upprörd och jag ser panik och rädsla i hans blick. Han är besviken över att det inte är operation.
Nu slår det dåliga samvetet till i min mage:
Kollegorna tror att jag ska opereras.
Jag kunde inte hålla masken på jobb.
Jag borde ha klarat den här dagen. Jag har ju inte fått något besked än.
Jag är fjantig som river upp himmel och jord
Känner ett behov av att ställa allting tillrätta. Stressen ökar ökar och ökar.
Men då ska jag nog jobba till helgen ändå, om det inte blir operation? Jo jag måste!
Kommer hem och känner mig speedad. Försöker lägga mig och vila. Lyckas sova en stund, och sambon likaså.
Vi tar en promenad.
Nu har tankarna fallit på plats. Nej jag ska inte jobba till helgen! Även utan operation på torsdag, är min hjärna för trött. Jag är för känslomässigt instabil.
Ställer mig på vågen innan jag går och lägger mig. Snart ett kilo borta sedan förra veckan. Det går fort nedåt. Oron käkar mina kalorier. Skönt att känna att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag äter just nu. Men å andra sidan blir det små portioner ändå och snasksugen är jag absolut inte.
Vi somnar för kvällen, åter helt utmattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar