Snart semester

Jag vaknar denna fredagsmorgon och inser att jag har sovit så gott under natten. Såret har inte stramat när jag vänt mig och den irriterande lilla nervsmärtan i en punkt på överarmen är borta.
Jag känner mig utvilad för första gången på länge.

Läser in mig lite på nyheterna kring den överhängande SAS-strejken. Ännu har ingenting hänt. Försöker slå bort oron.

Ska till frissan och bli fin i håret inför resan. Tar bussen till stan och njuter av promenaden. Känner mig mycket stark och är redo för allt längre promenader. Det känns mycket bra.

Lite småprat hos frissan. Ja jag är ledig från jobbet idag och semestern börjar nästa vecka. Jag avskyr att ljuga, men det gagnar verkligen inte denna unga glada tjej att få veta sanningen.

Blir klar lite tidigare än beräknat. Unnar mig en kopp kaffe och en ost/skinkmacka på ett fik medan jag väntar på att sambon ska komma och hämta mig.

Han tycker att jag blivit mycket fin i håret. Jag känner mig fin.

Jag packar snabbt det sista i resväskorna och vi far till flygplatsen för att checka in bagaget. Kvinnan vid incheckningsdisken har ingen information att ge oss om eventuell strejk. Det är bara att följa planen och hoppas på det bästa.

Vi kommer hem och känner att vi behöver vila ett tag. Vi somnar båda två och sover gott någon timme.

Medan sambon far iväg och tvättar bilen, fixar jag lite med blommor och annat. Ringer mamma. Pratar med svärmor.

Fortfarande ingenting om strejken. Förhandlingar pågår.

Klockan blir 18. En kvart senare är det ett faktum att piloterna gått ut i strejk.
Försöker få information från flygplatsen. De vet inget om hur det blir med vårt flyg. Försöker få tag i SAS. det är 98 minuters väntetid och jag har plats 1148 i kön.
Tar kontakt med Fritidsresor. Bara chatten är öppen. Tjejen där försäkrar mig att vi kommer iväg på ett eller annat sätt. Vi kommer att få information via SMS.

Vår avgång till Rhodos på lördag morgon står fortfarande på Swedavias hemsida. Håller tummarna.

Vid 21 kommer ett SMS från taxibolaget om vi vill avboka vår taxiresa på lördag då vårt flyg är inställt. Fortfarande ingenting från Fritidsresor. Men hur ska vi göra? Ser att vårt flyg nu står som inställd.
Då kommer ett SMS från Fritidsresor att det inte finns något ersättningsflyg att finna. Vi ska hålla oss hemma och invänta mer information om vår resa. Senast kl 13:30 ska vi få ny information.
Där sjönk mitt humör ner i källaren. Hur mycket otur ska man ha?

Vi är båda dämpade.

Går och lägger oss vid midnatt.

Jag ligger länge vaken och kämpar med tårarna. Ja jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Visserligen vet jag ännu inte vidden av cancern då jag inte är färdigutredd än. Men jag utgår från att den är borta eller går att få bort helt. Det är jag mycket tacksam över. MEN! Vi behöver så väl denna semesterresa. Vi behöver få positiva intryck. Vi behöver ladda batterierna. Allting under de senaste veckorna har tagit så hårt på oss. Jag borde inte känna dåligt samvete över att jag sörjer över att det uppstår problem. Att det inte för ett tag kan flyta på smidigt så att man kan få slappna av.

Somnar till slut

Jakten på en protes-BH

Idag torsdag ska vi, då sambon slutat jobb, ta oss runt i butiker för att införskaffa det sista inför resan.

Tar en lugn förmiddag. Att duscha tar sin rundliga tid, så det är skönt att slippa skynda sig.

Sambon kommer hem och vi ger oss iväg till stan.

Mitt stora mål idag är att få tag i en protes-BH. Börjar på Twilfit. Tittar med lite lätt sorg på alla vackra BH:ar som jag inte längre kan fylla ut.

Frågar diskret tjejen i kassan vad de kan tänkas ha av protes-BH. Inser att jag faktiskt skäms lite. Vill inte att någon ska höra min fråga. Tjejen visar mig en vacker cremefärgad spetsprydd sak. Hurtfriskt säger hon att den ligger mycket fint kring bysten. Det hugger till lite i mig och det undslipper mig ett: "Eller vad som finns kvar av den". Priset på denna kreation är av ett slag som inte tillåter att jag köper två för att ha ett byte. Jag provar den inte ens.

Går vidare till nästa och nästa och nästa. Inser att det inte blir lätt. Måste ha någonting som håller vaddprotesen på plats. Slutligen hittar jag en BH. Jag får hjälp av en kvinna som visat sig ha blivit bröstcanceropererad för 6 år sedan. Hon förstår vad jag går igenom. Det känns tryggt och jag skäms inte längre. Jag köper en BH som funkar bra.

Det sticker och stramar i operationssåret. Rörelserna då jag tar av och på kläderna har irriterat en smula. Men i övrigt är jag mycket stark i kroppen.

Möter upp med sambon för att gå till Forex och växla till Euro.

Vi åker hem med våra varor och det är dags att börja packa väskorna. Vi tänker checka in dem dagen innan avfärd. Skönt att slippa stå i lång kö tidigt på morgonen.

Nu är jag glad att jag har gjort en checklista. Packandet går som en dans. Undviker att lyfta, men det drar till lite smärtsamt ändå ibland. Måste nog vara lite mer försiktig. Det blöder eller vätskar inte iallafall.

Vi tar det lugnt resten av kvällen.

Min friskresa

Min friskresa har börjat. Tycker det är så bra uttryck. Det är en mycket god vän, ända sedan barndomen, som skrev det till mig. Det har en positiv klang och indikerar en rörelse framåt mot något bra och spännande.

Natten har varit märklig med dränet hängande ner på golvet. Det har gjort lite ont, även om jag tog en stark smärtstillande innan jag gick och lade mig. Har i princip bara kunnat ligga på rygg och det gör jag helst inte i vanliga fall. Ligger vaken en stund och njuter av att inte uppleva oro och ångest. Det är som bomull där nere i magtrakten. Mina mungipor dras upp i ett leende av denna sköna känsla. Men jag stiger ändå upp för jag känner mig stel och obekväm när jag försökt ändra liggställning utan att lyckas.

Ska passa in att ringa bröstsjuksköterskorna vid 7. Det har fortfarande inte kommit särskilt mycket i dränet, så jag blir säkerligen av med det idag.

Får en tid kl 11. Perfekt! Då hinner sambon skjutsa mig dit och hem igen innan han börjar jobba.

Tar en dusch. Bara det är ett konststycke! Försöker undvika att blöta ner förbandet. Men det var ju infernaliskt vad platt det är på höger sida! Står länge och stirrar på den osymmetriska bringan.
Klarar av duschen utan hjälp. Jag är lite stel i högersidan, men det går bra.

Sätter ner dränet i en påse och vi åker iväg till sjukhuset. Känner mig inte helt okej. Lite lätt illamående och mycket mycket skakig.
Känslan av att jag faktiskt skulle kunna svimma kommer flera gånger när vi kommit fram. Jag klarar inte att stå uppe längre stunder. Sambon blir orolig.

Jag får komma in till bröstsköterskan. Hon är en härlig person. Glad och positiv. Hon tycker inte alls det är konstigt att jag mår lite pyton idag. Jag ska bara ta det lugnt.
Hon packar upp förbandet på bringan och är mycket nöjd över hur det ser ut. Tittar på tejpen som sitter över operationssåret. Lite lite blod har kommit, men det ser verkligen fint ut! Hon drar raskt dränet medan jag tar ett djupt andetag. Känner hur det rör sig i sårhålan ända från bröstbenet. Men det gör egentligen inte ont. Hon är van och duktig. Blir omplåstrad och får instruktioner om sårskötsel. Sköterskan är eld och lågor över Rhodosresan som stundar på lördag. Hon tycker absolut att vi ska fara! Innan jag går får jag prova ut en vaddprotes att lägga i BH:n. Får info om att det kan vara bra med en sport-BH som har lite tryck över operationssåret för att undvika serom  (att det samlas vätska i sårhålan). Får veta att det finns speciella BH:ar som har en ficka för bröstprotes. Det måste jag ha! Då slipper jag oroa mig för att protesen ska fara runt och kanske till slut hamna i armhålan. Blir lite pinsamt i längden att hålla på och placera högerbröstet rätt hela tiden.....

Jag följer sköterskans råd när vi kommer hem igen. Lägger mig på sängen. Det känns skönt.

Sambon ska åka till jobbet och jag får förmaningar att ringa honom om jag mår dåligt under kvällen.
Vi kramas länge och säger "Jag älskar dig". Och så säger han: "Kom ihåg att du är du även om du har ett bröst kvar. Du är inte mindre värd och jag älskar dig lika mycket! Jag vill ha dig kvar hos mig därför är det viktigaste att du blir frisk".
Han är så fin och jag älskar honom så mycket.

Lägger mig på soffan under ett skönt täcke. Tittar lite på TV. Pratar lite med svärmor som ringer och vill checka läget. Pratar lite med mamma. Sedan försöker jag sova en stund. Det går inte.

Nu kommer det en slags sorg krypande. Inte stark och sönderslitande sorg. Bara en dov känsla som lägger sig som en mörk filt över mig. Jag sörjer mitt förlorade bröst. Jag sörjer för att det kommer bli så annorlunda att vara platt på höger sida av bröstkorgen. Det kommer att fungera med protes, men det blir inte detsamma som mitt egna bröst som hade oturen att bli sjukt. Jag ska tillåta mig att sörja, men det ska inte dra ner mig i källaren. Mitt andra bröst är friskt och det är en fantastisk tur.

Surfar lite på mobilen och råkar se att det är varsel för strejk på SAS. Från och med fredag kl 18 i Sverige, om de inte kommer överens innan dess. Men det var ju självaste! Inte kan vi väl ha sådan otur? Nu när vi kan resa och har bestämt oss för att vi behöver ha den där resan för att ladda batterierna. Det känns faktiskt lite grymt. Bara att hoppas på att det inte blir strejk eller att den inte drabbar vår charterresa. Men vi kan inte göra mycket åt det iallafall. Om det går åt skogen hoppas jag att vi får pengarna tillbaka iallafall.

Sambon kommer hem och vi ser lite på tv tillsammans. Jag struntar i att ta några smärtstillande innan jag går och lägger mig. Har egentligen inte ont. Är öm och stel då jag gör vissa rörelser, men det står jag ut med.

Jag hittar en bekväm liggställning och somnar gott.

Dag 47, tisdagen den 7 juni. Dagen D. Den längsta dagen.

Om jag påstår att natten varit lugn och angenäm, då ljuger jag. Visserligen tyder det faktum att jag vaknat massvis med gånger på att jag också sovit. När sambons klocka ringer vid 3:30 har jag legat vaken ett bra tag.

Ligger kvar i sängen medan sambon gör sig i ordning för jobb. Han kommer och pussar mig hejdå. Vi kramas länge och säger "Jag älskar dig"

Lyckas sova en timme till.

Grälar lite på mig själv för att jag snaskade cashewnötter kvällen innan. De var salta och nu är jag givetvis törstig. Riktigt lyckat då jag inte får äta eller dricka. Jo ett halvt glas vatten till medicin på morgonen. Jag har ingen medicin, men tar mig rätten till vattnet ändå.

Noggrann morgondusch enligt rutinen. Sedan är det "bara" att vänta på taxin om två timmar.

Sitter lite vid datorn. Så enormt stressad med en orolig och tung klump i magtrakten. Vill bara att allt ska vara klart. NU!

Får två SMS. Det är från chefen och från en kollega. De tänker på mig och önskar mig lycka till med styrkekramar. Jag blir varm inombords. Om de bara visste hur mycket dessa gester betyder för mig.

Det kommer jag nogsamt att berätta för alla när jag är tillbaka igen.

Taxin kommer. Försöker småprata lite med föraren. Han är snäll och trevlig. Vi pratar djur, natur och foto. Ämnen som får mig att må bra. Inuti sliter oron i mig. Utanpå känner jag mig så trött och sliten.

Lilla mamma har redan anlänt till sjukhuset. Det känns så skönt att hon är med mig idag när sambon inte kunde ta sig ledigt. Fast jag misstänker att det är bättre för honom att vara på jobb och ha något att syssla med för att inte stressa ihop helt.

Vi går till mammografin och väntar. Blir inropad 10 minuter tidigare. Får byta om till patientskjorta på överkroppen. Idag visas Tv 4 Gomorron. Sist jag satt där var det Efter 10 med Malou.

Den rara mammografiläkaren ropar in mig i det rum jag varit så många gånger i nu. Och varje gång har det gjort ont. Hon ska sticka mig idag med, men det är en betydligt tunnare nål nu.

Jag får två sprutor med radioaktiv isotop insprutad under huden ovanför tumören. Det sticker och spänner av dessa 2 ml. Men det är ändå mycket mer skonsamt än grovnålsbiopsierna.

Läkaren går iväg för att hämta kirurgen som ska kika på bröstet och markera med tuschpenna. Slår en blick på datorbordet. Där ligger de två sprutor som innehållit isotopen. Känns lite läskigt att se varningssymbolen för radioaktivitet.

En ung läkare kommer in, presenterar sig och undersöker var de ska lägga snitten. Hon ritar nogsamt. Det kittlar på huden. Jag frågar om det går att göra en bröstrekonstruktion senare.

Hon förklarar att i vissa fall planerar man en rekonstruktion i samband med canceroperationen. Men det har vi inte bokat in idag. Jag skjuter det på framtiden. Det viktiga är att bli av med tumörerna.

Mamma och jag får följa med en personal från dagkirurgen, DKE. Det är fler som går med. Jag är sist i den kö av 3 som ska opereras idag. Strax efter 12 blir det min tur. Kanske tidigare då de två första inte tar lika lång tid som min operation. Den ska ta ungefär 2 timmar. Meningen är att jag ska få åka hem under dagen om allting går som förväntat.

Mamma och jag väntar och väntar. Vi småpratar lite, men jag har svårt att koncentrera mig. Det är så hemskt att behöva vänta. Vill ha det avklarat. Vill veta hur många lymfkörtlar de måste ta bort. Tar de alla blir det ofta mycket besvärligt med svullen arm. Känner mig så trött och sliten. Ser på mamma att hon inte heller sovit särskilt bra under natten. Kanske är det flera nätter. Hon brukar inte säga så mycket om hur hon har det.

Vid 11:40 kommer sköterskan och hämtar mig. Dags att byta om. Skickar ett SMS till sambon att nu är det dags. Och ett SMS till "Älskar dig mest av allt". Har en underlig sinnesstämning. Lite på gränsen till katastrofkänsla. Det känns viktigt att skriva hur mycket jag älskar honom.

Byter om och blir visad in till en säng på uppvaket. Får ett gäng tabletter, 2 Alvedon, en Oxykodon och en Arcoxia (NSAID). Till detta minimalt med vatten. Får be om lite mer vatten då Alvedontabletterna glider trögt i min torra hals. Sköterskan säger att hon brukar vara snål med vattnet. Jag svarar att nu får jag känna hur det känns då jag som dialyssköterska behandlar mina njursjuka patienter på samma sätt. "Ja nu får du igen", skrattar hon. "Det är karma". Vi fnissar.

Hon sätter en venflon i armvecket. Dags att vänta mer. Har iallafall en TV att slötitta på.

En dryg timme senare kommer narkossköterskan och går igenom det sista innan operationen. Vi rullar iväg, korridor upp och korridor ner. Svänger runt hörn och jag börjar bli lite åksjuk där jag ligger och tittar på taklampor som far förbi ovanför mitt huvud. Då är vi framme i sänghallen utanför operationssalen. 

Jag får hoppa över på en operationssäng och får genast en underbart skön värmedyna på mig. Jag är förfärligt frusen och lite skakig. Värmen får mig att slappna av lite grand.

Vi rullar in i salen. Vitt, sterilt och en massa apparatur. Stora operationslampor i taket. Flera grönklädda människor pysslar med lite allt möjligt. Det sätts fast armstöd på min säng och ett dropp kopplas till min venflon. Nu kommer alla känslorna över mig igen. Det blir liksom lite för mycket med allting som hänt och händer. Tårarna rinner och jag säger "Nu känns det lite jobbigt". "Jag förstår det" säger någon mjukt bakom huvudet på mig och stryker mig på kinden. Narkosläkaren säger att jag snart ska få somna.

En mask med syrgas sätts över min näsa och mun. Jag försöker snyftande andas naturligt. Blir förvarnad om att sömnmedlet som strax sprutas in i venflonen kommer att svida lite. Det svider till och börjar molvärka. Känner att jag blir lite trött, sedan somnar jag.

Under operationen plockar kirurgen ut portvaktskörteln, sentinel node, som lokaliseras med hjälp av ett instrument som piper när den registrerar isotopen jag fick insprutad under huden på morgonen. Det sprutas också in ett blått färgmedel. Medan körteln skickas iväg på analys görs en liten paus i operationen. Om det hittas cancerceller i körteln, tar man bort samtliga lymfkörtlar i armhålan.

Den rosafärgade tumören ger ifrån sig cancerceller som fångas upp av portvaktskörteln. Vid     undersökningen sprutas ett blått färgämne in, som gör att portvaktskörteln blir lättare att hitta.

 Källa: Vårdguiden, 1177.se

När jag vaknar igen har jag kommit till uppvaket. Jag vet inte hur jag kommit över i den andra sängen igen. Är dåsig och försöker kämpa mig upp till ytan i medvetandet så jag förstår vad som sägs till mig. Sjuksköterskan, som heter Anders, frågar om jag vill ta emot en orolig anhörig. Ja men självklart!
Det är mamma som kommer in. Hon ser orolig ut, men blir lugnare när vi får prata. Sambon är ute och rör på sig. Jag förstår att han inte klarar att sitta och vänta. Vet hur jobbigt det blir för honom.

Jag får lite vatten att dricka och piggnar till när den goda kalla vätskan rinner genom strupen.

Sköterskan berättar att jag har fått ett drän och att lymfkörtlarna var helt friska. Oj vilken fantastisk nyhet! Inga cancerceller i portvakten. Känner hur saker och ting börjar vända sig till det bättre. De positiva beskeden börjar strömma in igen. Semesterresan känns närmare än någonsin nu. Det är plötsligt möjligt.

Sambon kommer in. Han blir lättad av att se mig så pigg och säger att jag har fin färg i ansiktet. Han stryker mig över håret och kinden. Att möta hans blick just då ger mig en så stor dos av kärlek att jag mår som en prinsessa.

Sköterskan frågar om jag är redo att prata med läkaren, om jag är pigg nog att ta in information? Han vill passa på nu när anhöriga är med också. Jodå jag är redo.

Den gulliga läkaren kommer in. Hon berättade lite om operationen. Att hon är riktigt glad och tacksam över att portvakten var frisk. Hon förklarar att jag, då jag kommit hem från resan, blir kallad till röntgen för att scanna igenom hela kroppen. De vill vara 100% säkra att det inte smitit iväg någon cancer ut i kroppen. Sedan hinner den mer genomgående analysen av portvakten och tumörerna bli klara till återbesöket om 3 veckor. Då kommer tilläggsbehandlingen att diskuteras.

Sambon skjutsar hem mamma medan jag piggnar till mer. Sköterskan tycker att jag vaknat till ovanligt snabbt trots den stora dosen narkosmedel. Ett sista blodtryck tas och jag får klartecken till fika. En kopp kaffe, mer kallt vatten och en skinkklämma smakar som en gourmetmåltid efter mer än 12 timmars fasta.
Är fascinerad över den totala avsaknaden av illamående. Det är skönt. Har inte ont heller egentligen. Det stramar lite över operationssåret.

När sambon kommer tillbaka är det dags för mig att byta om och få åka hem. Har lite tendens till snedsteg då jag sakta reser mig upp. Men jag är inte yr. Det går bra att byta om. Sambon väntar utanför om jag skulle behöva hjälp.

Sköterskan instruerar mig i skötsel av dränet. Jag vet hur det funkar, men lyssnar då man blir lite lätt dum i huvudet när man själv är patient och det har varit så mycket stress runt en.
Imorgon ska jag kontakta bröstsjuksköterskorna för att få hjälp med att ta bort dränet. Om det kommit mycket vätska, då får jag ha det ett dygn till. Än så länge har det inte kommit mycket alls.
Får med mig Oxykodontabletter hem. Att ta till natten tillsammans med Panodil om det behövs.

Ett kuvert väntar på mig på hallgolvet. En liten sak jag beställde till mig själv från ko-ko-no. En symbol. Som en amulett och lyckbringare. Den är så söt. Och det går pengar till bröstcancerfonden också.

                                            


Det är så skönt att få komma hem. Sambon pysslar om mig och lagar till lite lätt middag. Jag vilar lite medan han tar en promenad. Det är bökigt med dränet. Måste hålla koll på var det är hela tiden. Men jag känner ett stort lugn inombords. Det är över nu. Operationen är avklarad.
Det är en märklig känsla att titta ner på en alldeles platt högersida. Revbenen är så markanta att jag kan spela xylofon på dem. Nåja, inte ens det får ner mitt humör. Cancern är bortopererad, lymfkörtlarna är friska och det får mig att må så bra.

Lite tv-tittande innan vi, helt slut, stupar i säng.

Det här var den längsta dagen, dagen D - som sambon så träffande uttryckte det.
Imorgon startar jag klockan igen. Nu står den inte still längre.

Dag 46, måndagen den 6 juni

Vaknar tillsammans med sambon vid 3:30. Småpratar lite och pussar honom hejdå.
Det är inte läge att försöka somna om. Tar en smörgås och en kopp kaffe. Det kan hjälpa till att somna. Ibland. Sömnen infinner sig vid 6-tiden och jag får sova ganska ostört till 8:30. Känns ljuvligt. Det är det närmaste pigg jag varit på mycket länge.

Stressen sliter i mig för full kraft. Sätter mig vid datorn och skapar 2 att-göra-listor innan resan. Det känns mycket bättre sen.

Idag skiner solen och vinden är inte lika hård. Kanske en båttur när sambon kommer hem.

Sambon kommer hem vid lunch. Han vilar lite och sedan cyklar vi ner till båten för att få en liten utflykt. Men det vill sig inte riktigt idag. Hänglåset visar sig ha fått en törn och går inte att få upp. Sambon ber en kompis komma och hjälpa honom. Jag cyklar hem för att vila en stund. Energin har tagit helt slut igen. Den gnagande känslan i magen förtär all energi jag har.

Lyckas nog slumra till en stund. Vi åker för att köpa ett nytt hänglås och tar sedan en promenad när allting är på plats nere i hamnen. Det har blivit för svalt för en båttur denna kvällen.

Men en promenad är just vad jag behöver. Ångest och oro sliter rejält i mig nu. Är okoncentrerad och har inte ro att ägna mig åt något speciellt. Det lättar under promenaden. Vi är båda oroliga och spända.

Vi äter middag. Jag duschar enligt instruktion från kirurgen innan operation. Vi plockar fram en rolig film att skingra tankarna med. Det går egentligen inte så bra. Men vi tittar vidare medan vi håller varandra i handen.

Till slut ger vi upp. Vi är alldeles för trötta.
Det känns skönt att ha krupit ner under täcket nära min sambo. Det lugnar, även om jag känner att han inte heller mår särskilt bra just nu. Men vi har varandra.

Somnar efter ett tag.

Dag 45, söndagen den 5 juni

Det blev max 4 timmars sömn inatt. Sönderhackad sömn.

Stiger till slut upp då jag inte kan somna om igen på morgonkvisten, vid 5. Vill inte ligga och snurra runt så jag väcker sambon.

Tar en kopp kaffe vid datorn med ett spel. Försöker att dämpa fjärilarna som far runt i magen.

Några timmar går och sambon vaknar. Vi har tänkt oss att åka till jakthundsutställningen idag, där svärfar har med en gråhund. Känner att jag är så sliten, men jag vill gärna se hur det går på tävlingen.

Vi ger oss iväg. En iskall nordanvind drar över landskapet. När solen är framme är det ganska behagligt. Men när molnen kommer blir det riktigt kallt.

Många deltagare på plats. Det är en blandning av olika hundskall i luften. Ljusa röster och mörka röster. Vissa skäller ihållande och vissa ger ifrån sig ett kort skall. En del hundar ser riktigt stressade ut och vet inte hur de ska vända sig. En hård vind drar iväg över grusplanen och river med sig ett dammoln upp i luften.

Hela familjen är till slut samlad hos svärfar. Det är roligt att träffa alla igen.
Sambons svägerska kommer fram och kramar om mig. Hon har nyss fått veta. Det känns skönt att få prata med henne en stund om cancern och operationen. Men jag undviker att grotta ner mig i det.
Som läkare är hon lite orolig över de multiresistenta bakterierna som det vimlar av i södra Europa. Men jag anser fortfarande att risken inte är större att få dem där än här på våra egna sjukhus. Jag tänker vara försiktig. Och sjukdomen ska inte få styra oss längre, eller iallafall inte under den veckan vi är på semester!

Det är svärfars tur nu. Jag ställer mig strategiskt med kameran och tar många bilder. Hunden är så duktig. Det är roligt att se vilket samspel det är mellan svärfar och hans hund.

Jag ställer mig hos sambon igen. Solen har gått i moln och det är svinkallt.
"Fryser du" frågan sambon och drar upp dragkedjan i min jacka en bit. Jag känner hur denna gest är så full av kärlek och omtanke att jag blir riktigt rörd. Värmen sprider sig inombords och jag bara måste ge honom en puss, även om jag vet att han blir generad om det är mycket folk runt oss.

Utställningen är slut och vi drar oss hemåt igen.
Vi passar på att ta en tupplur. Jag somnar och sover så gott i några timmar.

Sedan den evinnerliga tvättstugan. Men det är bättre att passa på med det tunga innan operationen. Jag vet ju fortfarande inte hur jag mår efteråt. Känner mig lite lätt stressad över allting som jag upplever måste göras innan resan. Måste försöka bena upp vad som verkligen måste göras och vad som är ett resultat av att min hjärna är stressad just nu. Mycket av det kan säkert vänta tills vi kommer hem. Jag menar putsa fönsterna? Vem putsar fönsterna innan en semesterresa? Eller planterar om blommorna? Ska försöka hitta nödbromsen till mina tankar. Eller kanske lugnar det sig själv efter operationen.

Jag skippar kvällspromenaden och tittar lite på TV med sambon innan vi lägger oss och somnar på studs.

Dag 44, lördagen den 4 juni

Svårigheten att sova ordentligt blir alltmer märkbar. Är konstant trött och sliten. Får tvinga mig att göra saker. Sambon drar med mig ut på promenader och jag är så tacksam för det. Känner mig inte deprimerad, bara väldigt stressad och infernaliskt trött.

Mycket tankar kring operationen och hur det blir efter operationen. Vad kommer de att hitta i lymfkörtlarna? Hur många kommer de att behöva ta? Har det hunnit sprida sig till någon annan del av kroppen? Det är ju inte så att man känner metastaser förrän de hunnit växa till sig och orsaka symtom.

Fastän jag är fast beslutsam att åka på semesterresan, måste jag hålla möjligheten öppen att backa om det visar sig vara jobbigt efter operationen. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska fungera.

Tröttheten svider i huvudet och jag skulle kunna somna var som helst, utom när jag försöker vila. Då kommer hjärtklappningen och stressen.

Tankarna faller på den episod tidigt i våras när jag fick åldersnoja. Nästa år fyller jag 50 och jag kände krisen komma krypande. Kände mig plötsligt väldigt gammal och undrade var åren tagit vägen.
Men nu känner jag stor tacksamhet över att ha möjligheten att få fylla 50. Varje dag känns om en gåva. Varje pust av blomdoft och drillande fågelsång är en present att njuta av här och nu. Det är så skönt att kunna stanna till i nuet och för en stund stänga ute oron för den närmaste framtiden.

Men jag längtar väldigt mycket efter att få operationen gjord. Det tar allt med på psyket att känna tumören när jag duschar. Försöker låta bli att undersöka om den blivit större. Jag kan inte göra någonting åt det nu iallafall. Läkarna får ta ställning till vad som ska göras efter operationen. Jag förlitar mig på att de kan sin sak. Om jag sedan är orolig ändå för att behandlingen inte är tillräcklig, är det något jag får lära mig leva med. Cytostatika eller strålning tar inte bort oro, bara det som eventuellt riskerar att sprida sig.

Har förhoppningen att det ska kännas lite mindre stressigt när operationen är över. Eller iallafall efter det uppföljande läkarbesöket....

Dag 42, torsdagen den 2 juni

Vaknar och ser att solen skiner vackert från en blå himmel. Tankarna väcker mig och jagar bort möjligheten att somna om. Det verkar som att jag max kan sova 6 timmar just nu. Men någon gång måste det väl lugna sig så jag kan ta igen förlorad sömn.

Smyger upp för att ta en kopp kaffe. Idag har jag planerat in shopping av sommarkläder på stan. Jag behöver lite nytt inför resan nästa vecka.

Vi äter frukost tillsammans och cyklar sedan in till stan. Sambon har också lite ärenden.
Det är alltid lika svårt att hitta kläder. Inser också att jag inte har en aning om vad för slags toppar jag ska köpa. Kan jag ha linne efter operationen? Kanske jag måste vänta till nästa vecka med att söka det. När jag vet.

Tappar motivationen och farten lite. Om bara några dagar är mitt ena bröst borta. Hur kommer det att funka när jag tränar? Det kommer att bli mycket mycket svårt att duscha i det gemensamma omklädningsrummet. Vill inte exponera mig med platt sida och ärr. Simma i badhuset? Känns inte heller lockande.

Jag känner tröttheten välla över mig. Nu får det räcka för idag. Hittade ett par byxor iallafall. Och en tunn vacker kofta.

Cyklar hem och lägger mig på sängen utan att packa upp. Sambon är inte hemma än. Jag slumrar till en liten stund. Behöver sova.

Sambon kommer hem och sätter sig på sängkanten. Han ser orolig ut. Jag försäkrar att jag blev trött av shoppingen och värmen. Han förstår men ser inte mindre orolig ut. Oron för att sjukdomen ska göra mig sjuk även kroppsligen är stark. Men snart är det operation och jag blir av med tumörerna och risken för att de ska sprida sig. Vi längtar. Jag är kluven. Jag är rädd.

Sambon kramar mig länge och säger "Jag älskar dig". Jag säger att "Jag älskar dig mest av allt".
Han går för att göra sig i ordning till jobb.

Vi kramar och pussar varandra hejdå. Han lovar att köra försiktigt i natt. Jag känner ett ryck av obehag i magen. Som alltid när han ska köra nattbil.

Försöker vila en stund till, men oro och obehag inför tisdag får mig klarvaken. Sätter mig en stund med bildredigering. Tar kontakt med fotokompisen och hör om hon är sugen på lite kvällsfoto.
Jo hon är på.

Vi cyklar iväg till en plats vid älven som är så vacker på kvällen. Den gyllene kvällssolen silar genom de skirt ljusgröna lövverken på asparna. Det är underbart. Några timmar bara rusar iväg och jag känner mig lugn och  harmonisk.

Sitter med bildredigeringen när jag kommer hem. Mår gott i själen.
Somnar snabbt.

Dag 41, onsdagen den 1 juni

Sambon åker iväg tidigt på jobb. Strax efter 4 hörs ett åskmuller. Och sedan ett till. Det är sommarens första värmeåskväder. Det känns mysigt att ligga där i sängen och lyssna på regnet som faller. Jag somnar om.

Vaknar när klockan ringer 7. Idag ska jag ta kontakt med sköterskorna på kirurgen. Jag vill veta vad biopsin från vänster bröst visade.

Blir uppringd kl 9. Sköterskan kan inte svara på exakt vad det fanns i provet, men hon sa att jag inte behövde oroa mig. Det känns bra. Då oroar jag mig inte.

Ringer sambon och berättar vad jag fått veta. Han låter lättad. Goda nyheter.

Pysslar lite under förmiddagen och håller koll på det tämligen ostadiga vädret. Är beredd att cykla iväg om det bara tenderar att stabilisera sig. Ska besöka mina arbetskamrater idag på jobb. Har utmanat mig själv att cykla dit.

Ger mig iväg strax efter lunch. Stannar först till och köper lite chokladbollar att bjuda på till fika. Sedan stannar jag till i stan och köper en cykelhjälm. Har bestämt mig för att göra skillnad på de plan jag kan påverka. Och att inte spräcka skallen om jag vurpar är en sak jag absolut kan påverka.

Klämmer in skallen i den nya hjälmen och susar iväg. Det börjar regna. Men det struntar jag i. Det kommer snart att sluta igen.
Mycket riktigt håller det på ett tag och sedan klarnar det upp.
Det är en underbar cykeltur genom villakvarter med trädgårdar som doftar av blommor. Fåglarna kvittrar och solen skiner. Ser många platser jag vill återkomma till med kameran.

Framme på jobbet känner jag hur glada mina arbetskompisar blir att få träffa mig. Många frågor, engagerade frågor. De känner med mig och har tänkt mycket på hur jag har det. Det känns skönt att träffa dem. Saknar dem.

Pratar en stund med vår överläkare som hade fått veta min diagnos. Hon undrade om hon kunde göra något för mig. Rart. Jag berättade att jag laddar batterierna fint med naturen och foto. Och så värmer det mig i hjärtat med all omtanke från arbetskompisar och vänner. Då säger läkaren:
"Du är ju en sådan person, så omtanke är vad du kan vänta dig mycket av".
Jag blev så glad och så rörd. Känner att tårarna kryper upp i ögonvrårna. Det är bland det finaste någon sagt till mig. Jag får en kram av henne innan hon går vidare.

Dags för mig att cykla hemåt igen. Det känns så positivt att ha besökt jobbet. Men jag undvek att möta patienterna. Det kommer så mycket frågor och jag vill inte svara på något nu. Jag antar att de inte vet exakt varför jag är hemma. Svaren kan vänta tills jag vet. Tills jag är frisk.

Cykelturen hem går som en dans. Fortfarande vackert väder. Totalt blev det 4 mil på cykel. Jag är stark i kroppen och är inte speciellt trött. Har en bra grund i konditionen vilket är bra när jag ska bli frisk igen.

Sambon löptränar efter jobbet medan jag lagar mat.
Vi känner oss lättade efter beskedet att det inte är cancer i vänster bröst. Mycket lättade. Det känns hoppfullt igen. VI planerar lite för resan. Längtar tillsammans.

Somnar glada och trötta

Dag 40, tisdagen den 31 maj

Vaknar tidigt, men inte alldeles för tidigt.

Ser att solen skiner från en klar himmel. Idag ska vi ta premiärturen med båten och vi verkar ha riktig tur med vädret.

Sambon vaknar någon timme senare. Vi packar ihop det som ska ner till båten och cyklar till hamnen. Vattnet ligger som en spegel. Det är så vackert.

Vi tuffar ut på älven. Motorn låter fint efter vinterförvaringen. Den spinner som en katt. Vi glider fram över den lugna vattenytan. Det glittrar i de små krusningarna när solstrålarna leker i vattenytan. Det är ljummet i luften och vi mår så gott.

Efter en stunds färd lägger vi till i en gästhamn. Tar en promenad över de böljande sanddynerna. Lärkor hänger i skyn och drillar glatt.

Vi dukar fram en liten matbit som smakar extra gott i båten med kapellet nedfällt. Det kommer små friska vindpustar emellanåt, men det är bara skönt i solgasset.

Molnen börjar lite smått hopa sig vid horisonten och vi tuffar sakta hemåt för att inte överraskas av ett åskoväder.

Glada, nöjda och sömniga kommer vi hem. Jag lägger mig för att vila en stund och somnar genast.

Vaknar en timme senare, skönt avslappnad.

En lugn kväll innan vi går och lägger oss för natten.