Så sitter jag på bussen, på väg till jobbet. Inser att det gått många många månader sedan jag skrev här sist. Mycket har hänt sedan dess och många tankar har flugit genom huvudet.
Nej resan blev ju aldrig av i juni. men vi kom iväg en tur till norge och underbara Kjerringøy. Sedan några dagar i Stockholm. Kanske var det lite tur ändå att vi inte kom iväg så långt eftersom det var en smula besvärligt efter operationen. Det samlades vätska som skvalpade runt och spände i sårhålan. De avkapade nervbanorna pinade mig genom att registrera allting som smärta långt ner i armen, även om det var lätt beröring. Det klingade av successivt under sommaren.
Vi väntade fortfarande på slutbeskedet efter att de undersökt tumörerna som togs bort. Min fortsatta behandling hängde på resultatet av det. Så den 1 juli fick jag beskedet att det var mycket snälla tumörer. De hade fått bort allting och det var ingen spridning till vare sig lymfkärl eller blodkärl. Det var som att 1 ton lättade från axlarna. Läkaren friskförklarade mig där och då. Enda behandlingen blev Tamoxifen i 5 år. Jag fortsatte vara sjukskriven till sista juli och var på jobb 1 augusti igen.
Det var skönt att vara tillbaka. Men jag var trött trött trött. Biverkningarna av medicinen plågade mig. Smärta i magen, värmevallningar och förlamande trötthet som slog in vid lunchtid. Efter att ha börjat ta tabletten sent på kvällen istället försvann tröttheten. De andra biverkningarna kom och gick.
Tog ut mina 4 veckors semester i september/oktober och njöt av fantastiskt väder. Var ute med kameran flera timmar varje dag.
Efter en magnetröntgen strax innan jul konstaterades att det inte finns någonting alls som ser konstigt ut. Det som man såg på vänster sida finns inte kvar. Det var den finaste julklapp jag kunde få! Stressen innan undersökningen var enorm. "Tänk om de hittar mer". "Den här gången kommer jag inte att klara mig undan lika lindrigt". Tankarna snurrade.
Men nu har jag börjat landa i detta. Sover lite dåligt, men det kommer att ge med sig.
måndag 26 december 2016
lördag 11 juni 2016
Snart semester
Jag vaknar denna fredagsmorgon och inser att jag har sovit så gott under natten. Såret har inte stramat när jag vänt mig och den irriterande lilla nervsmärtan i en punkt på överarmen är borta.
Jag känner mig utvilad för första gången på länge.
Läser in mig lite på nyheterna kring den överhängande SAS-strejken. Ännu har ingenting hänt. Försöker slå bort oron.
Ska till frissan och bli fin i håret inför resan. Tar bussen till stan och njuter av promenaden. Känner mig mycket stark och är redo för allt längre promenader. Det känns mycket bra.
Lite småprat hos frissan. Ja jag är ledig från jobbet idag och semestern börjar nästa vecka. Jag avskyr att ljuga, men det gagnar verkligen inte denna unga glada tjej att få veta sanningen.
Blir klar lite tidigare än beräknat. Unnar mig en kopp kaffe och en ost/skinkmacka på ett fik medan jag väntar på att sambon ska komma och hämta mig.
Han tycker att jag blivit mycket fin i håret. Jag känner mig fin.
Jag packar snabbt det sista i resväskorna och vi far till flygplatsen för att checka in bagaget. Kvinnan vid incheckningsdisken har ingen information att ge oss om eventuell strejk. Det är bara att följa planen och hoppas på det bästa.
Vi kommer hem och känner att vi behöver vila ett tag. Vi somnar båda två och sover gott någon timme.
Medan sambon far iväg och tvättar bilen, fixar jag lite med blommor och annat. Ringer mamma. Pratar med svärmor.
Fortfarande ingenting om strejken. Förhandlingar pågår.
Klockan blir 18. En kvart senare är det ett faktum att piloterna gått ut i strejk.
Försöker få information från flygplatsen. De vet inget om hur det blir med vårt flyg. Försöker få tag i SAS. det är 98 minuters väntetid och jag har plats 1148 i kön.
Tar kontakt med Fritidsresor. Bara chatten är öppen. Tjejen där försäkrar mig att vi kommer iväg på ett eller annat sätt. Vi kommer att få information via SMS.
Vår avgång till Rhodos på lördag morgon står fortfarande på Swedavias hemsida. Håller tummarna.
Vid 21 kommer ett SMS från taxibolaget om vi vill avboka vår taxiresa på lördag då vårt flyg är inställt. Fortfarande ingenting från Fritidsresor. Men hur ska vi göra? Ser att vårt flyg nu står som inställd.
Då kommer ett SMS från Fritidsresor att det inte finns något ersättningsflyg att finna. Vi ska hålla oss hemma och invänta mer information om vår resa. Senast kl 13:30 ska vi få ny information.
Där sjönk mitt humör ner i källaren. Hur mycket otur ska man ha?
Vi är båda dämpade.
Går och lägger oss vid midnatt.
Jag ligger länge vaken och kämpar med tårarna. Ja jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Visserligen vet jag ännu inte vidden av cancern då jag inte är färdigutredd än. Men jag utgår från att den är borta eller går att få bort helt. Det är jag mycket tacksam över. MEN! Vi behöver så väl denna semesterresa. Vi behöver få positiva intryck. Vi behöver ladda batterierna. Allting under de senaste veckorna har tagit så hårt på oss. Jag borde inte känna dåligt samvete över att jag sörjer över att det uppstår problem. Att det inte för ett tag kan flyta på smidigt så att man kan få slappna av.
Somnar till slut
Jag känner mig utvilad för första gången på länge.
Läser in mig lite på nyheterna kring den överhängande SAS-strejken. Ännu har ingenting hänt. Försöker slå bort oron.
Ska till frissan och bli fin i håret inför resan. Tar bussen till stan och njuter av promenaden. Känner mig mycket stark och är redo för allt längre promenader. Det känns mycket bra.
Lite småprat hos frissan. Ja jag är ledig från jobbet idag och semestern börjar nästa vecka. Jag avskyr att ljuga, men det gagnar verkligen inte denna unga glada tjej att få veta sanningen.
Blir klar lite tidigare än beräknat. Unnar mig en kopp kaffe och en ost/skinkmacka på ett fik medan jag väntar på att sambon ska komma och hämta mig.
Han tycker att jag blivit mycket fin i håret. Jag känner mig fin.
Jag packar snabbt det sista i resväskorna och vi far till flygplatsen för att checka in bagaget. Kvinnan vid incheckningsdisken har ingen information att ge oss om eventuell strejk. Det är bara att följa planen och hoppas på det bästa.
Vi kommer hem och känner att vi behöver vila ett tag. Vi somnar båda två och sover gott någon timme.
Medan sambon far iväg och tvättar bilen, fixar jag lite med blommor och annat. Ringer mamma. Pratar med svärmor.
Fortfarande ingenting om strejken. Förhandlingar pågår.
Klockan blir 18. En kvart senare är det ett faktum att piloterna gått ut i strejk.
Försöker få information från flygplatsen. De vet inget om hur det blir med vårt flyg. Försöker få tag i SAS. det är 98 minuters väntetid och jag har plats 1148 i kön.
Tar kontakt med Fritidsresor. Bara chatten är öppen. Tjejen där försäkrar mig att vi kommer iväg på ett eller annat sätt. Vi kommer att få information via SMS.
Vår avgång till Rhodos på lördag morgon står fortfarande på Swedavias hemsida. Håller tummarna.
Vid 21 kommer ett SMS från taxibolaget om vi vill avboka vår taxiresa på lördag då vårt flyg är inställt. Fortfarande ingenting från Fritidsresor. Men hur ska vi göra? Ser att vårt flyg nu står som inställd.
Då kommer ett SMS från Fritidsresor att det inte finns något ersättningsflyg att finna. Vi ska hålla oss hemma och invänta mer information om vår resa. Senast kl 13:30 ska vi få ny information.
Där sjönk mitt humör ner i källaren. Hur mycket otur ska man ha?
Vi är båda dämpade.
Går och lägger oss vid midnatt.
Jag ligger länge vaken och kämpar med tårarna. Ja jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Visserligen vet jag ännu inte vidden av cancern då jag inte är färdigutredd än. Men jag utgår från att den är borta eller går att få bort helt. Det är jag mycket tacksam över. MEN! Vi behöver så väl denna semesterresa. Vi behöver få positiva intryck. Vi behöver ladda batterierna. Allting under de senaste veckorna har tagit så hårt på oss. Jag borde inte känna dåligt samvete över att jag sörjer över att det uppstår problem. Att det inte för ett tag kan flyta på smidigt så att man kan få slappna av.
Somnar till slut
Jakten på en protes-BH
Idag torsdag ska vi, då sambon slutat jobb, ta oss runt i butiker för att införskaffa det sista inför resan.
Tar en lugn förmiddag. Att duscha tar sin rundliga tid, så det är skönt att slippa skynda sig.
Sambon kommer hem och vi ger oss iväg till stan.
Mitt stora mål idag är att få tag i en protes-BH. Börjar på Twilfit. Tittar med lite lätt sorg på alla vackra BH:ar som jag inte längre kan fylla ut.
Frågar diskret tjejen i kassan vad de kan tänkas ha av protes-BH. Inser att jag faktiskt skäms lite. Vill inte att någon ska höra min fråga. Tjejen visar mig en vacker cremefärgad spetsprydd sak. Hurtfriskt säger hon att den ligger mycket fint kring bysten. Det hugger till lite i mig och det undslipper mig ett: "Eller vad som finns kvar av den". Priset på denna kreation är av ett slag som inte tillåter att jag köper två för att ha ett byte. Jag provar den inte ens.
Går vidare till nästa och nästa och nästa. Inser att det inte blir lätt. Måste ha någonting som håller vaddprotesen på plats. Slutligen hittar jag en BH. Jag får hjälp av en kvinna som visat sig ha blivit bröstcanceropererad för 6 år sedan. Hon förstår vad jag går igenom. Det känns tryggt och jag skäms inte längre. Jag köper en BH som funkar bra.
Det sticker och stramar i operationssåret. Rörelserna då jag tar av och på kläderna har irriterat en smula. Men i övrigt är jag mycket stark i kroppen.
Möter upp med sambon för att gå till Forex och växla till Euro.
Möter upp med sambon för att gå till Forex och växla till Euro.
Vi åker hem med våra varor och det är dags att börja packa väskorna. Vi tänker checka in dem dagen innan avfärd. Skönt att slippa stå i lång kö tidigt på morgonen.
Nu är jag glad att jag har gjort en checklista. Packandet går som en dans. Undviker att lyfta, men det drar till lite smärtsamt ändå ibland. Måste nog vara lite mer försiktig. Det blöder eller vätskar inte iallafall.
Vi tar det lugnt resten av kvällen.
torsdag 9 juni 2016
Min friskresa
Min friskresa har börjat. Tycker det är så bra uttryck. Det är en mycket god vän, ända sedan barndomen, som skrev det till mig. Det har en positiv klang och indikerar en rörelse framåt mot något bra och spännande.
Natten har varit märklig med dränet hängande ner på golvet. Det har gjort lite ont, även om jag tog en stark smärtstillande innan jag gick och lade mig. Har i princip bara kunnat ligga på rygg och det gör jag helst inte i vanliga fall. Ligger vaken en stund och njuter av att inte uppleva oro och ångest. Det är som bomull där nere i magtrakten. Mina mungipor dras upp i ett leende av denna sköna känsla. Men jag stiger ändå upp för jag känner mig stel och obekväm när jag försökt ändra liggställning utan att lyckas.
Ska passa in att ringa bröstsjuksköterskorna vid 7. Det har fortfarande inte kommit särskilt mycket i dränet, så jag blir säkerligen av med det idag.
Får en tid kl 11. Perfekt! Då hinner sambon skjutsa mig dit och hem igen innan han börjar jobba.
Tar en dusch. Bara det är ett konststycke! Försöker undvika att blöta ner förbandet. Men det var ju infernaliskt vad platt det är på höger sida! Står länge och stirrar på den osymmetriska bringan.
Klarar av duschen utan hjälp. Jag är lite stel i högersidan, men det går bra.
Sätter ner dränet i en påse och vi åker iväg till sjukhuset. Känner mig inte helt okej. Lite lätt illamående och mycket mycket skakig.
Känslan av att jag faktiskt skulle kunna svimma kommer flera gånger när vi kommit fram. Jag klarar inte att stå uppe längre stunder. Sambon blir orolig.
Jag får komma in till bröstsköterskan. Hon är en härlig person. Glad och positiv. Hon tycker inte alls det är konstigt att jag mår lite pyton idag. Jag ska bara ta det lugnt.
Hon packar upp förbandet på bringan och är mycket nöjd över hur det ser ut. Tittar på tejpen som sitter över operationssåret. Lite lite blod har kommit, men det ser verkligen fint ut! Hon drar raskt dränet medan jag tar ett djupt andetag. Känner hur det rör sig i sårhålan ända från bröstbenet. Men det gör egentligen inte ont. Hon är van och duktig. Blir omplåstrad och får instruktioner om sårskötsel. Sköterskan är eld och lågor över Rhodosresan som stundar på lördag. Hon tycker absolut att vi ska fara! Innan jag går får jag prova ut en vaddprotes att lägga i BH:n. Får info om att det kan vara bra med en sport-BH som har lite tryck över operationssåret för att undvika serom (att det samlas vätska i sårhålan). Får veta att det finns speciella BH:ar som har en ficka för bröstprotes. Det måste jag ha! Då slipper jag oroa mig för att protesen ska fara runt och kanske till slut hamna i armhålan. Blir lite pinsamt i längden att hålla på och placera högerbröstet rätt hela tiden.....
Jag följer sköterskans råd när vi kommer hem igen. Lägger mig på sängen. Det känns skönt.
Sambon ska åka till jobbet och jag får förmaningar att ringa honom om jag mår dåligt under kvällen.
Vi kramas länge och säger "Jag älskar dig". Och så säger han: "Kom ihåg att du är du även om du har ett bröst kvar. Du är inte mindre värd och jag älskar dig lika mycket! Jag vill ha dig kvar hos mig därför är det viktigaste att du blir frisk".
Han är så fin och jag älskar honom så mycket.
Lägger mig på soffan under ett skönt täcke. Tittar lite på TV. Pratar lite med svärmor som ringer och vill checka läget. Pratar lite med mamma. Sedan försöker jag sova en stund. Det går inte.
Nu kommer det en slags sorg krypande. Inte stark och sönderslitande sorg. Bara en dov känsla som lägger sig som en mörk filt över mig. Jag sörjer mitt förlorade bröst. Jag sörjer för att det kommer bli så annorlunda att vara platt på höger sida av bröstkorgen. Det kommer att fungera med protes, men det blir inte detsamma som mitt egna bröst som hade oturen att bli sjukt. Jag ska tillåta mig att sörja, men det ska inte dra ner mig i källaren. Mitt andra bröst är friskt och det är en fantastisk tur.
Surfar lite på mobilen och råkar se att det är varsel för strejk på SAS. Från och med fredag kl 18 i Sverige, om de inte kommer överens innan dess. Men det var ju självaste! Inte kan vi väl ha sådan otur? Nu när vi kan resa och har bestämt oss för att vi behöver ha den där resan för att ladda batterierna. Det känns faktiskt lite grymt. Bara att hoppas på att det inte blir strejk eller att den inte drabbar vår charterresa. Men vi kan inte göra mycket åt det iallafall. Om det går åt skogen hoppas jag att vi får pengarna tillbaka iallafall.
Sambon kommer hem och vi ser lite på tv tillsammans. Jag struntar i att ta några smärtstillande innan jag går och lägger mig. Har egentligen inte ont. Är öm och stel då jag gör vissa rörelser, men det står jag ut med.
Jag hittar en bekväm liggställning och somnar gott.
Natten har varit märklig med dränet hängande ner på golvet. Det har gjort lite ont, även om jag tog en stark smärtstillande innan jag gick och lade mig. Har i princip bara kunnat ligga på rygg och det gör jag helst inte i vanliga fall. Ligger vaken en stund och njuter av att inte uppleva oro och ångest. Det är som bomull där nere i magtrakten. Mina mungipor dras upp i ett leende av denna sköna känsla. Men jag stiger ändå upp för jag känner mig stel och obekväm när jag försökt ändra liggställning utan att lyckas.
Ska passa in att ringa bröstsjuksköterskorna vid 7. Det har fortfarande inte kommit särskilt mycket i dränet, så jag blir säkerligen av med det idag.
Får en tid kl 11. Perfekt! Då hinner sambon skjutsa mig dit och hem igen innan han börjar jobba.
Tar en dusch. Bara det är ett konststycke! Försöker undvika att blöta ner förbandet. Men det var ju infernaliskt vad platt det är på höger sida! Står länge och stirrar på den osymmetriska bringan.
Klarar av duschen utan hjälp. Jag är lite stel i högersidan, men det går bra.
Sätter ner dränet i en påse och vi åker iväg till sjukhuset. Känner mig inte helt okej. Lite lätt illamående och mycket mycket skakig.
Känslan av att jag faktiskt skulle kunna svimma kommer flera gånger när vi kommit fram. Jag klarar inte att stå uppe längre stunder. Sambon blir orolig.
Jag får komma in till bröstsköterskan. Hon är en härlig person. Glad och positiv. Hon tycker inte alls det är konstigt att jag mår lite pyton idag. Jag ska bara ta det lugnt.
Hon packar upp förbandet på bringan och är mycket nöjd över hur det ser ut. Tittar på tejpen som sitter över operationssåret. Lite lite blod har kommit, men det ser verkligen fint ut! Hon drar raskt dränet medan jag tar ett djupt andetag. Känner hur det rör sig i sårhålan ända från bröstbenet. Men det gör egentligen inte ont. Hon är van och duktig. Blir omplåstrad och får instruktioner om sårskötsel. Sköterskan är eld och lågor över Rhodosresan som stundar på lördag. Hon tycker absolut att vi ska fara! Innan jag går får jag prova ut en vaddprotes att lägga i BH:n. Får info om att det kan vara bra med en sport-BH som har lite tryck över operationssåret för att undvika serom (att det samlas vätska i sårhålan). Får veta att det finns speciella BH:ar som har en ficka för bröstprotes. Det måste jag ha! Då slipper jag oroa mig för att protesen ska fara runt och kanske till slut hamna i armhålan. Blir lite pinsamt i längden att hålla på och placera högerbröstet rätt hela tiden.....
Jag följer sköterskans råd när vi kommer hem igen. Lägger mig på sängen. Det känns skönt.
Sambon ska åka till jobbet och jag får förmaningar att ringa honom om jag mår dåligt under kvällen.
Vi kramas länge och säger "Jag älskar dig". Och så säger han: "Kom ihåg att du är du även om du har ett bröst kvar. Du är inte mindre värd och jag älskar dig lika mycket! Jag vill ha dig kvar hos mig därför är det viktigaste att du blir frisk".
Han är så fin och jag älskar honom så mycket.
Lägger mig på soffan under ett skönt täcke. Tittar lite på TV. Pratar lite med svärmor som ringer och vill checka läget. Pratar lite med mamma. Sedan försöker jag sova en stund. Det går inte.
Nu kommer det en slags sorg krypande. Inte stark och sönderslitande sorg. Bara en dov känsla som lägger sig som en mörk filt över mig. Jag sörjer mitt förlorade bröst. Jag sörjer för att det kommer bli så annorlunda att vara platt på höger sida av bröstkorgen. Det kommer att fungera med protes, men det blir inte detsamma som mitt egna bröst som hade oturen att bli sjukt. Jag ska tillåta mig att sörja, men det ska inte dra ner mig i källaren. Mitt andra bröst är friskt och det är en fantastisk tur.
Surfar lite på mobilen och råkar se att det är varsel för strejk på SAS. Från och med fredag kl 18 i Sverige, om de inte kommer överens innan dess. Men det var ju självaste! Inte kan vi väl ha sådan otur? Nu när vi kan resa och har bestämt oss för att vi behöver ha den där resan för att ladda batterierna. Det känns faktiskt lite grymt. Bara att hoppas på att det inte blir strejk eller att den inte drabbar vår charterresa. Men vi kan inte göra mycket åt det iallafall. Om det går åt skogen hoppas jag att vi får pengarna tillbaka iallafall.
Sambon kommer hem och vi ser lite på tv tillsammans. Jag struntar i att ta några smärtstillande innan jag går och lägger mig. Har egentligen inte ont. Är öm och stel då jag gör vissa rörelser, men det står jag ut med.
Jag hittar en bekväm liggställning och somnar gott.
onsdag 8 juni 2016
Dag 47, tisdagen den 7 juni. Dagen D. Den längsta dagen.
Om jag påstår att natten varit lugn och angenäm, då ljuger jag. Visserligen tyder det faktum att jag vaknat massvis med gånger på att jag också sovit. När sambons klocka ringer vid 3:30 har jag legat vaken ett bra tag.
Ligger kvar i sängen medan sambon gör sig i ordning för jobb. Han kommer och pussar mig hejdå. Vi kramas länge och säger "Jag älskar dig"
Lyckas sova en timme till.
Grälar lite på mig själv för att jag snaskade cashewnötter kvällen innan. De var salta och nu är jag givetvis törstig. Riktigt lyckat då jag inte får äta eller dricka. Jo ett halvt glas vatten till medicin på morgonen. Jag har ingen medicin, men tar mig rätten till vattnet ändå.
Noggrann morgondusch enligt rutinen. Sedan är det "bara" att vänta på taxin om två timmar.
Sitter lite vid datorn. Så enormt stressad med en orolig och tung klump i magtrakten. Vill bara att allt ska vara klart. NU!
Får två SMS. Det är från chefen och från en kollega. De tänker på mig och önskar mig lycka till med styrkekramar. Jag blir varm inombords. Om de bara visste hur mycket dessa gester betyder för mig.
Det kommer jag nogsamt att berätta för alla när jag är tillbaka igen.
Taxin kommer. Försöker småprata lite med föraren. Han är snäll och trevlig. Vi pratar djur, natur och foto. Ämnen som får mig att må bra. Inuti sliter oron i mig. Utanpå känner jag mig så trött och sliten.
Lilla mamma har redan anlänt till sjukhuset. Det känns så skönt att hon är med mig idag när sambon inte kunde ta sig ledigt. Fast jag misstänker att det är bättre för honom att vara på jobb och ha något att syssla med för att inte stressa ihop helt.
Vi går till mammografin och väntar. Blir inropad 10 minuter tidigare. Får byta om till patientskjorta på överkroppen. Idag visas Tv 4 Gomorron. Sist jag satt där var det Efter 10 med Malou.
Den rara mammografiläkaren ropar in mig i det rum jag varit så många gånger i nu. Och varje gång har det gjort ont. Hon ska sticka mig idag med, men det är en betydligt tunnare nål nu.
Jag får två sprutor med radioaktiv isotop insprutad under huden ovanför tumören. Det sticker och spänner av dessa 2 ml. Men det är ändå mycket mer skonsamt än grovnålsbiopsierna.
Läkaren går iväg för att hämta kirurgen som ska kika på bröstet och markera med tuschpenna. Slår en blick på datorbordet. Där ligger de två sprutor som innehållit isotopen. Känns lite läskigt att se varningssymbolen för radioaktivitet.
En ung läkare kommer in, presenterar sig och undersöker var de ska lägga snitten. Hon ritar nogsamt. Det kittlar på huden. Jag frågar om det går att göra en bröstrekonstruktion senare.
Hon förklarar att i vissa fall planerar man en rekonstruktion i samband med canceroperationen. Men det har vi inte bokat in idag. Jag skjuter det på framtiden. Det viktiga är att bli av med tumörerna.
Mamma och jag får följa med en personal från dagkirurgen, DKE. Det är fler som går med. Jag är sist i den kö av 3 som ska opereras idag. Strax efter 12 blir det min tur. Kanske tidigare då de två första inte tar lika lång tid som min operation. Den ska ta ungefär 2 timmar. Meningen är att jag ska få åka hem under dagen om allting går som förväntat.
Mamma och jag väntar och väntar. Vi småpratar lite, men jag har svårt att koncentrera mig. Det är så hemskt att behöva vänta. Vill ha det avklarat. Vill veta hur många lymfkörtlar de måste ta bort. Tar de alla blir det ofta mycket besvärligt med svullen arm. Känner mig så trött och sliten. Ser på mamma att hon inte heller sovit särskilt bra under natten. Kanske är det flera nätter. Hon brukar inte säga så mycket om hur hon har det.
Vid 11:40 kommer sköterskan och hämtar mig. Dags att byta om. Skickar ett SMS till sambon att nu är det dags. Och ett SMS till "Älskar dig mest av allt". Har en underlig sinnesstämning. Lite på gränsen till katastrofkänsla. Det känns viktigt att skriva hur mycket jag älskar honom.
Byter om och blir visad in till en säng på uppvaket. Får ett gäng tabletter, 2 Alvedon, en Oxykodon och en Arcoxia (NSAID). Till detta minimalt med vatten. Får be om lite mer vatten då Alvedontabletterna glider trögt i min torra hals. Sköterskan säger att hon brukar vara snål med vattnet. Jag svarar att nu får jag känna hur det känns då jag som dialyssköterska behandlar mina njursjuka patienter på samma sätt. "Ja nu får du igen", skrattar hon. "Det är karma". Vi fnissar.
Hon sätter en venflon i armvecket. Dags att vänta mer. Har iallafall en TV att slötitta på.
En dryg timme senare kommer narkossköterskan och går igenom det sista innan operationen. Vi rullar iväg, korridor upp och korridor ner. Svänger runt hörn och jag börjar bli lite åksjuk där jag ligger och tittar på taklampor som far förbi ovanför mitt huvud. Då är vi framme i sänghallen utanför operationssalen.
Jag får hoppa över på en operationssäng och får genast en underbart skön värmedyna på mig. Jag är förfärligt frusen och lite skakig. Värmen får mig att slappna av lite grand.
Vi rullar in i salen. Vitt, sterilt och en massa apparatur. Stora operationslampor i taket. Flera grönklädda människor pysslar med lite allt möjligt. Det sätts fast armstöd på min säng och ett dropp kopplas till min venflon. Nu kommer alla känslorna över mig igen. Det blir liksom lite för mycket med allting som hänt och händer. Tårarna rinner och jag säger "Nu känns det lite jobbigt". "Jag förstår det" säger någon mjukt bakom huvudet på mig och stryker mig på kinden. Narkosläkaren säger att jag snart ska få somna.
En mask med syrgas sätts över min näsa och mun. Jag försöker snyftande andas naturligt. Blir förvarnad om att sömnmedlet som strax sprutas in i venflonen kommer att svida lite. Det svider till och börjar molvärka. Känner att jag blir lite trött, sedan somnar jag.
Under operationen plockar kirurgen ut portvaktskörteln, sentinel node, som lokaliseras med hjälp av ett instrument som piper när den registrerar isotopen jag fick insprutad under huden på morgonen. Det sprutas också in ett blått färgmedel. Medan körteln skickas iväg på analys görs en liten paus i operationen. Om det hittas cancerceller i körteln, tar man bort samtliga lymfkörtlar i armhålan.
Den rosafärgade tumören ger ifrån sig cancerceller som fångas upp av portvaktskörteln. Vid undersökningen sprutas ett blått färgämne in, som gör att portvaktskörteln blir lättare att hitta.
Källa: Vårdguiden, 1177.se
När jag vaknar igen har jag kommit till uppvaket. Jag vet inte hur jag kommit över i den andra sängen igen. Är dåsig och försöker kämpa mig upp till ytan i medvetandet så jag förstår vad som sägs till mig. Sjuksköterskan, som heter Anders, frågar om jag vill ta emot en orolig anhörig. Ja men självklart!
Det är mamma som kommer in. Hon ser orolig ut, men blir lugnare när vi får prata. Sambon är ute och rör på sig. Jag förstår att han inte klarar att sitta och vänta. Vet hur jobbigt det blir för honom.
Jag får lite vatten att dricka och piggnar till när den goda kalla vätskan rinner genom strupen.
Sköterskan berättar att jag har fått ett drän och att lymfkörtlarna var helt friska. Oj vilken fantastisk nyhet! Inga cancerceller i portvakten. Känner hur saker och ting börjar vända sig till det bättre. De positiva beskeden börjar strömma in igen. Semesterresan känns närmare än någonsin nu. Det är plötsligt möjligt.
Sambon kommer in. Han blir lättad av att se mig så pigg och säger att jag har fin färg i ansiktet. Han stryker mig över håret och kinden. Att möta hans blick just då ger mig en så stor dos av kärlek att jag mår som en prinsessa.
Sköterskan frågar om jag är redo att prata med läkaren, om jag är pigg nog att ta in information? Han vill passa på nu när anhöriga är med också. Jodå jag är redo.
Den gulliga läkaren kommer in. Hon berättade lite om operationen. Att hon är riktigt glad och tacksam över att portvakten var frisk. Hon förklarar att jag, då jag kommit hem från resan, blir kallad till röntgen för att scanna igenom hela kroppen. De vill vara 100% säkra att det inte smitit iväg någon cancer ut i kroppen. Sedan hinner den mer genomgående analysen av portvakten och tumörerna bli klara till återbesöket om 3 veckor. Då kommer tilläggsbehandlingen att diskuteras.
Sambon skjutsar hem mamma medan jag piggnar till mer. Sköterskan tycker att jag vaknat till ovanligt snabbt trots den stora dosen narkosmedel. Ett sista blodtryck tas och jag får klartecken till fika. En kopp kaffe, mer kallt vatten och en skinkklämma smakar som en gourmetmåltid efter mer än 12 timmars fasta.
Är fascinerad över den totala avsaknaden av illamående. Det är skönt. Har inte ont heller egentligen. Det stramar lite över operationssåret.
När sambon kommer tillbaka är det dags för mig att byta om och få åka hem. Har lite tendens till snedsteg då jag sakta reser mig upp. Men jag är inte yr. Det går bra att byta om. Sambon väntar utanför om jag skulle behöva hjälp.
Sköterskan instruerar mig i skötsel av dränet. Jag vet hur det funkar, men lyssnar då man blir lite lätt dum i huvudet när man själv är patient och det har varit så mycket stress runt en.
Imorgon ska jag kontakta bröstsjuksköterskorna för att få hjälp med att ta bort dränet. Om det kommit mycket vätska, då får jag ha det ett dygn till. Än så länge har det inte kommit mycket alls.
Får med mig Oxykodontabletter hem. Att ta till natten tillsammans med Panodil om det behövs.
Ett kuvert väntar på mig på hallgolvet. En liten sak jag beställde till mig själv från ko-ko-no. En symbol. Som en amulett och lyckbringare. Den är så söt. Och det går pengar till bröstcancerfonden också.
Det är så skönt att få komma hem. Sambon pysslar om mig och lagar till lite lätt middag. Jag vilar lite medan han tar en promenad. Det är bökigt med dränet. Måste hålla koll på var det är hela tiden. Men jag känner ett stort lugn inombords. Det är över nu. Operationen är avklarad.
Det är en märklig känsla att titta ner på en alldeles platt högersida. Revbenen är så markanta att jag kan spela xylofon på dem. Nåja, inte ens det får ner mitt humör. Cancern är bortopererad, lymfkörtlarna är friska och det får mig att må så bra.
Lite tv-tittande innan vi, helt slut, stupar i säng.
Det här var den längsta dagen, dagen D - som sambon så träffande uttryckte det.
Imorgon startar jag klockan igen. Nu står den inte still längre.
tisdag 7 juni 2016
Dag 46, måndagen den 6 juni
Vaknar tillsammans med sambon vid 3:30. Småpratar lite och pussar honom hejdå.
Det är inte läge att försöka somna om. Tar en smörgås och en kopp kaffe. Det kan hjälpa till att somna. Ibland. Sömnen infinner sig vid 6-tiden och jag får sova ganska ostört till 8:30. Känns ljuvligt. Det är det närmaste pigg jag varit på mycket länge.
Stressen sliter i mig för full kraft. Sätter mig vid datorn och skapar 2 att-göra-listor innan resan. Det känns mycket bättre sen.
Idag skiner solen och vinden är inte lika hård. Kanske en båttur när sambon kommer hem.
Sambon kommer hem vid lunch. Han vilar lite och sedan cyklar vi ner till båten för att få en liten utflykt. Men det vill sig inte riktigt idag. Hänglåset visar sig ha fått en törn och går inte att få upp. Sambon ber en kompis komma och hjälpa honom. Jag cyklar hem för att vila en stund. Energin har tagit helt slut igen. Den gnagande känslan i magen förtär all energi jag har.
Lyckas nog slumra till en stund. Vi åker för att köpa ett nytt hänglås och tar sedan en promenad när allting är på plats nere i hamnen. Det har blivit för svalt för en båttur denna kvällen.
Men en promenad är just vad jag behöver. Ångest och oro sliter rejält i mig nu. Är okoncentrerad och har inte ro att ägna mig åt något speciellt. Det lättar under promenaden. Vi är båda oroliga och spända.
Vi äter middag. Jag duschar enligt instruktion från kirurgen innan operation. Vi plockar fram en rolig film att skingra tankarna med. Det går egentligen inte så bra. Men vi tittar vidare medan vi håller varandra i handen.
Till slut ger vi upp. Vi är alldeles för trötta.
Det känns skönt att ha krupit ner under täcket nära min sambo. Det lugnar, även om jag känner att han inte heller mår särskilt bra just nu. Men vi har varandra.
Somnar efter ett tag.
Det är inte läge att försöka somna om. Tar en smörgås och en kopp kaffe. Det kan hjälpa till att somna. Ibland. Sömnen infinner sig vid 6-tiden och jag får sova ganska ostört till 8:30. Känns ljuvligt. Det är det närmaste pigg jag varit på mycket länge.
Stressen sliter i mig för full kraft. Sätter mig vid datorn och skapar 2 att-göra-listor innan resan. Det känns mycket bättre sen.
Idag skiner solen och vinden är inte lika hård. Kanske en båttur när sambon kommer hem.
Sambon kommer hem vid lunch. Han vilar lite och sedan cyklar vi ner till båten för att få en liten utflykt. Men det vill sig inte riktigt idag. Hänglåset visar sig ha fått en törn och går inte att få upp. Sambon ber en kompis komma och hjälpa honom. Jag cyklar hem för att vila en stund. Energin har tagit helt slut igen. Den gnagande känslan i magen förtär all energi jag har.
Lyckas nog slumra till en stund. Vi åker för att köpa ett nytt hänglås och tar sedan en promenad när allting är på plats nere i hamnen. Det har blivit för svalt för en båttur denna kvällen.
Men en promenad är just vad jag behöver. Ångest och oro sliter rejält i mig nu. Är okoncentrerad och har inte ro att ägna mig åt något speciellt. Det lättar under promenaden. Vi är båda oroliga och spända.
Vi äter middag. Jag duschar enligt instruktion från kirurgen innan operation. Vi plockar fram en rolig film att skingra tankarna med. Det går egentligen inte så bra. Men vi tittar vidare medan vi håller varandra i handen.
Till slut ger vi upp. Vi är alldeles för trötta.
Det känns skönt att ha krupit ner under täcket nära min sambo. Det lugnar, även om jag känner att han inte heller mår särskilt bra just nu. Men vi har varandra.
Somnar efter ett tag.
måndag 6 juni 2016
Dag 45, söndagen den 5 juni
Det blev max 4 timmars sömn inatt. Sönderhackad sömn.
Stiger till slut upp då jag inte kan somna om igen på morgonkvisten, vid 5. Vill inte ligga och snurra runt så jag väcker sambon.
Tar en kopp kaffe vid datorn med ett spel. Försöker att dämpa fjärilarna som far runt i magen.
Några timmar går och sambon vaknar. Vi har tänkt oss att åka till jakthundsutställningen idag, där svärfar har med en gråhund. Känner att jag är så sliten, men jag vill gärna se hur det går på tävlingen.
Vi ger oss iväg. En iskall nordanvind drar över landskapet. När solen är framme är det ganska behagligt. Men när molnen kommer blir det riktigt kallt.
Många deltagare på plats. Det är en blandning av olika hundskall i luften. Ljusa röster och mörka röster. Vissa skäller ihållande och vissa ger ifrån sig ett kort skall. En del hundar ser riktigt stressade ut och vet inte hur de ska vända sig. En hård vind drar iväg över grusplanen och river med sig ett dammoln upp i luften.
Hela familjen är till slut samlad hos svärfar. Det är roligt att träffa alla igen.
Sambons svägerska kommer fram och kramar om mig. Hon har nyss fått veta. Det känns skönt att få prata med henne en stund om cancern och operationen. Men jag undviker att grotta ner mig i det.
Som läkare är hon lite orolig över de multiresistenta bakterierna som det vimlar av i södra Europa. Men jag anser fortfarande att risken inte är större att få dem där än här på våra egna sjukhus. Jag tänker vara försiktig. Och sjukdomen ska inte få styra oss längre, eller iallafall inte under den veckan vi är på semester!
Det är svärfars tur nu. Jag ställer mig strategiskt med kameran och tar många bilder. Hunden är så duktig. Det är roligt att se vilket samspel det är mellan svärfar och hans hund.
Jag ställer mig hos sambon igen. Solen har gått i moln och det är svinkallt.
"Fryser du" frågan sambon och drar upp dragkedjan i min jacka en bit. Jag känner hur denna gest är så full av kärlek och omtanke att jag blir riktigt rörd. Värmen sprider sig inombords och jag bara måste ge honom en puss, även om jag vet att han blir generad om det är mycket folk runt oss.
Utställningen är slut och vi drar oss hemåt igen.
Vi passar på att ta en tupplur. Jag somnar och sover så gott i några timmar.
Sedan den evinnerliga tvättstugan. Men det är bättre att passa på med det tunga innan operationen. Jag vet ju fortfarande inte hur jag mår efteråt. Känner mig lite lätt stressad över allting som jag upplever måste göras innan resan. Måste försöka bena upp vad som verkligen måste göras och vad som är ett resultat av att min hjärna är stressad just nu. Mycket av det kan säkert vänta tills vi kommer hem. Jag menar putsa fönsterna? Vem putsar fönsterna innan en semesterresa? Eller planterar om blommorna? Ska försöka hitta nödbromsen till mina tankar. Eller kanske lugnar det sig själv efter operationen.
Jag skippar kvällspromenaden och tittar lite på TV med sambon innan vi lägger oss och somnar på studs.
Stiger till slut upp då jag inte kan somna om igen på morgonkvisten, vid 5. Vill inte ligga och snurra runt så jag väcker sambon.
Tar en kopp kaffe vid datorn med ett spel. Försöker att dämpa fjärilarna som far runt i magen.
Några timmar går och sambon vaknar. Vi har tänkt oss att åka till jakthundsutställningen idag, där svärfar har med en gråhund. Känner att jag är så sliten, men jag vill gärna se hur det går på tävlingen.
Vi ger oss iväg. En iskall nordanvind drar över landskapet. När solen är framme är det ganska behagligt. Men när molnen kommer blir det riktigt kallt.
Många deltagare på plats. Det är en blandning av olika hundskall i luften. Ljusa röster och mörka röster. Vissa skäller ihållande och vissa ger ifrån sig ett kort skall. En del hundar ser riktigt stressade ut och vet inte hur de ska vända sig. En hård vind drar iväg över grusplanen och river med sig ett dammoln upp i luften.
Hela familjen är till slut samlad hos svärfar. Det är roligt att träffa alla igen.
Sambons svägerska kommer fram och kramar om mig. Hon har nyss fått veta. Det känns skönt att få prata med henne en stund om cancern och operationen. Men jag undviker att grotta ner mig i det.
Som läkare är hon lite orolig över de multiresistenta bakterierna som det vimlar av i södra Europa. Men jag anser fortfarande att risken inte är större att få dem där än här på våra egna sjukhus. Jag tänker vara försiktig. Och sjukdomen ska inte få styra oss längre, eller iallafall inte under den veckan vi är på semester!
Det är svärfars tur nu. Jag ställer mig strategiskt med kameran och tar många bilder. Hunden är så duktig. Det är roligt att se vilket samspel det är mellan svärfar och hans hund.
Jag ställer mig hos sambon igen. Solen har gått i moln och det är svinkallt.
"Fryser du" frågan sambon och drar upp dragkedjan i min jacka en bit. Jag känner hur denna gest är så full av kärlek och omtanke att jag blir riktigt rörd. Värmen sprider sig inombords och jag bara måste ge honom en puss, även om jag vet att han blir generad om det är mycket folk runt oss.
Utställningen är slut och vi drar oss hemåt igen.
Vi passar på att ta en tupplur. Jag somnar och sover så gott i några timmar.
Sedan den evinnerliga tvättstugan. Men det är bättre att passa på med det tunga innan operationen. Jag vet ju fortfarande inte hur jag mår efteråt. Känner mig lite lätt stressad över allting som jag upplever måste göras innan resan. Måste försöka bena upp vad som verkligen måste göras och vad som är ett resultat av att min hjärna är stressad just nu. Mycket av det kan säkert vänta tills vi kommer hem. Jag menar putsa fönsterna? Vem putsar fönsterna innan en semesterresa? Eller planterar om blommorna? Ska försöka hitta nödbromsen till mina tankar. Eller kanske lugnar det sig själv efter operationen.
Jag skippar kvällspromenaden och tittar lite på TV med sambon innan vi lägger oss och somnar på studs.
söndag 5 juni 2016
Dag 44, lördagen den 4 juni
Svårigheten att sova ordentligt blir alltmer märkbar. Är konstant trött och sliten. Får tvinga mig att göra saker. Sambon drar med mig ut på promenader och jag är så tacksam för det. Känner mig inte deprimerad, bara väldigt stressad och infernaliskt trött.
Mycket tankar kring operationen och hur det blir efter operationen. Vad kommer de att hitta i lymfkörtlarna? Hur många kommer de att behöva ta? Har det hunnit sprida sig till någon annan del av kroppen? Det är ju inte så att man känner metastaser förrän de hunnit växa till sig och orsaka symtom.
Fastän jag är fast beslutsam att åka på semesterresan, måste jag hålla möjligheten öppen att backa om det visar sig vara jobbigt efter operationen. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska fungera.
Tröttheten svider i huvudet och jag skulle kunna somna var som helst, utom när jag försöker vila. Då kommer hjärtklappningen och stressen.
Tankarna faller på den episod tidigt i våras när jag fick åldersnoja. Nästa år fyller jag 50 och jag kände krisen komma krypande. Kände mig plötsligt väldigt gammal och undrade var åren tagit vägen.
Men nu känner jag stor tacksamhet över att ha möjligheten att få fylla 50. Varje dag känns om en gåva. Varje pust av blomdoft och drillande fågelsång är en present att njuta av här och nu. Det är så skönt att kunna stanna till i nuet och för en stund stänga ute oron för den närmaste framtiden.
Men jag längtar väldigt mycket efter att få operationen gjord. Det tar allt med på psyket att känna tumören när jag duschar. Försöker låta bli att undersöka om den blivit större. Jag kan inte göra någonting åt det nu iallafall. Läkarna får ta ställning till vad som ska göras efter operationen. Jag förlitar mig på att de kan sin sak. Om jag sedan är orolig ändå för att behandlingen inte är tillräcklig, är det något jag får lära mig leva med. Cytostatika eller strålning tar inte bort oro, bara det som eventuellt riskerar att sprida sig.
Har förhoppningen att det ska kännas lite mindre stressigt när operationen är över. Eller iallafall efter det uppföljande läkarbesöket....
Mycket tankar kring operationen och hur det blir efter operationen. Vad kommer de att hitta i lymfkörtlarna? Hur många kommer de att behöva ta? Har det hunnit sprida sig till någon annan del av kroppen? Det är ju inte så att man känner metastaser förrän de hunnit växa till sig och orsaka symtom.
Fastän jag är fast beslutsam att åka på semesterresan, måste jag hålla möjligheten öppen att backa om det visar sig vara jobbigt efter operationen. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska fungera.
Tröttheten svider i huvudet och jag skulle kunna somna var som helst, utom när jag försöker vila. Då kommer hjärtklappningen och stressen.
Tankarna faller på den episod tidigt i våras när jag fick åldersnoja. Nästa år fyller jag 50 och jag kände krisen komma krypande. Kände mig plötsligt väldigt gammal och undrade var åren tagit vägen.
Men nu känner jag stor tacksamhet över att ha möjligheten att få fylla 50. Varje dag känns om en gåva. Varje pust av blomdoft och drillande fågelsång är en present att njuta av här och nu. Det är så skönt att kunna stanna till i nuet och för en stund stänga ute oron för den närmaste framtiden.
Men jag längtar väldigt mycket efter att få operationen gjord. Det tar allt med på psyket att känna tumören när jag duschar. Försöker låta bli att undersöka om den blivit större. Jag kan inte göra någonting åt det nu iallafall. Läkarna får ta ställning till vad som ska göras efter operationen. Jag förlitar mig på att de kan sin sak. Om jag sedan är orolig ändå för att behandlingen inte är tillräcklig, är det något jag får lära mig leva med. Cytostatika eller strålning tar inte bort oro, bara det som eventuellt riskerar att sprida sig.
Har förhoppningen att det ska kännas lite mindre stressigt när operationen är över. Eller iallafall efter det uppföljande läkarbesöket....
fredag 3 juni 2016
Dag 42, torsdagen den 2 juni
Vaknar och ser att solen skiner vackert från en blå himmel. Tankarna väcker mig och jagar bort möjligheten att somna om. Det verkar som att jag max kan sova 6 timmar just nu. Men någon gång måste det väl lugna sig så jag kan ta igen förlorad sömn.
Smyger upp för att ta en kopp kaffe. Idag har jag planerat in shopping av sommarkläder på stan. Jag behöver lite nytt inför resan nästa vecka.
Vi äter frukost tillsammans och cyklar sedan in till stan. Sambon har också lite ärenden.
Det är alltid lika svårt att hitta kläder. Inser också att jag inte har en aning om vad för slags toppar jag ska köpa. Kan jag ha linne efter operationen? Kanske jag måste vänta till nästa vecka med att söka det. När jag vet.
Tappar motivationen och farten lite. Om bara några dagar är mitt ena bröst borta. Hur kommer det att funka när jag tränar? Det kommer att bli mycket mycket svårt att duscha i det gemensamma omklädningsrummet. Vill inte exponera mig med platt sida och ärr. Simma i badhuset? Känns inte heller lockande.
Jag känner tröttheten välla över mig. Nu får det räcka för idag. Hittade ett par byxor iallafall. Och en tunn vacker kofta.
Cyklar hem och lägger mig på sängen utan att packa upp. Sambon är inte hemma än. Jag slumrar till en liten stund. Behöver sova.
Sambon kommer hem och sätter sig på sängkanten. Han ser orolig ut. Jag försäkrar att jag blev trött av shoppingen och värmen. Han förstår men ser inte mindre orolig ut. Oron för att sjukdomen ska göra mig sjuk även kroppsligen är stark. Men snart är det operation och jag blir av med tumörerna och risken för att de ska sprida sig. Vi längtar. Jag är kluven. Jag är rädd.
Sambon kramar mig länge och säger "Jag älskar dig". Jag säger att "Jag älskar dig mest av allt".
Han går för att göra sig i ordning till jobb.
Vi kramar och pussar varandra hejdå. Han lovar att köra försiktigt i natt. Jag känner ett ryck av obehag i magen. Som alltid när han ska köra nattbil.
Försöker vila en stund till, men oro och obehag inför tisdag får mig klarvaken. Sätter mig en stund med bildredigering. Tar kontakt med fotokompisen och hör om hon är sugen på lite kvällsfoto.
Jo hon är på.
Vi cyklar iväg till en plats vid älven som är så vacker på kvällen. Den gyllene kvällssolen silar genom de skirt ljusgröna lövverken på asparna. Det är underbart. Några timmar bara rusar iväg och jag känner mig lugn och harmonisk.
Sitter med bildredigeringen när jag kommer hem. Mår gott i själen.
Somnar snabbt.
Smyger upp för att ta en kopp kaffe. Idag har jag planerat in shopping av sommarkläder på stan. Jag behöver lite nytt inför resan nästa vecka.
Vi äter frukost tillsammans och cyklar sedan in till stan. Sambon har också lite ärenden.
Det är alltid lika svårt att hitta kläder. Inser också att jag inte har en aning om vad för slags toppar jag ska köpa. Kan jag ha linne efter operationen? Kanske jag måste vänta till nästa vecka med att söka det. När jag vet.
Tappar motivationen och farten lite. Om bara några dagar är mitt ena bröst borta. Hur kommer det att funka när jag tränar? Det kommer att bli mycket mycket svårt att duscha i det gemensamma omklädningsrummet. Vill inte exponera mig med platt sida och ärr. Simma i badhuset? Känns inte heller lockande.
Jag känner tröttheten välla över mig. Nu får det räcka för idag. Hittade ett par byxor iallafall. Och en tunn vacker kofta.
Cyklar hem och lägger mig på sängen utan att packa upp. Sambon är inte hemma än. Jag slumrar till en liten stund. Behöver sova.
Sambon kommer hem och sätter sig på sängkanten. Han ser orolig ut. Jag försäkrar att jag blev trött av shoppingen och värmen. Han förstår men ser inte mindre orolig ut. Oron för att sjukdomen ska göra mig sjuk även kroppsligen är stark. Men snart är det operation och jag blir av med tumörerna och risken för att de ska sprida sig. Vi längtar. Jag är kluven. Jag är rädd.
Sambon kramar mig länge och säger "Jag älskar dig". Jag säger att "Jag älskar dig mest av allt".
Han går för att göra sig i ordning till jobb.
Vi kramar och pussar varandra hejdå. Han lovar att köra försiktigt i natt. Jag känner ett ryck av obehag i magen. Som alltid när han ska köra nattbil.
Försöker vila en stund till, men oro och obehag inför tisdag får mig klarvaken. Sätter mig en stund med bildredigering. Tar kontakt med fotokompisen och hör om hon är sugen på lite kvällsfoto.
Jo hon är på.
Vi cyklar iväg till en plats vid älven som är så vacker på kvällen. Den gyllene kvällssolen silar genom de skirt ljusgröna lövverken på asparna. Det är underbart. Några timmar bara rusar iväg och jag känner mig lugn och harmonisk.
Sitter med bildredigeringen när jag kommer hem. Mår gott i själen.
Somnar snabbt.
torsdag 2 juni 2016
Dag 41, onsdagen den 1 juni
Sambon åker iväg tidigt på jobb. Strax efter 4 hörs ett åskmuller. Och sedan ett till. Det är sommarens första värmeåskväder. Det känns mysigt att ligga där i sängen och lyssna på regnet som faller. Jag somnar om.
Vaknar när klockan ringer 7. Idag ska jag ta kontakt med sköterskorna på kirurgen. Jag vill veta vad biopsin från vänster bröst visade.
Blir uppringd kl 9. Sköterskan kan inte svara på exakt vad det fanns i provet, men hon sa att jag inte behövde oroa mig. Det känns bra. Då oroar jag mig inte.
Ringer sambon och berättar vad jag fått veta. Han låter lättad. Goda nyheter.
Pysslar lite under förmiddagen och håller koll på det tämligen ostadiga vädret. Är beredd att cykla iväg om det bara tenderar att stabilisera sig. Ska besöka mina arbetskamrater idag på jobb. Har utmanat mig själv att cykla dit.
Ger mig iväg strax efter lunch. Stannar först till och köper lite chokladbollar att bjuda på till fika. Sedan stannar jag till i stan och köper en cykelhjälm. Har bestämt mig för att göra skillnad på de plan jag kan påverka. Och att inte spräcka skallen om jag vurpar är en sak jag absolut kan påverka.
Klämmer in skallen i den nya hjälmen och susar iväg. Det börjar regna. Men det struntar jag i. Det kommer snart att sluta igen.
Mycket riktigt håller det på ett tag och sedan klarnar det upp.
Det är en underbar cykeltur genom villakvarter med trädgårdar som doftar av blommor. Fåglarna kvittrar och solen skiner. Ser många platser jag vill återkomma till med kameran.
Framme på jobbet känner jag hur glada mina arbetskompisar blir att få träffa mig. Många frågor, engagerade frågor. De känner med mig och har tänkt mycket på hur jag har det. Det känns skönt att träffa dem. Saknar dem.
Pratar en stund med vår överläkare som hade fått veta min diagnos. Hon undrade om hon kunde göra något för mig. Rart. Jag berättade att jag laddar batterierna fint med naturen och foto. Och så värmer det mig i hjärtat med all omtanke från arbetskompisar och vänner. Då säger läkaren:
"Du är ju en sådan person, så omtanke är vad du kan vänta dig mycket av".
Jag blev så glad och så rörd. Känner att tårarna kryper upp i ögonvrårna. Det är bland det finaste någon sagt till mig. Jag får en kram av henne innan hon går vidare.
Dags för mig att cykla hemåt igen. Det känns så positivt att ha besökt jobbet. Men jag undvek att möta patienterna. Det kommer så mycket frågor och jag vill inte svara på något nu. Jag antar att de inte vet exakt varför jag är hemma. Svaren kan vänta tills jag vet. Tills jag är frisk.
Cykelturen hem går som en dans. Fortfarande vackert väder. Totalt blev det 4 mil på cykel. Jag är stark i kroppen och är inte speciellt trött. Har en bra grund i konditionen vilket är bra när jag ska bli frisk igen.
Sambon löptränar efter jobbet medan jag lagar mat.
Vi känner oss lättade efter beskedet att det inte är cancer i vänster bröst. Mycket lättade. Det känns hoppfullt igen. VI planerar lite för resan. Längtar tillsammans.
Somnar glada och trötta
Vaknar när klockan ringer 7. Idag ska jag ta kontakt med sköterskorna på kirurgen. Jag vill veta vad biopsin från vänster bröst visade.
Blir uppringd kl 9. Sköterskan kan inte svara på exakt vad det fanns i provet, men hon sa att jag inte behövde oroa mig. Det känns bra. Då oroar jag mig inte.
Ringer sambon och berättar vad jag fått veta. Han låter lättad. Goda nyheter.
Pysslar lite under förmiddagen och håller koll på det tämligen ostadiga vädret. Är beredd att cykla iväg om det bara tenderar att stabilisera sig. Ska besöka mina arbetskamrater idag på jobb. Har utmanat mig själv att cykla dit.
Ger mig iväg strax efter lunch. Stannar först till och köper lite chokladbollar att bjuda på till fika. Sedan stannar jag till i stan och köper en cykelhjälm. Har bestämt mig för att göra skillnad på de plan jag kan påverka. Och att inte spräcka skallen om jag vurpar är en sak jag absolut kan påverka.
Klämmer in skallen i den nya hjälmen och susar iväg. Det börjar regna. Men det struntar jag i. Det kommer snart att sluta igen.
Mycket riktigt håller det på ett tag och sedan klarnar det upp.
Det är en underbar cykeltur genom villakvarter med trädgårdar som doftar av blommor. Fåglarna kvittrar och solen skiner. Ser många platser jag vill återkomma till med kameran.
Framme på jobbet känner jag hur glada mina arbetskompisar blir att få träffa mig. Många frågor, engagerade frågor. De känner med mig och har tänkt mycket på hur jag har det. Det känns skönt att träffa dem. Saknar dem.
Pratar en stund med vår överläkare som hade fått veta min diagnos. Hon undrade om hon kunde göra något för mig. Rart. Jag berättade att jag laddar batterierna fint med naturen och foto. Och så värmer det mig i hjärtat med all omtanke från arbetskompisar och vänner. Då säger läkaren:
"Du är ju en sådan person, så omtanke är vad du kan vänta dig mycket av".
Jag blev så glad och så rörd. Känner att tårarna kryper upp i ögonvrårna. Det är bland det finaste någon sagt till mig. Jag får en kram av henne innan hon går vidare.
Dags för mig att cykla hemåt igen. Det känns så positivt att ha besökt jobbet. Men jag undvek att möta patienterna. Det kommer så mycket frågor och jag vill inte svara på något nu. Jag antar att de inte vet exakt varför jag är hemma. Svaren kan vänta tills jag vet. Tills jag är frisk.
Cykelturen hem går som en dans. Fortfarande vackert väder. Totalt blev det 4 mil på cykel. Jag är stark i kroppen och är inte speciellt trött. Har en bra grund i konditionen vilket är bra när jag ska bli frisk igen.
Sambon löptränar efter jobbet medan jag lagar mat.
Vi känner oss lättade efter beskedet att det inte är cancer i vänster bröst. Mycket lättade. Det känns hoppfullt igen. VI planerar lite för resan. Längtar tillsammans.
Somnar glada och trötta
Dag 40, tisdagen den 31 maj
Vaknar tidigt, men inte alldeles för tidigt.
Ser att solen skiner från en klar himmel. Idag ska vi ta premiärturen med båten och vi verkar ha riktig tur med vädret.
Sambon vaknar någon timme senare. Vi packar ihop det som ska ner till båten och cyklar till hamnen. Vattnet ligger som en spegel. Det är så vackert.
Vi tuffar ut på älven. Motorn låter fint efter vinterförvaringen. Den spinner som en katt. Vi glider fram över den lugna vattenytan. Det glittrar i de små krusningarna när solstrålarna leker i vattenytan. Det är ljummet i luften och vi mår så gott.
Efter en stunds färd lägger vi till i en gästhamn. Tar en promenad över de böljande sanddynerna. Lärkor hänger i skyn och drillar glatt.
Vi dukar fram en liten matbit som smakar extra gott i båten med kapellet nedfällt. Det kommer små friska vindpustar emellanåt, men det är bara skönt i solgasset.
Molnen börjar lite smått hopa sig vid horisonten och vi tuffar sakta hemåt för att inte överraskas av ett åskoväder.
Glada, nöjda och sömniga kommer vi hem. Jag lägger mig för att vila en stund och somnar genast.
Vaknar en timme senare, skönt avslappnad.
En lugn kväll innan vi går och lägger oss för natten.
Ser att solen skiner från en klar himmel. Idag ska vi ta premiärturen med båten och vi verkar ha riktig tur med vädret.
Sambon vaknar någon timme senare. Vi packar ihop det som ska ner till båten och cyklar till hamnen. Vattnet ligger som en spegel. Det är så vackert.
Vi tuffar ut på älven. Motorn låter fint efter vinterförvaringen. Den spinner som en katt. Vi glider fram över den lugna vattenytan. Det glittrar i de små krusningarna när solstrålarna leker i vattenytan. Det är ljummet i luften och vi mår så gott.
Efter en stunds färd lägger vi till i en gästhamn. Tar en promenad över de böljande sanddynerna. Lärkor hänger i skyn och drillar glatt.
Vi dukar fram en liten matbit som smakar extra gott i båten med kapellet nedfällt. Det kommer små friska vindpustar emellanåt, men det är bara skönt i solgasset.
Molnen börjar lite smått hopa sig vid horisonten och vi tuffar sakta hemåt för att inte överraskas av ett åskoväder.
Glada, nöjda och sömniga kommer vi hem. Jag lägger mig för att vila en stund och somnar genast.
Vaknar en timme senare, skönt avslappnad.
En lugn kväll innan vi går och lägger oss för natten.
tisdag 31 maj 2016
Dag 39, måndagen den 30 maj
Får lite sovmorgon idag. Men humöret är fortsatt lågt. Har svårt att se något positivt. Bara tomt.
Sambon ser på mig att det är dåligt idag. Han kramar mig mycket och ofta. Säger att han älskar mig. Det känns skönt. Och jag säger att jag älskar honom mest av allt.
Inser att det verkligen är dags att ta tag i träningen. Det är vad jag kan göra nu för att må bättre.
När sambon åker till jobb beger jag mig på cykel till träningslokalen. Det känns skönt att ha bestämt sig för att börja igen. Vädret är sommarvarmt och alldeles underbart.
Styrketräningen går över förväntan, trots några veckors uppehåll. Tar det lite försiktigt ändå så jag inte får något inflammatoriskt i en muskel. Har lätt att få det ibland.
Alla maskinerna utom en går bra. En maskin där man pressar bröstkorgen mot en halvhård kudde. Det ömmar i höger bröst. Försöker att ändra position, men det känns riktigt obehagligt när knölen kläms.
Får hjälp med en annan maskin som är likvärdig.
Känner mig svettig och nöjd efter passet. Funderar mycket då jag cyklar hem. Tänker på min "Bucket-list" och alla platser jag vill besöka. Rotar lite i känslorna kring detta. Kommer fram till att jag känner mycket stor tacksamhet över allting jag hittills fått uppleva, Alla vackra och spännande platser jag fått besöka. Snart kommer jag att få besöka Rhodos och det är en stor gåva att få möjligheten att resa dit. Jag kommer att vara nyopererad, men jag är säker på att det kommer att gå fint. Längtar.
Känner mig lite bättre när jag kommer hem. Ja jag är sorgsen och lite gråtmild, men inte så tungsint som i morse.
Tvättstugan igen. Bara att bita ihop, det måste göras. Vill hellre ut med kameran i det härliga vädret.
Fotokompisen i huset bredvid hojtar till på messenger. Hon är sugen på att ta en liten fotopromenad när jag är klar med tvätten.
Och så blir det. Vi går ut vid 20:30. Solen skiner och det är varmt och skönt fortfarande. Nere vid den lilla sjön är myggen hungriga och kastar sig över oss. Men vi viftar lite och koncentrerar oss på motiven. Blåbärsblommorna är så fina nu och det blir många bilder på dem. Det är trevligt och som balsam för själen att fota tillsammans med denna fina människa. Jag mår bra. Vi pratar lite om vad som kommer att hända med mig framöver. Det känns skönt.
Hinner sitta en stund med bildredigering innan sambon kommer hem. Han ser alltid så spänd och orolig ut innan han har fått se hur jag egentligen mår. Inser att det tar på honom att inte vara hos mig och stötta mig om jag behöver det. Men han behöver se annat och träffa andra människor. Han kan inte helt och hållet grotta ner sig i mig och hur jag mår, även om han gärna vill det. Han är så fin och jag älskar honom så mycket, vilket jag berättar för honom ofta. Från hjärtat.
Lugn kväll med lite tv innan vi somnar.
Sambon ser på mig att det är dåligt idag. Han kramar mig mycket och ofta. Säger att han älskar mig. Det känns skönt. Och jag säger att jag älskar honom mest av allt.
Inser att det verkligen är dags att ta tag i träningen. Det är vad jag kan göra nu för att må bättre.
När sambon åker till jobb beger jag mig på cykel till träningslokalen. Det känns skönt att ha bestämt sig för att börja igen. Vädret är sommarvarmt och alldeles underbart.
Styrketräningen går över förväntan, trots några veckors uppehåll. Tar det lite försiktigt ändå så jag inte får något inflammatoriskt i en muskel. Har lätt att få det ibland.
Alla maskinerna utom en går bra. En maskin där man pressar bröstkorgen mot en halvhård kudde. Det ömmar i höger bröst. Försöker att ändra position, men det känns riktigt obehagligt när knölen kläms.
Får hjälp med en annan maskin som är likvärdig.
Känner mig svettig och nöjd efter passet. Funderar mycket då jag cyklar hem. Tänker på min "Bucket-list" och alla platser jag vill besöka. Rotar lite i känslorna kring detta. Kommer fram till att jag känner mycket stor tacksamhet över allting jag hittills fått uppleva, Alla vackra och spännande platser jag fått besöka. Snart kommer jag att få besöka Rhodos och det är en stor gåva att få möjligheten att resa dit. Jag kommer att vara nyopererad, men jag är säker på att det kommer att gå fint. Längtar.
Känner mig lite bättre när jag kommer hem. Ja jag är sorgsen och lite gråtmild, men inte så tungsint som i morse.
Tvättstugan igen. Bara att bita ihop, det måste göras. Vill hellre ut med kameran i det härliga vädret.
Fotokompisen i huset bredvid hojtar till på messenger. Hon är sugen på att ta en liten fotopromenad när jag är klar med tvätten.
Och så blir det. Vi går ut vid 20:30. Solen skiner och det är varmt och skönt fortfarande. Nere vid den lilla sjön är myggen hungriga och kastar sig över oss. Men vi viftar lite och koncentrerar oss på motiven. Blåbärsblommorna är så fina nu och det blir många bilder på dem. Det är trevligt och som balsam för själen att fota tillsammans med denna fina människa. Jag mår bra. Vi pratar lite om vad som kommer att hända med mig framöver. Det känns skönt.
Hinner sitta en stund med bildredigering innan sambon kommer hem. Han ser alltid så spänd och orolig ut innan han har fått se hur jag egentligen mår. Inser att det tar på honom att inte vara hos mig och stötta mig om jag behöver det. Men han behöver se annat och träffa andra människor. Han kan inte helt och hållet grotta ner sig i mig och hur jag mår, även om han gärna vill det. Han är så fin och jag älskar honom så mycket, vilket jag berättar för honom ofta. Från hjärtat.
Lugn kväll med lite tv innan vi somnar.
måndag 30 maj 2016
Dag 38, söndagen den 29 maj
Återigen en tidig morgon då jag inte kan somna om. Tankarna är inte min vän denna morgon.
Stiger upp för att slippa möta dem. Är inte redo riktigt än.
Får en stund för mig själv innan sambon vaknar. Känner sorgen och tomheten fylla hela mig. Suger ur varenda uns kraft. Orolig för framtiden, orolig för hur allting ska bli efter behandlingar. Kommer jag att bli frisk? Har det hunnit smita iväg cancerceller till någon annan del av kroppen?
Känner nästan att jag hoppas på kompletterande behandling med cytostatika för att vara säker på att alla elakingarna dör. Kan man någonsin vara säker, någonsin mer? Kommer oron att vara en del av mitt liv så länge jag lever? Om jag lever länge. Ovisshet...
Det börjar kännas mycket mycket tungt att bära allt detta som händer. Så sakteliga börjar vidden av situationen sjunka ner i min hjärna. Kanske det ändå är läge att ta kontakt med kurator.
Känslorna har hunnit lägga sig lite när sambon stiger upp. Sorgen ligger kvar, men är hanterbar.
Idag ska jag cykla till mamma för att fira henne på mors dag.
Sambon ska jobba idag så vi säger hejdå när jag cyklar iväg.
Stannar till i stan och köper räksmörgåsar och en röd ros i kruka. Träffar på en vän som frågar hur jag har det. Jag berättar. Inser att jag för varje gång jag berättar om cancern kommer ett steg närmare att förstå, eller iallafall att acceptera. Får en välgörande kram.
Det är trevlig hos mamma. Men jag märker att hon är orolig, att detta tar på henne.
Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde låta mina nära och kära slippa detta. Men jag kan inte göra någonting alls åt saken. Bara kämpa på.
Och jag har slutat äta socker och dricka mjölk. Kanske lite att gripa i luften, men socker är ju inte bra i vilket fall som helst. Och att tumörer gillar och förbränner socker är inte alls bra. Mjölk ska visst innehålla tillväxthormon, så det tänker jag inte heller bjussa elakingarna på.
Efter några timmar cyklar jag hem igen. Sitter vid datorn på kvällen och pysslar med bilder. Chattar lite med roliga kompisar som är genuina stämningshöjare. Jag skrattar och mår bättre.
Sambon kommer hem. Jag förstår på honom att han tycker det är jobbigt att lämna mig ensam om dagarna. Men kanske jag behöver den ensamheten att bearbeta känslorna?
Vi sitter lite framför tv:n och ser någon film. Den är rolig och vi skrattar gott.
Lugn och skön kväll.
Vi somnar hyfsat tidigt.
En intressant och läsvärd artikel i SvD
http://www.svd.se/kvinnor-med-cancer-skriver-for-sina-liv
Stiger upp för att slippa möta dem. Är inte redo riktigt än.
Får en stund för mig själv innan sambon vaknar. Känner sorgen och tomheten fylla hela mig. Suger ur varenda uns kraft. Orolig för framtiden, orolig för hur allting ska bli efter behandlingar. Kommer jag att bli frisk? Har det hunnit smita iväg cancerceller till någon annan del av kroppen?
Känner nästan att jag hoppas på kompletterande behandling med cytostatika för att vara säker på att alla elakingarna dör. Kan man någonsin vara säker, någonsin mer? Kommer oron att vara en del av mitt liv så länge jag lever? Om jag lever länge. Ovisshet...
Det börjar kännas mycket mycket tungt att bära allt detta som händer. Så sakteliga börjar vidden av situationen sjunka ner i min hjärna. Kanske det ändå är läge att ta kontakt med kurator.
Känslorna har hunnit lägga sig lite när sambon stiger upp. Sorgen ligger kvar, men är hanterbar.
Idag ska jag cykla till mamma för att fira henne på mors dag.
Sambon ska jobba idag så vi säger hejdå när jag cyklar iväg.
Stannar till i stan och köper räksmörgåsar och en röd ros i kruka. Träffar på en vän som frågar hur jag har det. Jag berättar. Inser att jag för varje gång jag berättar om cancern kommer ett steg närmare att förstå, eller iallafall att acceptera. Får en välgörande kram.
Det är trevlig hos mamma. Men jag märker att hon är orolig, att detta tar på henne.
Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde låta mina nära och kära slippa detta. Men jag kan inte göra någonting alls åt saken. Bara kämpa på.
Och jag har slutat äta socker och dricka mjölk. Kanske lite att gripa i luften, men socker är ju inte bra i vilket fall som helst. Och att tumörer gillar och förbränner socker är inte alls bra. Mjölk ska visst innehålla tillväxthormon, så det tänker jag inte heller bjussa elakingarna på.
Efter några timmar cyklar jag hem igen. Sitter vid datorn på kvällen och pysslar med bilder. Chattar lite med roliga kompisar som är genuina stämningshöjare. Jag skrattar och mår bättre.
Sambon kommer hem. Jag förstår på honom att han tycker det är jobbigt att lämna mig ensam om dagarna. Men kanske jag behöver den ensamheten att bearbeta känslorna?
Vi sitter lite framför tv:n och ser någon film. Den är rolig och vi skrattar gott.
Lugn och skön kväll.
Vi somnar hyfsat tidigt.
En intressant och läsvärd artikel i SvD
http://www.svd.se/kvinnor-med-cancer-skriver-for-sina-liv
söndag 29 maj 2016
Dag 37, lördagen den 28 maj
Sover länge idag. Njuter av att sakta vakna med solen lysande utanför fönstret. Lite sval luft smyger sig in genom den öppna balkongdörren. Det känns skönt att ligga kvar och inte känna stress att gå upp.
Idag tänker jag bara ta det lugnt. Känner av flera veckors stress som en tyngande trötthet. Vill försöka varva ner.
Småpysslar lite medan sambon är på jobb. Förbereder en sallad till kvällen. Ingen stress inga stora planer. Jag bara är.
Känner ett slags vemod i magtrakten. Inte egentlig sorg. Den slags vemod som kan komma av en insikt om sjukdom, om förändring. Om sådan man inte kan påverka själv.
Vissheten att jag kommer att göra precis allting för att vi verkligen ska ta oss iväg på semesterresan, får det att spritta till av längtan. Den känslan sparkar undan vemodet. För en stund.
Sambon kommer hem. Han mår bättre idag. Han tittar forskande på mig och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att jag just nu är lite sorgsen. Han kramar mig. Länge.
Vi är båda sorgsna och har ångest. Känslorna finns där hela tiden, bara mer eller mindre markanta. Idag är de mer markanta hos mig och mindre hos sambon.
Känner oro för vad som kommer att hända framöver. Vad hittar de när de undersöker tumörerna närmare? Blir det cytostatika? Är den lilla förändringen i vänster bröst också en tumör?
Plötsligt dyker det upp något helt idiotiskt i huvudet och jag fnissar till. Om jag får cytostatika kommer myggen att få sig en överraskning. Ser framför mig hämnden efter åtskilliga myggbett och bromsbett. Om det nu skadar dem. Jag vet faktiskt inte.
Humöret är en berg- och dalbana idag. Det kommer massvis med tankar som avlöser varandra snabbt. De flesta ger mig dåligt samvete och ånger över sådant jag gjort eller inte gjort. Jag har varit för lat med träningen. Är jag fet? Och många många andra saker som bara sköljer över mig. Jag är så underligt hudlös nu och har svårt att sålla bort oväsentliga tankar. Jag borde verkligen vara snällare mot mig själv. Måste...
Kvällen förlöper lugnt med TV. Sambon tittar på en fotbollsmatch och jag sitter med för sällskapets skull.
Till slut måste jag gå och lägga mig, för ögonen vill inte hålla sig öppna längre. Somnar genast.
Idag tänker jag bara ta det lugnt. Känner av flera veckors stress som en tyngande trötthet. Vill försöka varva ner.
Småpysslar lite medan sambon är på jobb. Förbereder en sallad till kvällen. Ingen stress inga stora planer. Jag bara är.
Känner ett slags vemod i magtrakten. Inte egentlig sorg. Den slags vemod som kan komma av en insikt om sjukdom, om förändring. Om sådan man inte kan påverka själv.
Vissheten att jag kommer att göra precis allting för att vi verkligen ska ta oss iväg på semesterresan, får det att spritta till av längtan. Den känslan sparkar undan vemodet. För en stund.
Sambon kommer hem. Han mår bättre idag. Han tittar forskande på mig och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att jag just nu är lite sorgsen. Han kramar mig. Länge.
Vi är båda sorgsna och har ångest. Känslorna finns där hela tiden, bara mer eller mindre markanta. Idag är de mer markanta hos mig och mindre hos sambon.
Känner oro för vad som kommer att hända framöver. Vad hittar de när de undersöker tumörerna närmare? Blir det cytostatika? Är den lilla förändringen i vänster bröst också en tumör?
Plötsligt dyker det upp något helt idiotiskt i huvudet och jag fnissar till. Om jag får cytostatika kommer myggen att få sig en överraskning. Ser framför mig hämnden efter åtskilliga myggbett och bromsbett. Om det nu skadar dem. Jag vet faktiskt inte.
Humöret är en berg- och dalbana idag. Det kommer massvis med tankar som avlöser varandra snabbt. De flesta ger mig dåligt samvete och ånger över sådant jag gjort eller inte gjort. Jag har varit för lat med träningen. Är jag fet? Och många många andra saker som bara sköljer över mig. Jag är så underligt hudlös nu och har svårt att sålla bort oväsentliga tankar. Jag borde verkligen vara snällare mot mig själv. Måste...
Kvällen förlöper lugnt med TV. Sambon tittar på en fotbollsmatch och jag sitter med för sällskapets skull.
Till slut måste jag gå och lägga mig, för ögonen vill inte hålla sig öppna längre. Somnar genast.
lördag 28 maj 2016
Dag 36, fredagen den 27 maj
Sover mycket oroligt och lätt under natten. När sambon stiger upp 3:30 har jag varit vaken ett tag. Ligger i sängen och lyssnar på hans morgonstök. Han suckar mycket. Det är inte den tidiga morgonen som får honom tungsint.
Han kommer och pussar mig hejdå. Ligger kvar en stund och försöker hitta en bekväm plats i sängen. Ger till slut upp. Stressen rusar runt i min kropp.
Tar en kopp kaffe och en smörgås. Det brukar lugna. Sätter mig vid datorn ett tag.
Provar igen att sova. Slumrar till någon timme. Ger upp igen vid 6-tiden.
Vädret är fantastiskt. Klarblå himmel. Ska absolut ge mig ut på cykeltur idag.
Vid 8-tiden ringer chefen för att checka av hur det är med mig. Jag berättar vad som är på gång och att jag inte alls vet om det blir fortsatt behandling. Vet inte heller om det de tog prov på i vänster bröst är snällt eller elakt.
Det känns som att jag berättar om någon annan. Det är inte mig det gäller, därför är det så lätt att prata om det. Jag är helt lugn på insidan. Stark.
Jag berättar att jag tänker komma och hälsa på på jobbet nästa vecka. Vi avslutar samtalet.
Jag ger mig iväg ut vid 9-tiden. Stannar på många ställen och fotograferar. Himlen är klarblå och inte ett moln syns. Solen gassar riktigt där det är lä. En äkta sommardag och jag njuter av intrycken.
Tar mig upp på en av mina favoritställen med underbar utsikt.
Här blir jag sittande ett tag. Äter ett äpple, studerar en rolig och ullig svävfluga.
Sedan tillåter jag tankarna komma. Jag inser att jag gömmer mig bakom en stark fasad och tillåter mig inte att förstå vad som händer. Jag rabblar allting automatiskt. Det händer inte mig.
Jo! Det händer mig och jag måste ta det till mig för att gå vidare.
Jag har cancer och de ska ta bort hela mitt högra bröst. Cancer - cancer - cancer. Låter ordet sjunka in. Ändå känns det overkligt. Är det verkligen mig det gäller? Men hur har jag kunnat få cancer? Jag?
Behöver ta den här tiden att fundera. Jag kan inte fortsätta gå på högvarv så här och inte kunna sova. Det värsta som kan hända är att jag får en rejäl förkylning och då skjuter de på operationen. Det vill jag verkligen inte!
Försöker föreställa mig hur det känns att bara ha ett bröst, detta tecken på kvinnlighet. Men min identitet sitter verkligen inte i ett eller två bröst. Frågan är hur sambon kommer att känna det när han ser en platt sida med ärr. Men nu går jag händelserna i förväg.
Sitter och känner försiktigt på tanken att det faktiskt visar sig vara cancer även i andra bröstet. Ska jag operera bort den lilla biten då? Det verkar ju inte vara stort påslag på kontrasten där. Eller ska jag ta bort hela vänstra bröstet för säkerhets skull? För att få lugn och ro i framtiden. Svårt. Men jag behöver nog fundera lite på det. Och prata med sambon.
Cyklar hem igen. Är infernaliskt trött. Tar en timmes tupplur.
Sambon kommer hem. Han är trött och mycket nedstämd. Tycker inte att någonting är roligt längre. Det är så mycket känslor och oro som rör sig i honom just nu så han kan inte sortera det. Känslorna kommer ut som frustration och ilska över en massa saker. Men just då orkar jag inte möta honom. Jag är för trött. Det river till av ångest i magen och jag vill bara fly ut. Slippa möta hans känslor. Jag kan knappt möta mina egna.
Gråten kommer och jag bara skakar. Sambon kramar mig och säger "Jag finns här hos dig. Hela tiden".
Det är mycket känslor som kommer ut. Mycket besvikelse, rädsla och oro. Sorg över att behöva utsätta min älskade för allt detta. Det tar tid innan jag lugnar mig igen. Sedan kommer tröttheten och faktiskt också ett slags lugn.
Vi äter lite middag och sätter oss framför TV:n. Så trött. Vill bara gå och lägga mig. Jag har vissheten att den känsloballong jag tillåtit växa, nu är punkterad. Jag kommer att kunna sova imorgon bitti, för första gången på mycket länge.
Somnar så snart jag lagt huvudet på kudden.
Han kommer och pussar mig hejdå. Ligger kvar en stund och försöker hitta en bekväm plats i sängen. Ger till slut upp. Stressen rusar runt i min kropp.
Tar en kopp kaffe och en smörgås. Det brukar lugna. Sätter mig vid datorn ett tag.
Provar igen att sova. Slumrar till någon timme. Ger upp igen vid 6-tiden.
Vädret är fantastiskt. Klarblå himmel. Ska absolut ge mig ut på cykeltur idag.
Vid 8-tiden ringer chefen för att checka av hur det är med mig. Jag berättar vad som är på gång och att jag inte alls vet om det blir fortsatt behandling. Vet inte heller om det de tog prov på i vänster bröst är snällt eller elakt.
Det känns som att jag berättar om någon annan. Det är inte mig det gäller, därför är det så lätt att prata om det. Jag är helt lugn på insidan. Stark.
Jag berättar att jag tänker komma och hälsa på på jobbet nästa vecka. Vi avslutar samtalet.
Jag ger mig iväg ut vid 9-tiden. Stannar på många ställen och fotograferar. Himlen är klarblå och inte ett moln syns. Solen gassar riktigt där det är lä. En äkta sommardag och jag njuter av intrycken.
Tar mig upp på en av mina favoritställen med underbar utsikt.
Här blir jag sittande ett tag. Äter ett äpple, studerar en rolig och ullig svävfluga.
Sedan tillåter jag tankarna komma. Jag inser att jag gömmer mig bakom en stark fasad och tillåter mig inte att förstå vad som händer. Jag rabblar allting automatiskt. Det händer inte mig.
Jo! Det händer mig och jag måste ta det till mig för att gå vidare.
Jag har cancer och de ska ta bort hela mitt högra bröst. Cancer - cancer - cancer. Låter ordet sjunka in. Ändå känns det overkligt. Är det verkligen mig det gäller? Men hur har jag kunnat få cancer? Jag?
Behöver ta den här tiden att fundera. Jag kan inte fortsätta gå på högvarv så här och inte kunna sova. Det värsta som kan hända är att jag får en rejäl förkylning och då skjuter de på operationen. Det vill jag verkligen inte!
Försöker föreställa mig hur det känns att bara ha ett bröst, detta tecken på kvinnlighet. Men min identitet sitter verkligen inte i ett eller två bröst. Frågan är hur sambon kommer att känna det när han ser en platt sida med ärr. Men nu går jag händelserna i förväg.
Sitter och känner försiktigt på tanken att det faktiskt visar sig vara cancer även i andra bröstet. Ska jag operera bort den lilla biten då? Det verkar ju inte vara stort påslag på kontrasten där. Eller ska jag ta bort hela vänstra bröstet för säkerhets skull? För att få lugn och ro i framtiden. Svårt. Men jag behöver nog fundera lite på det. Och prata med sambon.
Cyklar hem igen. Är infernaliskt trött. Tar en timmes tupplur.
Sambon kommer hem. Han är trött och mycket nedstämd. Tycker inte att någonting är roligt längre. Det är så mycket känslor och oro som rör sig i honom just nu så han kan inte sortera det. Känslorna kommer ut som frustration och ilska över en massa saker. Men just då orkar jag inte möta honom. Jag är för trött. Det river till av ångest i magen och jag vill bara fly ut. Slippa möta hans känslor. Jag kan knappt möta mina egna.
Gråten kommer och jag bara skakar. Sambon kramar mig och säger "Jag finns här hos dig. Hela tiden".
Det är mycket känslor som kommer ut. Mycket besvikelse, rädsla och oro. Sorg över att behöva utsätta min älskade för allt detta. Det tar tid innan jag lugnar mig igen. Sedan kommer tröttheten och faktiskt också ett slags lugn.
Vi äter lite middag och sätter oss framför TV:n. Så trött. Vill bara gå och lägga mig. Jag har vissheten att den känsloballong jag tillåtit växa, nu är punkterad. Jag kommer att kunna sova imorgon bitti, för första gången på mycket länge.
Somnar så snart jag lagt huvudet på kudden.
fredag 27 maj 2016
Dag 35, torsdagen den 26 maj
Idag stiger jag upp vid 7 för att kunna ha en chans att få en telefontid hos bröstsjuksköterskorna. Jag måste få veta vad som händer, kommer att hända och om de fått svar på de senaste biopsierna.
Ringer call-me numret och ska bli uppringd kl 8.
Fram till dess tar jag en kopp kaffe för att klarna till i hjärnan.
Strax efter 8 ringer de upp mig. Jag förklarar att jag, vi, mår väldigt dåligt av att inte veta och att behöva vänta så här. Oron innefattar även att inte kunna planera semesterresan den 11 juni. Sköterskan förstår.
Jag ska tas upp på konferensen idag och sköterskan lovar försöka ringa efter det.
Känner mig rastlös. Tänker gå en lång promenad, men ändrar mig och tar med kameran ner till den underbara lilla sjön precis i närheten. Foto är precis vad jag behöver för själen just nu.
Solen värmer så skönt från en blå himmel med enstaka stråk av dis. Så snart jag kommer in i tallskogen hörs fågelkvitter överallt runt mig. Bofinkens glada drill får mina spänningar att släppa. Doften av solvarma torra barr är aromatisk och stark. Jag drar djupa andetag och njuter av nuet.
Blåbärsriset har börjat få söta små blomklockor och det blir mitt första motiv för dagen.
Vandrar ner till sjön och är fullt upptagen med att hålla koll på alla små flicksländor och skalbaggar som rör sig runt mig i luften och på växterna.
Plums! Vattenståndet är jättehögt och stigen är rejält översvämmad. Vattnet tränger omedelbart in i gymnastikskon. Det känns inte så kallt. Fortsätter gå för att se om jag kan passera översvämningen. Men måste vända igen. Skorna kippar av allt det blöta. Jag njuter och lever. Myggen svärmar runt mig och jag bryr mig inte. Jag finns här just nu och upplever massor med sinnena. Det är härligt.
Tar mig till en torr plats på en sandig sluttning där jag sätter mig ett slag. Myrorna kilar flitigt runt mig med byggmaterial och mat.
Kollar att ljudet är igång på mobilen.
Studerar och fotograferar storskrake, storspov och hackspett.
Är plötsligt mycket trött. Tar mig hem för att vila en stund. Men först vill jag kika på bilderna.
Några bilder är jag nöjd med.
Lägger mig på sängen och försöker slumra. Hemtelefonen ringer. Förbaskade försäljare, tänker jag.
Strax därefter ringer mobilen. Det är sköterskan.
På konferensen hade de pratat om att det finns ett stort område i höger bröst, förutom de kända tumörerna, som dragit åt sig kontrast och lyst upp starkt på magnetkamerabilderna, totalt ca 7 cm. Det kan tyda på förstadium till mer cancer. Därför rekommenderar kirurgerna att hela bröstat skall tas bort. De har bestämt tid för operation till den 7 juni. "Ojdå då funkar det ju inte med resan", säger jag. Sköterskan har pratat med bröstcancerläkaren om hon ser några hinder för mig att resa till Rhodos så snart efter operationen, men det var inga problem från hennes sida.
"Men om du inte vill åka kan jag be läkaren skriva ett intyg". Jag ber att få avvakta med det.
Men hur hade det gått med proverna som togs i måndags? Inget svar ännu. De håller koll på detta och nu vill de först operera bort höger bröst. Sköterskan frågar hur jag känner inför detta.
Jag kan ärligt säga att jag varit beredd på att det skulle bli så, så det känns ok. Det måste göras.
Just då kommer sambon hem från jobb. Han tittar oroligt på mig.
Jag tackar sköterskan för att hon ringde upp mig och avslutar samtalet.
Berättar om operationstiden för sambon. Sedan berättar jag att de ska ta hela bröstet. Det är hjärtskärande att se hur sambons ansikte liksom sjunker nedåt och får en stel mask av sorg och lite chock. Jag ser att han tycker att detta är fruktansvärt hemskt och orättvist. Jag kramar honom.
Säger att "jag måste göra detta för att bli frisk". Han håller med mig.
Vi äter lite och tar sedan en promenad. Går ner till båten och sitter i den ett tag. Det kluckar hemtrevligt när småvågorna slår mot skrovet. Det doftar sommar och båtutflykt.
Sambon är nedstämd hela kvällen. Jag låter honom vara det. Håller hans hand och är där om han behöver fråga något. Jag prackar inte på honom mer fakta eller försöker peppa. Hans hjärna är full just nu.
Vi tittar på tv och somnar sedan snabbt när vi krupit till kojs.
Ringer call-me numret och ska bli uppringd kl 8.
Fram till dess tar jag en kopp kaffe för att klarna till i hjärnan.
Strax efter 8 ringer de upp mig. Jag förklarar att jag, vi, mår väldigt dåligt av att inte veta och att behöva vänta så här. Oron innefattar även att inte kunna planera semesterresan den 11 juni. Sköterskan förstår.
Jag ska tas upp på konferensen idag och sköterskan lovar försöka ringa efter det.
Känner mig rastlös. Tänker gå en lång promenad, men ändrar mig och tar med kameran ner till den underbara lilla sjön precis i närheten. Foto är precis vad jag behöver för själen just nu.
Solen värmer så skönt från en blå himmel med enstaka stråk av dis. Så snart jag kommer in i tallskogen hörs fågelkvitter överallt runt mig. Bofinkens glada drill får mina spänningar att släppa. Doften av solvarma torra barr är aromatisk och stark. Jag drar djupa andetag och njuter av nuet.
Blåbärsriset har börjat få söta små blomklockor och det blir mitt första motiv för dagen.
Vandrar ner till sjön och är fullt upptagen med att hålla koll på alla små flicksländor och skalbaggar som rör sig runt mig i luften och på växterna.
Plums! Vattenståndet är jättehögt och stigen är rejält översvämmad. Vattnet tränger omedelbart in i gymnastikskon. Det känns inte så kallt. Fortsätter gå för att se om jag kan passera översvämningen. Men måste vända igen. Skorna kippar av allt det blöta. Jag njuter och lever. Myggen svärmar runt mig och jag bryr mig inte. Jag finns här just nu och upplever massor med sinnena. Det är härligt.
Tar mig till en torr plats på en sandig sluttning där jag sätter mig ett slag. Myrorna kilar flitigt runt mig med byggmaterial och mat.
Kollar att ljudet är igång på mobilen.
Studerar och fotograferar storskrake, storspov och hackspett.
Är plötsligt mycket trött. Tar mig hem för att vila en stund. Men först vill jag kika på bilderna.
Några bilder är jag nöjd med.
Lägger mig på sängen och försöker slumra. Hemtelefonen ringer. Förbaskade försäljare, tänker jag.
Strax därefter ringer mobilen. Det är sköterskan.
På konferensen hade de pratat om att det finns ett stort område i höger bröst, förutom de kända tumörerna, som dragit åt sig kontrast och lyst upp starkt på magnetkamerabilderna, totalt ca 7 cm. Det kan tyda på förstadium till mer cancer. Därför rekommenderar kirurgerna att hela bröstat skall tas bort. De har bestämt tid för operation till den 7 juni. "Ojdå då funkar det ju inte med resan", säger jag. Sköterskan har pratat med bröstcancerläkaren om hon ser några hinder för mig att resa till Rhodos så snart efter operationen, men det var inga problem från hennes sida.
"Men om du inte vill åka kan jag be läkaren skriva ett intyg". Jag ber att få avvakta med det.
Men hur hade det gått med proverna som togs i måndags? Inget svar ännu. De håller koll på detta och nu vill de först operera bort höger bröst. Sköterskan frågar hur jag känner inför detta.
Jag kan ärligt säga att jag varit beredd på att det skulle bli så, så det känns ok. Det måste göras.
Just då kommer sambon hem från jobb. Han tittar oroligt på mig.
Jag tackar sköterskan för att hon ringde upp mig och avslutar samtalet.
Berättar om operationstiden för sambon. Sedan berättar jag att de ska ta hela bröstet. Det är hjärtskärande att se hur sambons ansikte liksom sjunker nedåt och får en stel mask av sorg och lite chock. Jag ser att han tycker att detta är fruktansvärt hemskt och orättvist. Jag kramar honom.
Säger att "jag måste göra detta för att bli frisk". Han håller med mig.
Vi äter lite och tar sedan en promenad. Går ner till båten och sitter i den ett tag. Det kluckar hemtrevligt när småvågorna slår mot skrovet. Det doftar sommar och båtutflykt.
Sambon är nedstämd hela kvällen. Jag låter honom vara det. Håller hans hand och är där om han behöver fråga något. Jag prackar inte på honom mer fakta eller försöker peppa. Hans hjärna är full just nu.
Vi tittar på tv och somnar sedan snabbt när vi krupit till kojs.
torsdag 26 maj 2016
Dag 34, onsdagen den 25 maj
Upp tidigt tidigt. Längtar tills jag får veta och har en plan. Då tror jag att jag kan få sova ordentligt. Sömnbristen får det att svida i huvudet och ögonen.
Idag ska båten sjösättas. Sambon vill inte att jag är med och anstränger mig, så han och svärfar ska sköta saken. Jag upplever inte att det är något problem att anstränga mig, men protesterar inte då jag vet att han är rädd om mig.
Det dåliga samvetet ger mig en hästspark i magen. Jag har inte tränat på länge nu. Det är inte bra! Jag måste komma igång igen innan operationen. Måste..... Ett ord jag så innerligt hatar!
kanske är det så just nu att jag för nöja mig med mina promenader och cykelturer. Det känns inte som att jag vill stänga in mig på gymmet just nu. Har för mycket tankar och rädslor. Vill inte börja gråta bland en massa folk.
Frisk luft och natur är skönt, läkande. Älskar långa promenader och cykelturer.
Måste sluta pressa mig själv. Måste..... Behöver verkligen hitta ett annat ord!
Tänker på hur operationen kommer att bli. Eller snarare efteråt. Hur mycket kommer de att ta bort? Kanske de måste ta hela det högra bröstet om det nu är en liten tumör till på undersidan?
Jag har sedan några dagar tillbaka börjat tänka på brösten som "loppsäckar". Något obehagligt och oönskat. Kanske är det min hjärnas sätt att förbereda mig på att kanske mista ett eller båda brösten.
Vilar en stund tills sambon ringer och säger att de är på väg hem nu. Kliver upp och förbereder en lätt lunch.
Svärfar stannar kvar en stund och småpratar lite. Han är stressad i sättet. Han är orolig.
Sambon har åkt iväg till frisören.
Senare på eftermiddagen tar vi en promenad ner till hamnen för att titta till båten. Den ligger och guppar förnöjt, drar lätt i sina förtöjningar. Härligt att nu kunna åka ut på småturer när vi vill.
Det har börjat blåsa upp, men luften är mild i temperaturen.
När vi kommer hem står en pappkasse utanför dörren. Interflora står det på sidorna. Jag förstår att det är från mina arbetskompisar. Känslorna bubblar upp i bröstet och får halsen att knyta sig.
När jag sitter med detta vackra framför mig på bordet, kommer gråten ohejdat. Jag blir så rörd och enormt glad. Jag vet att de verkligen menar detta och givit med hjärtat. Inte något som skickas per automatik till någon som är hemma ett tag. Vilka pärlor. Jag saknar dem. Jag ska jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt. Men just nu är jag för trasig inombords.
Jag ska bli hel först, och fri från cancern.
Kvällen går i orons tecken. Det är åter dags för oro och ångest att bubbla upp till ytan. Likt vulkanisk aktivitet ökar trycket tills det måste ut. Vi ligger på sängen och håller varandra i handen. Det är jobbigt nu. Men vi har varandra.
Idag ska båten sjösättas. Sambon vill inte att jag är med och anstränger mig, så han och svärfar ska sköta saken. Jag upplever inte att det är något problem att anstränga mig, men protesterar inte då jag vet att han är rädd om mig.
Det dåliga samvetet ger mig en hästspark i magen. Jag har inte tränat på länge nu. Det är inte bra! Jag måste komma igång igen innan operationen. Måste..... Ett ord jag så innerligt hatar!
kanske är det så just nu att jag för nöja mig med mina promenader och cykelturer. Det känns inte som att jag vill stänga in mig på gymmet just nu. Har för mycket tankar och rädslor. Vill inte börja gråta bland en massa folk.
Frisk luft och natur är skönt, läkande. Älskar långa promenader och cykelturer.
Måste sluta pressa mig själv. Måste..... Behöver verkligen hitta ett annat ord!
Tänker på hur operationen kommer att bli. Eller snarare efteråt. Hur mycket kommer de att ta bort? Kanske de måste ta hela det högra bröstet om det nu är en liten tumör till på undersidan?
Jag har sedan några dagar tillbaka börjat tänka på brösten som "loppsäckar". Något obehagligt och oönskat. Kanske är det min hjärnas sätt att förbereda mig på att kanske mista ett eller båda brösten.
Vilar en stund tills sambon ringer och säger att de är på väg hem nu. Kliver upp och förbereder en lätt lunch.
Svärfar stannar kvar en stund och småpratar lite. Han är stressad i sättet. Han är orolig.
Sambon har åkt iväg till frisören.
Senare på eftermiddagen tar vi en promenad ner till hamnen för att titta till båten. Den ligger och guppar förnöjt, drar lätt i sina förtöjningar. Härligt att nu kunna åka ut på småturer när vi vill.
Det har börjat blåsa upp, men luften är mild i temperaturen.
När vi kommer hem står en pappkasse utanför dörren. Interflora står det på sidorna. Jag förstår att det är från mina arbetskompisar. Känslorna bubblar upp i bröstet och får halsen att knyta sig.
När jag sitter med detta vackra framför mig på bordet, kommer gråten ohejdat. Jag blir så rörd och enormt glad. Jag vet att de verkligen menar detta och givit med hjärtat. Inte något som skickas per automatik till någon som är hemma ett tag. Vilka pärlor. Jag saknar dem. Jag ska jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt. Men just nu är jag för trasig inombords.
Jag ska bli hel först, och fri från cancern.
Kvällen går i orons tecken. Det är åter dags för oro och ångest att bubbla upp till ytan. Likt vulkanisk aktivitet ökar trycket tills det måste ut. Vi ligger på sängen och håller varandra i handen. Det är jobbigt nu. Men vi har varandra.
onsdag 25 maj 2016
Dag 33, tisdagen den 24 maj
Det har blivit en irriterande ovana att vakna runt 6 på morgonen. Och oförmögen att somna om. Jag är så trött, men sömnen vill inte infinna sig igen.
Stiger upp och känner att idag tänker jag ta det lugnt. Idag ska jag inte jaga sjuksköterskor och läkare för att få information. Det är som det är just nu och jag måste koppla av med annat idag.
Tänker på hur förändrat samtalen med människor i min omgivning blivit. Inte alla, men många. Jag frågar alltid uppriktigt hur det är med dem jag möter. Och de berättar om envisa förkylningar, sjuka barn och lite annat som strular. Och så hejdar de sig och säger att det är ju egentligen ingenting. Om man jämför....
Men man kan inte jämföra! Jag önskar att människor slutar att förringa sina egna problem. Det är inte rätt mot en själv. Det som sker just nu i ens liv kan vara riktigt jobbigt, oavsett vad det är. Och ingen annan kan protestera mot det. Var rädd om er själva och tillåt er att tycka det är jobbigt.
Men man kan inte jämföra! Jag önskar att människor slutar att förringa sina egna problem. Det är inte rätt mot en själv. Det som sker just nu i ens liv kan vara riktigt jobbigt, oavsett vad det är. Och ingen annan kan protestera mot det. Var rädd om er själva och tillåt er att tycka det är jobbigt.
Ja det finns alltid de som har det värre. Och de kanske i sin tur förringar sin situation inför det som är ännu värre.
Lev här och nu. Bli förbannad. Bli besviken. Tillåt er att för en stund tycka synd om er själv och känn att det är okej. Oavsett vad det gäller. Ingen klarar av att vara på topp i humör jämt. Och just därför är det så olika hur vi klarar att hantera motgångar. Men om inte ni själva tillåter er att känna, vem ska då göra det?
Dagen går i lugnets tecken. Lite inköp i butik och så en välbehövlig tupplur när vi kommer hem. Jag lyckas faktiskt slumra till.
Tvättstugan är inbokad idag. Det är tungt och jag blir lite orolig att snittet läkaren var tvungen att göra ska börja blöda lite igen. Men det klarar sig.
Kontaktar min fotokompis och hör om hon vill hänga på ut ikväll och fota solnedgång. Hon och hennes respektive vill gärna hänga på.
Så snart tvätten är klar, susar vi iväg med bil. Himlen blir allt vackrare och vackrare. Vi kör till ett näs och vattnet runtom är alldeles spegelblankt. Måsfåglar småkivas på en gammal stenpir ute i vattnet.
Solen har en gyllene färg. Det glittrar i vattnet och solstrålarna värmer.
Så mycket att fotografera. Jag glömmer allting utom det vackra runtomkring och det trevliga sällskapet.
Så mycket att fotografera. Jag glömmer allting utom det vackra runtomkring och det trevliga sällskapet.
Då solen sjunker nedåt horisonten ändras ljuset. Det blir mer lilarosa i öster och i väster där solen går ner blir det glödande rött.
Myggen börjar komma nu. De har fått vittring på mig. men jag bara njuter av nuet.
Strax före midnatt har det blåst upp en smula och vi känner oss nöjda för kvällen.
Kommer hem lätt frusen och dricker en kopp te medan jag tittar igenom kvällens bilder.
Sambon hinner komma hem från jobb vid 2-tiden innan jag hunnit i säng.
Somnar som ett lyckligt barn när jag lagt mig.
tisdag 24 maj 2016
Dag 32, måndagen den 23 maj
Idag stiger jag upp vid 6-tiden för att kunna vara beredd om de ringer från röntgen. Hoppas hoppas att man kan få komma dit idag redan.
Efter en lugn morgon, då jag tassat runt för inte väcka sambon, ringer en kvinna från sjukhuset. Skulle jag kunna komma till 14 på magnetkameraundersökning? Ja men självklart! Blir glad och lättad att det inte drar ut på tiden.
Sambon skjutsar mig till sjukhuset. Han vill att jag ringer när jag är klar och fått veta nåt. Men, protesterar jag, inte får jag veta nåt idag. Det är bara en extra undersökning inför operation. Vi pussar varandra hejdå och säger "Jag älskar dig".
Sätter mig i väntrummet 45 minuter för tidigt. Snart får jag ett pappersark i min hand där jag ska fylla i hälsodeklaration inför undersökningen. Som vanligt, nej nej nej nej. Vilken gåva det är att inte dras med några sjukdomar eller medicineringar.
Får komma in efter en liten stund. Ska byta om till en patientskjorta, den där varianten som är öppen baktill - eller framtill i mitt fall. Får lägga mig på en brits och röntgensjuksköterskan sätter in en PVK i armvecket. Jag ska få kontrast under undersökningen.
Får vänta ett tag på den lite hårda britsen bakom utdragna skärmar. En grön brits med papper som är lite för smalt för min kropp. Mest troligt för de flesta kroppar. Luftanläggningen susar och jag stirrar på den ilsket röda kortväggen i rummet. Hur kan de måla en vägg röd? Det är ju stressande. Grönt skulle vara bättre! Försöker hålla de andra jobbiga tankarna borta en stund till med banaliteter.
Bakom skärmarna går en dörr upp automatiskt. Ett ilsket rytmiskt pipande hörs. En säng med något larm för batteridrift, kommer jag fram till. Det piper och piper och ...... Undras om det går att stänga av? Hör röster från personal som jobbar med att flytta över någon i en säng. Det frasar till i sängkläderna när patienten landar. Tänker på vad skönt det är att jobba på sjukhuset och känna till de olika ljud som finns. Det är ingenting som stressar mig. Men för någon annan kan det nog bli mycket jobbigt om man inte vet vad det är.
Snart är det min tur. Jag måste lägga ifrån mig glasögonen i skåpet. DÅ tycker jag det är jobbigt! Utan glasögon ser jag mycket mycket dåligt och det är otryggt. Men sköterskan är lugn och trevlig, så det går ändå ganska bra.
Kommer in till rummet med den där jättelika magnetkameran. Det brummar. En lång smal brits är utdragen från maskinen. Mörkgula kuddliknande saker med olika kilformer ligger på britsen. Och i brösthöjd finns två djupa "rör" ner i britsen. "Jag förstår konceptet" säger jag och pekar på rören.
Lägger mig på mage och har svårt att hitta ett läge där jag ligger skönt. Antingen trycker det mot bröstbenet eller mot nederkanten på bröstkorgen. Hittar till slut ett läge som är okej.
Jag får öronproppar som jag sätter in. Sköterskan kopplar en apparat till min PVK. Den kommer att ge mig kontrasten någon gång mitt i undersökningen. Kan inte sticka under stol med att det känns läskigt att det ges automatiskt.
Får hörlurar med musik. "Något speciellt du vill lyssna på"? frågar sköterskan. "Nej vad som helst utom opera" svarar jag.
Britsen körs in i maskinens tunnel. Det är lite varmare där inne och precis när jag kommer in reser sig håren på rygg och ben tillfälligt och svagt. Undersökningen tar 20-25 minuter. Ja det blir ju muntert. Känner mina hjärtslag som är ökade och andhämtningen är mer påtaglig eftersom jag ligger på mage.
Hör sköterskans röst svagt i lurarna. Svarar att det är ok.
Efter en liten stund tickar det till i maskinen och pulser med toner kommer. Olika toner och rytmer. Tur jag har öronpropparna. Den första delen är snart klar och det blir tyst. Tja är det inte värre än så här så kommer det att gå galant!
Fler omgångar med toner och rytmer. Sköterskans röst hörs svagt informera om att nu ges det kontrast och jag måste ligga alldeles stilla. Ok svarar jag.
Det klickar till i armvecket, förmodligen av en liten luftbubbla. Snart sprider sig en lätt lätt svidande värmande känsla i överarmen. Sedan lugnar det ner sig. Känner efter om jag upplever någon reaktion på ämnet, men det funkar fint.
Ytterligare toner och rytmer. Kommer då på att det är lite som technomusik. Aha, jag har för första gången i mitt liv hamnat på ett raveparty! Fnissar lite inombords och försöker låta bli att digga till rytmerna.
Får i lurarna veta att det är klart. Tror jag hon säger iallafall. Ljudet är så svagt. Britsen dras ut.
Känns skönt att få röra på sig, då armarna är lite lätt domnade.
Får klä på mig och sedan ska jag till mammografin för att prata med läkaren om bilderna. Det var en liten miss i beräkningen. Trodde jag skulle få åka hem. Har tvättstugan idag.
Mammoläkaren kommer, lite lätt stressad. Vi går in. Hon berättar att hon ska göra ultraljud igen. Hjärtat faller fritt i ett hisschakt rakt ner i skorna. "Men du ska väl inte stickas igen" frågar jag och tänker på de knölar de redan undersökt. "Det vet jag inte än" svarar hon uppriktigt. "Det där låter inte bra alls" säger jag.
Hon undersöker mig med ultraljudet. Det visar sig att två stycken småttingar till hittades på magnetröntgen. De hade dragit till sig kontrast. Vad man inte vet är om det är tumörer eller körtlar. Det försvårar mycket för dem att inte veta i vilken fas jag är i menscykeln. Och, ja, mens har jag inte haft på länge då de p-piller jag använder tar bort den - i princip.
Läkaren visar mig en liten rackare på undersidan av höger bröst och en 5 mm stor i vänster bröst. Hon förklarar för mig att jag har mycket tät bröstvävnad, vilket gör det svårt att se. Men hon kikar noggrant igenom allting och hittar ingenting mer. Prov måste tas på dessa nya.
I vänster också? Nu känner jag en lätt panik där jag ligger på britsen. Börjar skaka lite smått i benen, som om jag fryser. Medan läkaren förbereder biopsin, reser jag mig och avbokar tvättstugan via mobilen. Jag kommer inte hinna och jag får inte lyfta tungt efter provtagningen.
Läkaren förklarar att dessa prover kommer att behandlas bra mycket snabbare. De behöver inte typa dem, bara se om det är cancer. Det går med högsta prio. De jobbar snabbt, därför tar de proverna idag, "mitt i natten" som hon uttrycker det, för att vinna tid.
Bedövning sätts. Nu vet jag hur det känns så jag är inte orolig.
5 mm i vänster?
Läkaren har problem att få in den grova nålen i höger bröst. Det är segt. Jag skojar lite med dem och vi fnissar. Läkaren frågar om det är okej att hon lägger ett litet snitt med skalpell. Ja men självklart! Hon försöker ta bort skyddet för skalpellbladet och skjuter iväg det till min huvudkudde. "Oj förlåt det var verkligen inte meningen" sa hon. "Ingen fara" fnissar jag. Efter snittet går det lättare.
När provet i vänster bröst skall tas föreslår jag att läkaren tar sats bortifrån dörren när hon ska stickas. Hon skrattar och svarar att det inte är värt att ta till sådana tveksamma metoder. Och så undrar jag om hon möjligen skulle kunna slurpa till ordentligt med nålen så att hon suger upp hela den där 5 mm saken därinne. Hon ler och svarar att "man skulle ju kunna önska".
Som alltid gömmer jag mig bakom fniss och skämt. Men inuti darrar jag just nu.
Proven är snart tagna och jag blir omplåstrad. Nu får jag åka hem. Det är säkert massvis med frågor jag borde ställa, men jag kan inte komma på vilka. Kanske det återigen idag räcker med den info jag fått.
Tittar förbi jobbet. Klockan är efter 16, så dagpersonalen har gått hem. Det är lugnt i salarna. Tar mig lite att dricka för njurarnas skull efter kontrasten. Ringer sambon som nu har skickat massvis med SMS, ringt och lämnat meddelande i röstbrevlådan.
Berättar om att det hittats lite till men att de inte vet om det är körtlar eller mer cancer. Han blir mycket upprörd. Det är inte läge att berätta att de hittat en i vänster också. Det finns gränser för hur mycket han kan ta när han är på jobb hela kvällen och större delen av natten. Känner hur smärtan och oron sliter i honom och får hans röst att bli hög och lite arg. Han lugnar sig lite lite och vi avslutar samtalet. Han behöver få smälta detta nu. Det är bättre att vi pratar igen lite senare.
Sitter och pratar lite med mina kollegor. Det är skönt. Att komma hem till en tom lägenhet känns inte skrämmande längre.
Tar bussen hem. Det är grått och regnigt. Inget promenadväder idag.
Ringer mamma och berättar när jag kommer hem. Jag hör att hon blir mer orolig. Jag kan inte trösta henne eller lugna henne, för jag vet egentligen inte vad de nya fynden innebär.
Ringer också till min morbror och moster och berättar att jag har fått bröstcancer. Tycker att de bör få veta. Jag hör att min moster blir orolig, men hon vet att det finns god hjälp att få och att de allra flesta blir friska igen. Hon lovar att vara stöttande åt mamma också. Det känns mycket skönt.
Ligger en stund på soffan efter samtalen och tillåter mig känna.
Just nu upplevs det inte som att jag är god vän med statistiken.
I meddelandet från mammografin, när jag skulle komplettera med nya bilder, står att i de allra flesta fall är förändringarna godartade. Jag tillhör de få fallen.
I informationen i min vårdplan står att ibland kan man behöva komplettera med magnetröntgen innan operation. Jag hamnade i kategorin ibland.
Hur hamnar jag då i statistiken för att bli frisk? I de där 90-någonting procenten, eller i de andra procenten som inte blir friska?
Rakt ner i källarvalven känslomässigt. Jag är rädd. Rädd för vad som väntar mig. Tårarna rinner igen. Denna förbannade ovisshet och väntan. Tillåter mig att vistas där i källaren ett tag. Har lovat mig själv att låta känslorna komma ut.
Har också kontakt via messenger med en väninna. Hon peppar mig. Och ja! Jag känner att jag har styrkan och viljan att kämpa. Jag kliver upp ur den känslomässiga källaren igen med högburet huvud. Slår igen källardörren med ett brak och låser den för idag.
Sambon skickar SMS. Han har hittat en sida med info om bröstcancer, Vårdguiden, och tycker det känns skönt att läsa om det.
Resten av kvällen går åt mycket till att fundera på operation. Tydligen är det högre risk att få cancer om man har tät bröstvävnad. Kan det vara så att det är lika bra att ta bort brösten då? Bara för att slippa det i framtiden? Det ska jag ta upp med läkarna.
Kryper till kojs och somnar som en klubbad oxe.
Efter en lugn morgon, då jag tassat runt för inte väcka sambon, ringer en kvinna från sjukhuset. Skulle jag kunna komma till 14 på magnetkameraundersökning? Ja men självklart! Blir glad och lättad att det inte drar ut på tiden.
Sambon skjutsar mig till sjukhuset. Han vill att jag ringer när jag är klar och fått veta nåt. Men, protesterar jag, inte får jag veta nåt idag. Det är bara en extra undersökning inför operation. Vi pussar varandra hejdå och säger "Jag älskar dig".
Sätter mig i väntrummet 45 minuter för tidigt. Snart får jag ett pappersark i min hand där jag ska fylla i hälsodeklaration inför undersökningen. Som vanligt, nej nej nej nej. Vilken gåva det är att inte dras med några sjukdomar eller medicineringar.
Får komma in efter en liten stund. Ska byta om till en patientskjorta, den där varianten som är öppen baktill - eller framtill i mitt fall. Får lägga mig på en brits och röntgensjuksköterskan sätter in en PVK i armvecket. Jag ska få kontrast under undersökningen.
Får vänta ett tag på den lite hårda britsen bakom utdragna skärmar. En grön brits med papper som är lite för smalt för min kropp. Mest troligt för de flesta kroppar. Luftanläggningen susar och jag stirrar på den ilsket röda kortväggen i rummet. Hur kan de måla en vägg röd? Det är ju stressande. Grönt skulle vara bättre! Försöker hålla de andra jobbiga tankarna borta en stund till med banaliteter.
Bakom skärmarna går en dörr upp automatiskt. Ett ilsket rytmiskt pipande hörs. En säng med något larm för batteridrift, kommer jag fram till. Det piper och piper och ...... Undras om det går att stänga av? Hör röster från personal som jobbar med att flytta över någon i en säng. Det frasar till i sängkläderna när patienten landar. Tänker på vad skönt det är att jobba på sjukhuset och känna till de olika ljud som finns. Det är ingenting som stressar mig. Men för någon annan kan det nog bli mycket jobbigt om man inte vet vad det är.
Snart är det min tur. Jag måste lägga ifrån mig glasögonen i skåpet. DÅ tycker jag det är jobbigt! Utan glasögon ser jag mycket mycket dåligt och det är otryggt. Men sköterskan är lugn och trevlig, så det går ändå ganska bra.
Kommer in till rummet med den där jättelika magnetkameran. Det brummar. En lång smal brits är utdragen från maskinen. Mörkgula kuddliknande saker med olika kilformer ligger på britsen. Och i brösthöjd finns två djupa "rör" ner i britsen. "Jag förstår konceptet" säger jag och pekar på rören.
Lägger mig på mage och har svårt att hitta ett läge där jag ligger skönt. Antingen trycker det mot bröstbenet eller mot nederkanten på bröstkorgen. Hittar till slut ett läge som är okej.
Jag får öronproppar som jag sätter in. Sköterskan kopplar en apparat till min PVK. Den kommer att ge mig kontrasten någon gång mitt i undersökningen. Kan inte sticka under stol med att det känns läskigt att det ges automatiskt.
Får hörlurar med musik. "Något speciellt du vill lyssna på"? frågar sköterskan. "Nej vad som helst utom opera" svarar jag.
Britsen körs in i maskinens tunnel. Det är lite varmare där inne och precis när jag kommer in reser sig håren på rygg och ben tillfälligt och svagt. Undersökningen tar 20-25 minuter. Ja det blir ju muntert. Känner mina hjärtslag som är ökade och andhämtningen är mer påtaglig eftersom jag ligger på mage.
Hör sköterskans röst svagt i lurarna. Svarar att det är ok.
Efter en liten stund tickar det till i maskinen och pulser med toner kommer. Olika toner och rytmer. Tur jag har öronpropparna. Den första delen är snart klar och det blir tyst. Tja är det inte värre än så här så kommer det att gå galant!
Fler omgångar med toner och rytmer. Sköterskans röst hörs svagt informera om att nu ges det kontrast och jag måste ligga alldeles stilla. Ok svarar jag.
Det klickar till i armvecket, förmodligen av en liten luftbubbla. Snart sprider sig en lätt lätt svidande värmande känsla i överarmen. Sedan lugnar det ner sig. Känner efter om jag upplever någon reaktion på ämnet, men det funkar fint.
Ytterligare toner och rytmer. Kommer då på att det är lite som technomusik. Aha, jag har för första gången i mitt liv hamnat på ett raveparty! Fnissar lite inombords och försöker låta bli att digga till rytmerna.
Får i lurarna veta att det är klart. Tror jag hon säger iallafall. Ljudet är så svagt. Britsen dras ut.
Känns skönt att få röra på sig, då armarna är lite lätt domnade.
Får klä på mig och sedan ska jag till mammografin för att prata med läkaren om bilderna. Det var en liten miss i beräkningen. Trodde jag skulle få åka hem. Har tvättstugan idag.
Mammoläkaren kommer, lite lätt stressad. Vi går in. Hon berättar att hon ska göra ultraljud igen. Hjärtat faller fritt i ett hisschakt rakt ner i skorna. "Men du ska väl inte stickas igen" frågar jag och tänker på de knölar de redan undersökt. "Det vet jag inte än" svarar hon uppriktigt. "Det där låter inte bra alls" säger jag.
Hon undersöker mig med ultraljudet. Det visar sig att två stycken småttingar till hittades på magnetröntgen. De hade dragit till sig kontrast. Vad man inte vet är om det är tumörer eller körtlar. Det försvårar mycket för dem att inte veta i vilken fas jag är i menscykeln. Och, ja, mens har jag inte haft på länge då de p-piller jag använder tar bort den - i princip.
Läkaren visar mig en liten rackare på undersidan av höger bröst och en 5 mm stor i vänster bröst. Hon förklarar för mig att jag har mycket tät bröstvävnad, vilket gör det svårt att se. Men hon kikar noggrant igenom allting och hittar ingenting mer. Prov måste tas på dessa nya.
I vänster också? Nu känner jag en lätt panik där jag ligger på britsen. Börjar skaka lite smått i benen, som om jag fryser. Medan läkaren förbereder biopsin, reser jag mig och avbokar tvättstugan via mobilen. Jag kommer inte hinna och jag får inte lyfta tungt efter provtagningen.
Läkaren förklarar att dessa prover kommer att behandlas bra mycket snabbare. De behöver inte typa dem, bara se om det är cancer. Det går med högsta prio. De jobbar snabbt, därför tar de proverna idag, "mitt i natten" som hon uttrycker det, för att vinna tid.
Bedövning sätts. Nu vet jag hur det känns så jag är inte orolig.
5 mm i vänster?
Läkaren har problem att få in den grova nålen i höger bröst. Det är segt. Jag skojar lite med dem och vi fnissar. Läkaren frågar om det är okej att hon lägger ett litet snitt med skalpell. Ja men självklart! Hon försöker ta bort skyddet för skalpellbladet och skjuter iväg det till min huvudkudde. "Oj förlåt det var verkligen inte meningen" sa hon. "Ingen fara" fnissar jag. Efter snittet går det lättare.
När provet i vänster bröst skall tas föreslår jag att läkaren tar sats bortifrån dörren när hon ska stickas. Hon skrattar och svarar att det inte är värt att ta till sådana tveksamma metoder. Och så undrar jag om hon möjligen skulle kunna slurpa till ordentligt med nålen så att hon suger upp hela den där 5 mm saken därinne. Hon ler och svarar att "man skulle ju kunna önska".
Som alltid gömmer jag mig bakom fniss och skämt. Men inuti darrar jag just nu.
Proven är snart tagna och jag blir omplåstrad. Nu får jag åka hem. Det är säkert massvis med frågor jag borde ställa, men jag kan inte komma på vilka. Kanske det återigen idag räcker med den info jag fått.
Tittar förbi jobbet. Klockan är efter 16, så dagpersonalen har gått hem. Det är lugnt i salarna. Tar mig lite att dricka för njurarnas skull efter kontrasten. Ringer sambon som nu har skickat massvis med SMS, ringt och lämnat meddelande i röstbrevlådan.
Berättar om att det hittats lite till men att de inte vet om det är körtlar eller mer cancer. Han blir mycket upprörd. Det är inte läge att berätta att de hittat en i vänster också. Det finns gränser för hur mycket han kan ta när han är på jobb hela kvällen och större delen av natten. Känner hur smärtan och oron sliter i honom och får hans röst att bli hög och lite arg. Han lugnar sig lite lite och vi avslutar samtalet. Han behöver få smälta detta nu. Det är bättre att vi pratar igen lite senare.
Sitter och pratar lite med mina kollegor. Det är skönt. Att komma hem till en tom lägenhet känns inte skrämmande längre.
Tar bussen hem. Det är grått och regnigt. Inget promenadväder idag.
Ringer mamma och berättar när jag kommer hem. Jag hör att hon blir mer orolig. Jag kan inte trösta henne eller lugna henne, för jag vet egentligen inte vad de nya fynden innebär.
Ringer också till min morbror och moster och berättar att jag har fått bröstcancer. Tycker att de bör få veta. Jag hör att min moster blir orolig, men hon vet att det finns god hjälp att få och att de allra flesta blir friska igen. Hon lovar att vara stöttande åt mamma också. Det känns mycket skönt.
Ligger en stund på soffan efter samtalen och tillåter mig känna.
Just nu upplevs det inte som att jag är god vän med statistiken.
I meddelandet från mammografin, när jag skulle komplettera med nya bilder, står att i de allra flesta fall är förändringarna godartade. Jag tillhör de få fallen.
I informationen i min vårdplan står att ibland kan man behöva komplettera med magnetröntgen innan operation. Jag hamnade i kategorin ibland.
Hur hamnar jag då i statistiken för att bli frisk? I de där 90-någonting procenten, eller i de andra procenten som inte blir friska?
Rakt ner i källarvalven känslomässigt. Jag är rädd. Rädd för vad som väntar mig. Tårarna rinner igen. Denna förbannade ovisshet och väntan. Tillåter mig att vistas där i källaren ett tag. Har lovat mig själv att låta känslorna komma ut.
Har också kontakt via messenger med en väninna. Hon peppar mig. Och ja! Jag känner att jag har styrkan och viljan att kämpa. Jag kliver upp ur den känslomässiga källaren igen med högburet huvud. Slår igen källardörren med ett brak och låser den för idag.
Sambon skickar SMS. Han har hittat en sida med info om bröstcancer, Vårdguiden, och tycker det känns skönt att läsa om det.
Resten av kvällen går åt mycket till att fundera på operation. Tydligen är det högre risk att få cancer om man har tät bröstvävnad. Kan det vara så att det är lika bra att ta bort brösten då? Bara för att slippa det i framtiden? Det ska jag ta upp med läkarna.
Kryper till kojs och somnar som en klubbad oxe.
måndag 23 maj 2016
Dag 31, söndagen den 22 maj
Då har det gått en månad sedan jag fann knölen. Det känns så märkvärdigt avlägset, som om det var ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. När jag talar om vad som kommer att hända, så är det som att det gäller någon annan. Det har inte gått in i skallen än, detta. Detsamma säger min sambo och mamma.
Kan inte alls sova länge idag. Är mycket trött, men stiger upp då tankarna återigen börjar surra runt i mitt huvud. Det är en kamp mot klockan nu, iallafall vad gäller semesterresan....
Sitter uppe ett tag och dricker kaffe. Sambon vaknar efter någon timme.
Vi åker iväg och handlar lite. Fixar en slang så att vi kan spola båten.
Sambon kör mig hem för att sedan köra tillbaka till båtupplägget och tvätta båten så det är färdig att sjösättas.
Jag cyklar till mamma. Har kameran med och kommer att göra lite stopp på vägen hem.
Det är en trevlig stund hos mamma. Återigen samtal om allt och inget. Givetvis även om sjukdomen.
Efter några timmar börjar det kännas att jag inte sovit så bra. Dags att röra på sig.
Cyklar mot stan och gör lite småstopp här och var. Vinden är iskall! Det lockar inte till några längre stopp. Beger mig ganska snabbt hemåt. Är frusen
Sambon jobbar kväll så jag sitter själv och ser hockeyVM. Guldmatch mellan Finland och Canada.
När 3:e perioden startat får jag den ljusa idén att blunda och lyssna på resten av matchen. Vaknar vid 22:30.
Hade haft en liten tanke om att cykla ut och fota solnedgång, men jag orkar inte nu. Det blir att krypa till kojs. Ska upp tidigt imorgon för att vara redo om de ringer från röntgen att jag ska komma dit.
Nu är det kanske inte så troligt att jag ska dit samma dag, men jag vill vara klar om!
Kan inte alls sova länge idag. Är mycket trött, men stiger upp då tankarna återigen börjar surra runt i mitt huvud. Det är en kamp mot klockan nu, iallafall vad gäller semesterresan....
Sitter uppe ett tag och dricker kaffe. Sambon vaknar efter någon timme.
Vi åker iväg och handlar lite. Fixar en slang så att vi kan spola båten.
Sambon kör mig hem för att sedan köra tillbaka till båtupplägget och tvätta båten så det är färdig att sjösättas.
Jag cyklar till mamma. Har kameran med och kommer att göra lite stopp på vägen hem.
Det är en trevlig stund hos mamma. Återigen samtal om allt och inget. Givetvis även om sjukdomen.
Efter några timmar börjar det kännas att jag inte sovit så bra. Dags att röra på sig.
Cyklar mot stan och gör lite småstopp här och var. Vinden är iskall! Det lockar inte till några längre stopp. Beger mig ganska snabbt hemåt. Är frusen
Sambon jobbar kväll så jag sitter själv och ser hockeyVM. Guldmatch mellan Finland och Canada.
När 3:e perioden startat får jag den ljusa idén att blunda och lyssna på resten av matchen. Vaknar vid 22:30.
Hade haft en liten tanke om att cykla ut och fota solnedgång, men jag orkar inte nu. Det blir att krypa till kojs. Ska upp tidigt imorgon för att vara redo om de ringer från röntgen att jag ska komma dit.
Nu är det kanske inte så troligt att jag ska dit samma dag, men jag vill vara klar om!
söndag 22 maj 2016
Dag 30, lördagen den 21 maj
Vaknar många gånger under natten, men känner mig behagligt lugn och sömnig. Sambon kommer hem från jobb vid 4. Det kurrar lite i min mage och jag smyger upp för att ta en liten smörgås och en kopp varm mjölk. Somnar om och vaknar inte förrän 8:30. Så otroligt skönt att kunna sova så länge. Känner mig kanske inte helt utvilad, men iallafall starkare.
Kryper intill sambon, som sover gott, sniffar lite vid hans tinning och ger honom en försiktig puss. Tassar upp och klär på mig.
Sitter som vanligt vid datorn ett slag och spelar ett spel. Det får tiden att gå och tankarna att hålla sig borta.
Sambon vaknar. Idag är det stora båtpysslardagen. Vi ska göra färdigt så mycket som möjligt så att båten kan sjösättas, förmodligen nästa vecka.
Efter lite frukost tar sambon bilen med alla sakerna och jag cyklar till båtupplägget. Solen skiner och det är skönt i luften. Nu märker man att sommaren är på väg.
Det pysslas för fullt vid båtarna runt om vår. Många trevliga människor som stannar till för en liten pratstund. Min uppgift är att städa ur båten inuti. Sambon sliter med bottenfärgen.
Fäller ner kapellet och släpper in solen i båten. Det är faktiskt riktigt gassigt nu. Tunna molnslöjor skapar ett lätt dis. Svaga vindpustar kommer kilande och svalkar skönt. Runt om på de höga lyktstolparna sitter måsfåglar och skriar klagande över något som upprört dem. Båtkänslan kommer omedelbart fastän vi står på torra land.
Det går lekande lätt att städa. Det har inte blivit så mycket prickar och damm under vinterförvaringen. Såpavattnet tar lätt bort allt och lämnar en underbar ren doft.
Dynor och gardiner kommer på plats.
Sätter mig en stund och blundar. Tankarna kommer genast.
Cancer. Jag har cancer.
Låter de oroande och läskiga tankarna komma. Möter dem, smakar på dem.
Ja det är just så det är. Vet inte riktigt var jag är ännu i krisreaktionen, men processen pågår och jag låter den pågå. Det känns skönt att inte behöva gå tillbaka till jobbet på ett tag, om jag inte känner mig redo för det. Och det gör jag inte nu. Livet ter sig för tillfället förvirrande, konstigt. Jag har inte riktigt hängt med i allt som hänt.
Det känns som att jag tagit ett steg mot något som för alltid kommer att förändra resten av mitt liv. Jag kan aldrig mer vända åter till det som var, det vana lugna trygga.
Inga tankar på "varför just jag?" har dykt upp än. Kanske kommer de inte heller. Jag tror inte på att sjukdomar eller olyckor kommer som en slags bestraffning för något man gjort. De kommer. Och de ska bemötas.
Jag har styrkan att bemöta detta. Om jag bara får veta vidden av "detta".
Tankarna släpper. Istället lutar jag mig bakåt mot ryggstödet, där jag sitter inne i ruffen.
Frammanar känslan som jag älskar mest av allt.
Hur jag sitter längst framme i fören när vi är på väg in mot en gästbrygga någonstans i skärgården.
En vacker sommarkväll med spegelblankt vatten som klyvs av båtens för och med ett ljuvligt "swoooosh swoooosh" far förbi båtens sidor. Jag knyter fast tampen i fören och sitter där på huk medan vi glider närmare bryggan. Luften är härligt ljummen och ljuset, det fantastiska ljuset ger världen en underbar lyster fastän klockan är mycket.
Den tanken gör mig alltid så lugn. Och snart är vi där. På väg mot en av våra favoritöar för att övernatta.
Vi är klara för idag och känner oss mycket nöjda med dagens arbete. Nu återstår inte mycket innan det är dags att låta lilla gumman komma i vattnet.
Sambon tar en löprunda i slingan och jag lägger mig på sängen och sluter ögonen ett tag.
Vi lagar mat tillsammans för första gången sedan allt det här startade. Vi har aptiten. Vi slipper ångesten. Vi mår bra just ikväll.
Kryper intill sambon, som sover gott, sniffar lite vid hans tinning och ger honom en försiktig puss. Tassar upp och klär på mig.
Sitter som vanligt vid datorn ett slag och spelar ett spel. Det får tiden att gå och tankarna att hålla sig borta.
Sambon vaknar. Idag är det stora båtpysslardagen. Vi ska göra färdigt så mycket som möjligt så att båten kan sjösättas, förmodligen nästa vecka.
Efter lite frukost tar sambon bilen med alla sakerna och jag cyklar till båtupplägget. Solen skiner och det är skönt i luften. Nu märker man att sommaren är på väg.
Det pysslas för fullt vid båtarna runt om vår. Många trevliga människor som stannar till för en liten pratstund. Min uppgift är att städa ur båten inuti. Sambon sliter med bottenfärgen.
Fäller ner kapellet och släpper in solen i båten. Det är faktiskt riktigt gassigt nu. Tunna molnslöjor skapar ett lätt dis. Svaga vindpustar kommer kilande och svalkar skönt. Runt om på de höga lyktstolparna sitter måsfåglar och skriar klagande över något som upprört dem. Båtkänslan kommer omedelbart fastän vi står på torra land.
Det går lekande lätt att städa. Det har inte blivit så mycket prickar och damm under vinterförvaringen. Såpavattnet tar lätt bort allt och lämnar en underbar ren doft.
Dynor och gardiner kommer på plats.
Sätter mig en stund och blundar. Tankarna kommer genast.
Cancer. Jag har cancer.
Låter de oroande och läskiga tankarna komma. Möter dem, smakar på dem.
Ja det är just så det är. Vet inte riktigt var jag är ännu i krisreaktionen, men processen pågår och jag låter den pågå. Det känns skönt att inte behöva gå tillbaka till jobbet på ett tag, om jag inte känner mig redo för det. Och det gör jag inte nu. Livet ter sig för tillfället förvirrande, konstigt. Jag har inte riktigt hängt med i allt som hänt.
Det känns som att jag tagit ett steg mot något som för alltid kommer att förändra resten av mitt liv. Jag kan aldrig mer vända åter till det som var, det vana lugna trygga.
Inga tankar på "varför just jag?" har dykt upp än. Kanske kommer de inte heller. Jag tror inte på att sjukdomar eller olyckor kommer som en slags bestraffning för något man gjort. De kommer. Och de ska bemötas.
Jag har styrkan att bemöta detta. Om jag bara får veta vidden av "detta".
Tankarna släpper. Istället lutar jag mig bakåt mot ryggstödet, där jag sitter inne i ruffen.
Frammanar känslan som jag älskar mest av allt.
Hur jag sitter längst framme i fören när vi är på väg in mot en gästbrygga någonstans i skärgården.
En vacker sommarkväll med spegelblankt vatten som klyvs av båtens för och med ett ljuvligt "swoooosh swoooosh" far förbi båtens sidor. Jag knyter fast tampen i fören och sitter där på huk medan vi glider närmare bryggan. Luften är härligt ljummen och ljuset, det fantastiska ljuset ger världen en underbar lyster fastän klockan är mycket.
Den tanken gör mig alltid så lugn. Och snart är vi där. På väg mot en av våra favoritöar för att övernatta.
Vi är klara för idag och känner oss mycket nöjda med dagens arbete. Nu återstår inte mycket innan det är dags att låta lilla gumman komma i vattnet.
Sambon tar en löprunda i slingan och jag lägger mig på sängen och sluter ögonen ett tag.
Vi lagar mat tillsammans för första gången sedan allt det här startade. Vi har aptiten. Vi slipper ångesten. Vi mår bra just ikväll.
fredag 20 maj 2016
Dag 29, fredagen den 20 maj
I vanlig ordning upp tidigt då jag känner att det inte går att somna om. Vill inte ligga kvar där med tankarna snurrande.
Sätter mig vid datorn och tittar lite halvhjärtat på bilder.
Mobilen ringer vid 8-tiden. Det är bröstsjuksköterskan. Hoppet snurrar till. En operationstid?
Nej de vill ha kompletterande bilder. Mitt fall togs upp på ronden igår och de vill ha magnetröntgen också.
Först efter samtalet kom jag på att jag borde ha frågat varför.
Berättar för sambon när han vaknar. Han blir enormt orolig. Jag lovar ringa sjuksköterskan igen och fråga varför de vill ha fler bilder.
Hämtar foldrarna jag fått och slår numret till bröstsjuksköterskorna.
"Telia automatsvar. Numret finns inte längre"
Vad???? Måste ha slagit fel nummer. Provar igen med samma resultat. Men vad fan?
Ringer sjukhusets växel och får veta att det är ett gammalt nummer. Blir kopplad.
"Tyvärr finns det inga fler tider att bli uppringd på idag".
Och här sitter jag med frågor och oro. Kan inte få tag i sköterskorna som lovade att de fanns där om jag undrade över något.
Blir mer och mer förbannad på att de har givit mig inaktuell information. Det känns vare sig seriöst eller tryggt.
Sambon står i duschen och skäller högljutt ut sjukvården. Måste försöka lugna honom när han kommer ut. Försöka dämpa hans ångest.
Han far runt i lägenheten och är så orolig. Tar hans händer och trycker milt ner honom på sängkanten.
Förklarar att jag känner mig fullkomligt trygg med den vård jag får. Bilderna de vill ta är för att säkerställa var tumörerna sitter för att veta exakt hur mycket de ska ta. Jag är trygg med att de är noggranna, så att risken för att cancern ska komma tillbaka är lika med noll.
Vi bestämmer oss för att åka ut på cykeltur. Solen skiner från en blå himmel men vinden är kall. Det är ändå fantastiskt skönt.
Vi gör en paus vid en vacker plats med nyutslagna björkar och spegelblankt knallblått vatten.
Jag lägger handen på sambons kind, tittar honom i ögonen och förklarar att jag kommer att försöka möta hans oro och ångest så mycket jag kan. Men jag kommer också att behöva honom och hans stöd när det känns tungt för mig. Ja självklart svarar han och ger mig en puss.
Vi njuter av utsikten och jag får ett sms. Det är kamerahuset jag beställde igår som redan kommit till utlämningsstället. För c:a två veckor sedan lovade jag mig själv att köpa denna nya kamera om jag fick en cancerdiagnos. Det där med att spara och vänta till längre fram är inte längre ett alternativ. Jag vet inte alls hur det ser ut längre fram. Men kameran kommer att vara min tröst och glädje genom den tuffa tid som väntar.
Vi cyklar hem och jag hämtar mitt paket. Känner sådan förväntan och glädje när jag packar upp kameran. Ikväll när sambon jobbar ska jag bege mig ut och testa. Det är klart på himlen med chans för att det ska komma in lite lite moln för en lagom dramatisk kvällshimmel. Jag längtar.
Telefonen ringer. Det är sjukvårdsupplysningen som jag sökte i förmiddags. Den rara sköterskan kan bekräfta vad jag räknat ut angående magnetkameraundersökningen. Det känns skönt att prata med henne. Hon förstår vad jag går igenom.
När sambon kör iväg till jobb är han lugnare, spänd men lugnare.
Fastän jag är ganska trött senare på kvällen, ger jag mig iväg till stan med kameraväskan. Molnen har blivit fler, men suget att testa nya kameran tar över. Sätter mig en stund på en bänk vid hamnen och njuter av kvällen. Här känns inte den kalla vinden så mycket. Vattenytan rörs upp något av vinden, men det finns ändå en tendens till spegling. Himlen är vacker. Svår att fotografera, men jag njuter istället av vad jag ser.
En man och kvinna på cykel med en liten hund i väska slår sig ner på en bänk vid sidan om. De har med sig en fikakorg och njuter av aftonhimlen med en kopp kaffe i handen.
Längre bort börjar kvällens puls så sakta komma igång på stans inneställe vid hamnen. Det är premiären ikväll.
Jag cyklar iväg en bit för att få en annan bildvinkel på stan. Kommer in i en träddunge där fåglarna sitter och sjunger för fullt. Det doftar jord där jag går. Det är härligt.
Tar några bilder och cyklar sedan hem, då det börjar bli kallt. Kanske 5 plusgrader nu. Tur jag tog med mössa och vantar.
Skickar meddelande till svärfar att det finns fika om han vill ha. Han svarar att han kommer.
Vi tänker lämna in en Harry till lördag och ska nu sitta och titta på hur vi ska lägga spikarna.
Det är alltid trevligt att fika med svärfar. Ikväll är han trött, då han och hunden har varit ute i skogen hela natten. Hunden verkar bli en lovande jakthund. Han är engagerad och ivrig.
Jag lägger mig ganska tidigt och somnar som en klubbad oxe.
Sätter mig vid datorn och tittar lite halvhjärtat på bilder.
Mobilen ringer vid 8-tiden. Det är bröstsjuksköterskan. Hoppet snurrar till. En operationstid?
Nej de vill ha kompletterande bilder. Mitt fall togs upp på ronden igår och de vill ha magnetröntgen också.
Först efter samtalet kom jag på att jag borde ha frågat varför.
Berättar för sambon när han vaknar. Han blir enormt orolig. Jag lovar ringa sjuksköterskan igen och fråga varför de vill ha fler bilder.
Hämtar foldrarna jag fått och slår numret till bröstsjuksköterskorna.
"Telia automatsvar. Numret finns inte längre"
Vad???? Måste ha slagit fel nummer. Provar igen med samma resultat. Men vad fan?
Ringer sjukhusets växel och får veta att det är ett gammalt nummer. Blir kopplad.
"Tyvärr finns det inga fler tider att bli uppringd på idag".
Och här sitter jag med frågor och oro. Kan inte få tag i sköterskorna som lovade att de fanns där om jag undrade över något.
Blir mer och mer förbannad på att de har givit mig inaktuell information. Det känns vare sig seriöst eller tryggt.
Sambon står i duschen och skäller högljutt ut sjukvården. Måste försöka lugna honom när han kommer ut. Försöka dämpa hans ångest.
Han far runt i lägenheten och är så orolig. Tar hans händer och trycker milt ner honom på sängkanten.
Förklarar att jag känner mig fullkomligt trygg med den vård jag får. Bilderna de vill ta är för att säkerställa var tumörerna sitter för att veta exakt hur mycket de ska ta. Jag är trygg med att de är noggranna, så att risken för att cancern ska komma tillbaka är lika med noll.
Vi bestämmer oss för att åka ut på cykeltur. Solen skiner från en blå himmel men vinden är kall. Det är ändå fantastiskt skönt.
Vi gör en paus vid en vacker plats med nyutslagna björkar och spegelblankt knallblått vatten.
Jag lägger handen på sambons kind, tittar honom i ögonen och förklarar att jag kommer att försöka möta hans oro och ångest så mycket jag kan. Men jag kommer också att behöva honom och hans stöd när det känns tungt för mig. Ja självklart svarar han och ger mig en puss.
Vi njuter av utsikten och jag får ett sms. Det är kamerahuset jag beställde igår som redan kommit till utlämningsstället. För c:a två veckor sedan lovade jag mig själv att köpa denna nya kamera om jag fick en cancerdiagnos. Det där med att spara och vänta till längre fram är inte längre ett alternativ. Jag vet inte alls hur det ser ut längre fram. Men kameran kommer att vara min tröst och glädje genom den tuffa tid som väntar.
Vi cyklar hem och jag hämtar mitt paket. Känner sådan förväntan och glädje när jag packar upp kameran. Ikväll när sambon jobbar ska jag bege mig ut och testa. Det är klart på himlen med chans för att det ska komma in lite lite moln för en lagom dramatisk kvällshimmel. Jag längtar.
Telefonen ringer. Det är sjukvårdsupplysningen som jag sökte i förmiddags. Den rara sköterskan kan bekräfta vad jag räknat ut angående magnetkameraundersökningen. Det känns skönt att prata med henne. Hon förstår vad jag går igenom.
När sambon kör iväg till jobb är han lugnare, spänd men lugnare.
Fastän jag är ganska trött senare på kvällen, ger jag mig iväg till stan med kameraväskan. Molnen har blivit fler, men suget att testa nya kameran tar över. Sätter mig en stund på en bänk vid hamnen och njuter av kvällen. Här känns inte den kalla vinden så mycket. Vattenytan rörs upp något av vinden, men det finns ändå en tendens till spegling. Himlen är vacker. Svår att fotografera, men jag njuter istället av vad jag ser.
En man och kvinna på cykel med en liten hund i väska slår sig ner på en bänk vid sidan om. De har med sig en fikakorg och njuter av aftonhimlen med en kopp kaffe i handen.
Längre bort börjar kvällens puls så sakta komma igång på stans inneställe vid hamnen. Det är premiären ikväll.
Jag cyklar iväg en bit för att få en annan bildvinkel på stan. Kommer in i en träddunge där fåglarna sitter och sjunger för fullt. Det doftar jord där jag går. Det är härligt.
Tar några bilder och cyklar sedan hem, då det börjar bli kallt. Kanske 5 plusgrader nu. Tur jag tog med mössa och vantar.
Skickar meddelande till svärfar att det finns fika om han vill ha. Han svarar att han kommer.
Vi tänker lämna in en Harry till lördag och ska nu sitta och titta på hur vi ska lägga spikarna.
Det är alltid trevligt att fika med svärfar. Ikväll är han trött, då han och hunden har varit ute i skogen hela natten. Hunden verkar bli en lovande jakthund. Han är engagerad och ivrig.
Jag lägger mig ganska tidigt och somnar som en klubbad oxe.
Dag 28, torsdagen den 19 maj
Sambon ska iväg tidigt till jobbet. Han verkar mera lättad nu. Hoppfull.
Han kommer och pussar mig hejdå, där jag ligger inbäddad i täcken.
Somnar om
Vaknar efter några timmar badande i svett. Jag har lite för många täcken på mig, men jag frös i morse.
Lika bra att stiga upp nu och dricka lite kaffe. Idag ska jag ringa till svärfar. Han måste undra hur det gått. Sedan ska jag till mamma.
Tar en smörgås mest för att jag måste, inte för att jag är hungrig. Men den smakar gott.
När jag håller i luren och ska ringa svärfar, kramar det till rejält i magtrakten. Måtte det snart vara slut på alla besked. Det är jobbigt. Och ändå märkvärdigt skönt att få berätta.
Men svärfar låter glad och positiv. Han låter så iallafall.
Nu är det snart dags att börja gå till mamma. Men all energi är som bortblåst. Tårarna rinner och jag låter gråten komma. Jag måste ju få reagera någon gång. Oron har lättat mycket, men inte helt. Och jag är rädd, jag känner sorg. OCH jag känner hopp. Inuti vet jag att jag är stark nog att ta mig igenom allt det här. Jag känner det. Men ibland måste känslorna få komma ut. När jag är själv.
Ringer till mamma och berättar att jag är mycket trött och undrar om vi kan skjuta lite på besöket. Hon förstår. Vi pratar i en halvtimme. Jag är noga med att förklara att tröttheten är en reaktion på en längre tids anspänning.
Skickar ett sms till sambon om att jag väntar med besöket till mamma. Han blir genast orolig över hur jag mår. Hans hud är också mycket tunn just nu. Men han förstår till slut att det inte är någon fara.
Jag kryper ner under täcket och somnar nästan genast till ljudet av det fallande regnet ute. Sover tills sambon kommer hem. Känns skönt att ligga där under täcket och bara vara.
Sambon lägger sig för att vila. När han somnat smyger jag mig upp. Det går inte att ligga kvar i sängen om jag inte kan somna om. Då kommer tankarna och jag har ingenting att mota bort dem med.
Vi tar en promenad innan hockey. Det känns jätteskönt att få röra på sig och få sval luft i lungorna.
Kanske kan jag prova att träna på fredag. Eller så tar jag mig ut på en lång cykeltur med kameran.
Lugn kväll.
Somnar vid midnatt.
Han kommer och pussar mig hejdå, där jag ligger inbäddad i täcken.
Somnar om
Vaknar efter några timmar badande i svett. Jag har lite för många täcken på mig, men jag frös i morse.
Lika bra att stiga upp nu och dricka lite kaffe. Idag ska jag ringa till svärfar. Han måste undra hur det gått. Sedan ska jag till mamma.
Tar en smörgås mest för att jag måste, inte för att jag är hungrig. Men den smakar gott.
När jag håller i luren och ska ringa svärfar, kramar det till rejält i magtrakten. Måtte det snart vara slut på alla besked. Det är jobbigt. Och ändå märkvärdigt skönt att få berätta.
Men svärfar låter glad och positiv. Han låter så iallafall.
Nu är det snart dags att börja gå till mamma. Men all energi är som bortblåst. Tårarna rinner och jag låter gråten komma. Jag måste ju få reagera någon gång. Oron har lättat mycket, men inte helt. Och jag är rädd, jag känner sorg. OCH jag känner hopp. Inuti vet jag att jag är stark nog att ta mig igenom allt det här. Jag känner det. Men ibland måste känslorna få komma ut. När jag är själv.
Ringer till mamma och berättar att jag är mycket trött och undrar om vi kan skjuta lite på besöket. Hon förstår. Vi pratar i en halvtimme. Jag är noga med att förklara att tröttheten är en reaktion på en längre tids anspänning.
Skickar ett sms till sambon om att jag väntar med besöket till mamma. Han blir genast orolig över hur jag mår. Hans hud är också mycket tunn just nu. Men han förstår till slut att det inte är någon fara.
Jag kryper ner under täcket och somnar nästan genast till ljudet av det fallande regnet ute. Sover tills sambon kommer hem. Känns skönt att ligga där under täcket och bara vara.
Sambon lägger sig för att vila. När han somnat smyger jag mig upp. Det går inte att ligga kvar i sängen om jag inte kan somna om. Då kommer tankarna och jag har ingenting att mota bort dem med.
Vi tar en promenad innan hockey. Det känns jätteskönt att få röra på sig och få sval luft i lungorna.
Kanske kan jag prova att träna på fredag. Eller så tar jag mig ut på en lång cykeltur med kameran.
Lugn kväll.
Somnar vid midnatt.
onsdag 18 maj 2016
Dag 27, onsdagen den 18 maj
Vaknar mycket tidigt och inser att det inte är lönt att ligga kvar i sängen. Hjärtat bultar och magen knyter sig. Idag kl 13 ska jag få veta vad som händer och kommer att hända.
Är tacksam över att jag slipper vänta till imorgon.
Men oron gnager i mig.
Vi är båda så enormt stressade och oroliga på förmiddagen. Det är svårt att få ner frukost.
Vad kommer vi att få för besked?
Ser på sambon att han är mycket nära upplösningstillstånd. Han kommer inte orka denna anspänning mycket längre.
Till slut blir det dags att ge sig iväg. Ett kallt regn faller passande på bilrutorna. Hela världen är grå.
Nervositeten lättar en smula för min del när vi väl sitter i väntrummet.
Sambon har bestämt sig för att han orkar följa med in till läkaren. Det känns riktigt skönt. Vad vi än får för besked, så kommer vi att höra det båda två och han kan ställa frågor om han behöver.
Det är min tur. Jag åker fram över golvet i en kupa. Ljuden är långt borta. Det enda jag hör är fotstegen på golvet och mitt eget hjärta.
Vi får vänta en stund på läkaren.
Hon kommer in, sätter sig ner och säger inledande att jag kommit efter remiss från mammografin där de hittat en förändring. Nej, svarar jag. Jag hittade knölen själv och sökte till primärvården.
Hon tittar mig i ögonen och säger att det är bröstcancer jag har. Det positiva är att tumörerna är små och inte aggressiva. Jag ser i ögonvrån hur sambon lägger handen på pannan och gnider. Lägger handen på hans arm, men just då för några sekunder når jag honom inte. Prognosen är mycket god säger läkaren.
Läkaren berättar att de ska operera och kan troligen göra bröstbevarande kirurgi, då tumörerna ligger nära varandra. Sedan blir det strålningsbehandling eftersom man behöver vara säker på att eventuella cancerceller i bröstvävnaden inte ska överleva. Jag får en bunt papper, min vårdplan. Där står det beskrivet vad som ska hända och i vilket tidsperspektiv. Jag tar upp frågan om semesterresan den 11-18 juni. Om hon tror att vi ska kunna åka på den. Hon svarar lite svävande. Det är svårt att veta vilken tid jag kan få. Men det är inte bråttom med operation. Inte för min hälsas skull. Det är den psykiska biten. Att man själv snabbt vill få bort tumörerna.
Sambon ställer lite frågor och får svar av läkaren.
När det blir dags för undersökning går sambon ut och väntar. Han säger att han kör iväg till några butiker så länge.
Tårarna rinner igen. Säger att jag vill vara stark för sambon. Läkaren tittar på mig och säger att det är just nu jag behöver tänka på mig själv och ta hand om mig själv. Frågar läkaren om det går att få hjälp med sjukskrivning ett tag. OM jag skulle behöva det. Det är bättre att bryta en befintlig sjukskrivning än att inte ha möjligheten att vara hemma om man inte mår bra. Jo det ska hon ordna.
Läkaren undersöker mig och jag frågar lite kring operationen. De kommer att ta en tårtbit av vävnaden kring tumörerna. Den första lymfkörteln, kallad portvakten, tas bort och skickas på undersökning medan jag ligger sövd på operationsbordet. Om den är fri från cancerceller, behöver de inte ta fler lymfkörtlar. Annars tar de fler. Läkaren fyller i anestesijournalen. Det känns skönt att veta att jag annars är fullt frisk.
När undersökningen är klar visar läkaren mig till bröstcancersjuksköterskorna. Där får jag sitta ett tag för info och planering. Mer informationsblad och foldrar. Jag visar mig från den skämtsamma sidan. Det beteende som ger mig trygghet.
Sköterskorna berättar för mig att det blir svårt att idag ge mig information om en operationstid. Det är få tider och 13 nya fall av bröstcancer. Men tänker jag, 13 nya fall? Vad händer?
Berättar även för sjuksköterskorna om resan och frågar om det kan funka. De skriver ner en anteckning om det. Säger även att jag kommer att vara hemma ett tag och det är bara att de ringer om de får ett återbud eller någon annan lucka. Jag kommer! Skulle jag vara tillbaka på jobbet igen, så kommer jag ändå. Bara ring! Bra tycker sjuksköterskorna och antecknar det.
Nu ska vi ta blodprover inför operationen. Även blodtryck (som nu är högt, vilket kanske inte är så konstigt) och ett EKG.
Får anestesijournalen och läkarintyget i min hand. Nu ska jag gå till klinfys och ta ett EKG. Hmmmm ibland är det nackdel att jobba på sjukhuset. Den där trevliga killen känner jag. Lite underligt att jag nu ska dit. Men det ska göras. Och samtidigt har jag möjlighet att berätta för honom vad som händer och vad som planerats. Det lovade jag ju i måndags.
Undrar om det inte är mest jobbigt för honom att jag är där. Men jag orkar inte vänta på att någon kvinnlig kollega till honom kommer dit istället. Det är fort gjort och jag behöver inte ta av mig.
Nu vet han också planen. Jag får en kram när jag går därifrån.
Går till min arbetsplats för att ta en kopia av läkarintyget. Möts av en massa kollegor med mycket orolig min i ansiktet. Jag berättar att ja det är cancer och prognosen är mycket god.
Får många kramar och lycka till.
Nu känner jag värmen i maggropen. Tänk så många underbara människor jag har lärt känna på mitt jobb. Människor som bryr sig om mig och är oroliga för mig. Oj det är så fint!
Sist ska jag till dagkirurgen för att prata med narkosläkaren. Det går fort. Jag har ju inte haft problem med sövning innan.
Ringer sambon som är på väg tillbaka igen till sjukhuset.
Vi pratar i bilen och kommer fram till att ångesten har släppt för oss båda. Nu vet vi. Vi har en plan och sjukvården har tagit tag i det.
Vi känner också att vi är mycket hungriga, för första gången på länge. Stannar till och äter en bit god mat på vägen hem. Det smakar så gott så gott.
Hemma igen. Ringer mamma och berättar. Hon har varit mycket orolig - givetvis! Men jag tror att det lättar lite nu. Vi kommer överens om att jag tittar över imorgon en stund. Jag vill titta till henne och se hur hon tar det.
Och så är det svärfar kvar. Men just ikväll orkar jag inte ringa. Det måste jag ta imorgon.
Är tacksam över att jag slipper vänta till imorgon.
Men oron gnager i mig.
Vi är båda så enormt stressade och oroliga på förmiddagen. Det är svårt att få ner frukost.
Vad kommer vi att få för besked?
Ser på sambon att han är mycket nära upplösningstillstånd. Han kommer inte orka denna anspänning mycket längre.
Till slut blir det dags att ge sig iväg. Ett kallt regn faller passande på bilrutorna. Hela världen är grå.
Nervositeten lättar en smula för min del när vi väl sitter i väntrummet.
Sambon har bestämt sig för att han orkar följa med in till läkaren. Det känns riktigt skönt. Vad vi än får för besked, så kommer vi att höra det båda två och han kan ställa frågor om han behöver.
Det är min tur. Jag åker fram över golvet i en kupa. Ljuden är långt borta. Det enda jag hör är fotstegen på golvet och mitt eget hjärta.
Vi får vänta en stund på läkaren.
Hon kommer in, sätter sig ner och säger inledande att jag kommit efter remiss från mammografin där de hittat en förändring. Nej, svarar jag. Jag hittade knölen själv och sökte till primärvården.
Hon tittar mig i ögonen och säger att det är bröstcancer jag har. Det positiva är att tumörerna är små och inte aggressiva. Jag ser i ögonvrån hur sambon lägger handen på pannan och gnider. Lägger handen på hans arm, men just då för några sekunder når jag honom inte. Prognosen är mycket god säger läkaren.
Läkaren berättar att de ska operera och kan troligen göra bröstbevarande kirurgi, då tumörerna ligger nära varandra. Sedan blir det strålningsbehandling eftersom man behöver vara säker på att eventuella cancerceller i bröstvävnaden inte ska överleva. Jag får en bunt papper, min vårdplan. Där står det beskrivet vad som ska hända och i vilket tidsperspektiv. Jag tar upp frågan om semesterresan den 11-18 juni. Om hon tror att vi ska kunna åka på den. Hon svarar lite svävande. Det är svårt att veta vilken tid jag kan få. Men det är inte bråttom med operation. Inte för min hälsas skull. Det är den psykiska biten. Att man själv snabbt vill få bort tumörerna.
Sambon ställer lite frågor och får svar av läkaren.
När det blir dags för undersökning går sambon ut och väntar. Han säger att han kör iväg till några butiker så länge.
Tårarna rinner igen. Säger att jag vill vara stark för sambon. Läkaren tittar på mig och säger att det är just nu jag behöver tänka på mig själv och ta hand om mig själv. Frågar läkaren om det går att få hjälp med sjukskrivning ett tag. OM jag skulle behöva det. Det är bättre att bryta en befintlig sjukskrivning än att inte ha möjligheten att vara hemma om man inte mår bra. Jo det ska hon ordna.
Läkaren undersöker mig och jag frågar lite kring operationen. De kommer att ta en tårtbit av vävnaden kring tumörerna. Den första lymfkörteln, kallad portvakten, tas bort och skickas på undersökning medan jag ligger sövd på operationsbordet. Om den är fri från cancerceller, behöver de inte ta fler lymfkörtlar. Annars tar de fler. Läkaren fyller i anestesijournalen. Det känns skönt att veta att jag annars är fullt frisk.
När undersökningen är klar visar läkaren mig till bröstcancersjuksköterskorna. Där får jag sitta ett tag för info och planering. Mer informationsblad och foldrar. Jag visar mig från den skämtsamma sidan. Det beteende som ger mig trygghet.
Sköterskorna berättar för mig att det blir svårt att idag ge mig information om en operationstid. Det är få tider och 13 nya fall av bröstcancer. Men tänker jag, 13 nya fall? Vad händer?
Berättar även för sjuksköterskorna om resan och frågar om det kan funka. De skriver ner en anteckning om det. Säger även att jag kommer att vara hemma ett tag och det är bara att de ringer om de får ett återbud eller någon annan lucka. Jag kommer! Skulle jag vara tillbaka på jobbet igen, så kommer jag ändå. Bara ring! Bra tycker sjuksköterskorna och antecknar det.
Nu ska vi ta blodprover inför operationen. Även blodtryck (som nu är högt, vilket kanske inte är så konstigt) och ett EKG.
Får anestesijournalen och läkarintyget i min hand. Nu ska jag gå till klinfys och ta ett EKG. Hmmmm ibland är det nackdel att jobba på sjukhuset. Den där trevliga killen känner jag. Lite underligt att jag nu ska dit. Men det ska göras. Och samtidigt har jag möjlighet att berätta för honom vad som händer och vad som planerats. Det lovade jag ju i måndags.
Undrar om det inte är mest jobbigt för honom att jag är där. Men jag orkar inte vänta på att någon kvinnlig kollega till honom kommer dit istället. Det är fort gjort och jag behöver inte ta av mig.
Nu vet han också planen. Jag får en kram när jag går därifrån.
Går till min arbetsplats för att ta en kopia av läkarintyget. Möts av en massa kollegor med mycket orolig min i ansiktet. Jag berättar att ja det är cancer och prognosen är mycket god.
Får många kramar och lycka till.
Nu känner jag värmen i maggropen. Tänk så många underbara människor jag har lärt känna på mitt jobb. Människor som bryr sig om mig och är oroliga för mig. Oj det är så fint!
Sist ska jag till dagkirurgen för att prata med narkosläkaren. Det går fort. Jag har ju inte haft problem med sövning innan.
Ringer sambon som är på väg tillbaka igen till sjukhuset.
Vi pratar i bilen och kommer fram till att ångesten har släppt för oss båda. Nu vet vi. Vi har en plan och sjukvården har tagit tag i det.
Vi känner också att vi är mycket hungriga, för första gången på länge. Stannar till och äter en bit god mat på vägen hem. Det smakar så gott så gott.
Hemma igen. Ringer mamma och berättar. Hon har varit mycket orolig - givetvis! Men jag tror att det lättar lite nu. Vi kommer överens om att jag tittar över imorgon en stund. Jag vill titta till henne och se hur hon tar det.
Och så är det svärfar kvar. Men just ikväll orkar jag inte ringa. Det måste jag ta imorgon.
tisdag 17 maj 2016
Dag 26, tisdagen den 17 maj
Lite orolig natt. Börjar vänja mig vid att vakna mycket. Men än så länge somnar jag om.
Sambon stiger upp, inte fullt lika tidigt som igår, men ändå tidigt.
Hör hur han suckar när han gör sig i ordning för jobb. Stressen tar och tär på honom. Önskar jag kunde låta honom slippa detta. Men det går inte. Han är en del av mig och mitt liv och situationen är som den är just nu. Kramar honom extra länge innan han går hemifrån. Är noga med att säga "Jag älskar dig" ofta.
Idag ska jag cykla och hälsa på min vän på hennes jobb. Mycket djur och natur där. Hoppas på att denna må-bra-plats gör mig gott. Efteråt är det gemensam cykling hemåt med många stopp för fotografering. Magen är knuten och orolig.
Luften är fylld av fågelkvitter när jag kommer fram. Ser höns som går fria och får som förnöjsamt står och mumsar. Solen tittar fram mellan molnen och det är ganska skönt i luften.
Min vän undrar vad som är på gång då jag inte är på jobb. Jag berättar för henne. Hon tar det bra.
Vi går runt bland alla härliga tama djur och går in för att fika lite. Telefonen ringer. Jag går åt sidan för att svara.
Det är sjuksköterskan på kirurgmottagningen som försiktigt undrar om jag kan ta samtalet. Jag berättar att jag är sjukskriven från jobbet för att jag inte mår så bra psykiskt.
Hon svarar att det är vanligt att få en sådan reaktion och att jag är klok som lyssnar på kroppen och tillåter mig vila.
Det känns skönt att höra.
Sköterskan ringer för att tiden på torsdag inte funkar. Paniken bubblar upp och jag uttalar oron för att tiden ska flyttas fram till nästa vecka. Känner att jag absolut inte orkar vänta över helgen också.
Nej jag ska få komma tidigare, redan imorgon. Åh så skönt!!! Hon förklarar att läkaren jag ska till är bröstcancerläkare, och nej hon säger inte att det är bröstcancer jag har! Läkaren jag hade tid till på torsdagen var en allmän bröstläkare.
Hjärnan jobbar för fullt. Varför måste jag till en bröstcancerläkare? Vad har de hittat?
Eller är det bara en slump?
Ja men så kom oron tillbaka med ännu större kraft. Som ett rejält knytnävsslag i magen. Tappade andan ett tag,
Går in igen och vi fikar. Tårarna rinner utan att jag kan hejda dem. Får en kram. Det känns tryggt.
Vi cyklar iväg och gör många många stopp för att ta bilder på både djur och blommor. Regnskurar avlöser varandra och en hagelskur smattrar i kapuschongen. Men det är underbart att vara ute och se allt det vackra som börjar spira.
Sambon stiger upp, inte fullt lika tidigt som igår, men ändå tidigt.
Hör hur han suckar när han gör sig i ordning för jobb. Stressen tar och tär på honom. Önskar jag kunde låta honom slippa detta. Men det går inte. Han är en del av mig och mitt liv och situationen är som den är just nu. Kramar honom extra länge innan han går hemifrån. Är noga med att säga "Jag älskar dig" ofta.
Idag ska jag cykla och hälsa på min vän på hennes jobb. Mycket djur och natur där. Hoppas på att denna må-bra-plats gör mig gott. Efteråt är det gemensam cykling hemåt med många stopp för fotografering. Magen är knuten och orolig.
Luften är fylld av fågelkvitter när jag kommer fram. Ser höns som går fria och får som förnöjsamt står och mumsar. Solen tittar fram mellan molnen och det är ganska skönt i luften.
Min vän undrar vad som är på gång då jag inte är på jobb. Jag berättar för henne. Hon tar det bra.
Vi går runt bland alla härliga tama djur och går in för att fika lite. Telefonen ringer. Jag går åt sidan för att svara.
Det är sjuksköterskan på kirurgmottagningen som försiktigt undrar om jag kan ta samtalet. Jag berättar att jag är sjukskriven från jobbet för att jag inte mår så bra psykiskt.
Hon svarar att det är vanligt att få en sådan reaktion och att jag är klok som lyssnar på kroppen och tillåter mig vila.
Det känns skönt att höra.
Sköterskan ringer för att tiden på torsdag inte funkar. Paniken bubblar upp och jag uttalar oron för att tiden ska flyttas fram till nästa vecka. Känner att jag absolut inte orkar vänta över helgen också.
Nej jag ska få komma tidigare, redan imorgon. Åh så skönt!!! Hon förklarar att läkaren jag ska till är bröstcancerläkare, och nej hon säger inte att det är bröstcancer jag har! Läkaren jag hade tid till på torsdagen var en allmän bröstläkare.
Hjärnan jobbar för fullt. Varför måste jag till en bröstcancerläkare? Vad har de hittat?
Eller är det bara en slump?
Ja men så kom oron tillbaka med ännu större kraft. Som ett rejält knytnävsslag i magen. Tappade andan ett tag,
Går in igen och vi fikar. Tårarna rinner utan att jag kan hejda dem. Får en kram. Det känns tryggt.
Vi cyklar iväg och gör många många stopp för att ta bilder på både djur och blommor. Regnskurar avlöser varandra och en hagelskur smattrar i kapuschongen. Men det är underbart att vara ute och se allt det vackra som börjar spira.
Dag 25, måndagen den 16 maj
Sambon vaknar mycket tidigt då han ska börja jobbet redan 4:45. Jag vaknar också till, men väntar med att gå upp tills sambon pussat mig hejdå.
Oron har fått rullskridskor i magen. Jag vet ju hur infernaliskt förlamande trött jag blir tidigt på eftermiddagen hemma. Det är som att den ständigt befintliga oron kör slut på mina energireserver.
Efter duschen försöker jag få ner frukost. En smörgås går ner. Nummer två måste jag tvinga i mig och sedan mår jag illa. Händerna skakar och tårarna bränner redan bakom ögonlocken.
Skärp dig! Sluta tyck så förbannat synd om dig själv!
Men jag tycker inte synd om mig, jag är rädd! Orolig för vad detta är och vad jag ska få för besked på torsdag.
Går till bussen och tar mig till jobb.
I omklädningsrummet har jag satt på mig mitt pokerfejs. Den glada, skämtsamma, positiva. Tröttheten känns redan i ögonlocken och jag undrar hur mycket som syns.
Träffar på en kär vän som numera jobbar på en annan avdelning. Min mun glappar till......
Sedan sitter vi en stund med tårarna rinnande. Men varför sade jag detta nu när hon ska på jobb?
Det dåliga samvetet slår ner i mig som en slägga. Egoistisk och obetänksam!
Men ibland är det som att jag inte riktigt styr över mina reaktioner. Hjärnan verkar jobba febrilt med att försöka förstå, att bearbeta.
Uppe på mitt jobb hälsar jag på mina arbetskamrater. Hjärtat galopperar.
Trött, så infernaliskt trött.
Medan min inskolningssköterska gör i ordning för dagens patienter, sitter jag och gör en Att-göra-lista. Ska förbereda lite kollegor på vad de behöver göra om jag blir borta ett längre tag. Kan snart bocka av lite på listan. Det känns skönt.
Patienterna kommer in och jag får sitta på expeditionen, då min sköterska vill vara helt själv och hojtar till om hon behöver hjälp. Jag sitter och tittar på henne med värme i hjärtat. Hon är så duktig! Det kommer att blir en bra kollega. Och hennes härliga sätt passar så väl in i vår underbara personalgrupp. Jag känner glädje och mår bra.
Framemot lunch smiter jag iväg ett tag. Söker upp vännen som jag mötte vid hissen i onsdags. Han har varit orolig och haft svårt att släppa detta. Jag förstod att det skulle vara så, därför berättar jag vad som hänt och det lilla lilla jag hittills vet. Han blir glad att jag tog mig tid att berätta.
Äter lite lunch och går för att lösa av kollegor. Sätter mig på en stol och är nu väldigt väldigt trött.
Känner hur engagemanget för mitt jobb börjar sina. Orken har tagit slut. Men jag är där och kommer att engagera mig om det behövs.
Då börjar strulet. Min sköterska får lite problem, inget allvarligt. Men jag är där för att hjälpa henne. Går iväg för att hämta något, då kallar den andra inskolningssköterskan på mig. Hon har fått ett liknande problem. Min kollega är på lunch, så hon är själv. Min hjärna börjar nu så sakteliga att stänga ner sin verksamhet. Vad ska jag göra? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag gör en nödlösning, ber en kollega hjälpa den andra inskolningen och går för att hjälpa min sköterska. Då haffar chefen mig och visar mig en lista på fel i flexen. Blir nu förvirrad. Loggar in och ser att mitt schema i jobbets system är helt uppåt väggarna. Kommer på att jag var på väg till min sköterska.
Känner att orken nu är helt slut. Tårarna stiger och jag säger till chefen att nu måste jag gå undan ett slag.
Sätter mig i omklädningsrummet och andas.
Får ett sms av sambon att jag fått operationstid på torsdag. Oj redan? Skönt!
Och samtidigt blir det mer påtagligt.
Mår nu inte alls bra när jag kommer tillbaka. Det är bara förvirrande allting. Trött trött.
Pratar med en nyanländ kollega om att hon nog måste ta över en patient om jag blir borta den närmaste tiden. Berättar om vad jag vet och att det verkar bli operation på torsdag. Gråter igen.
Nu säger chefen till mig att jag inte bör vara kvar på jobbet längre.
Sambon hämtar mig. Han har tagit med kallelsen. Det visar sig att det är en alldeles vanlig läkartid jag har fått på kirurgen. I sin stress och önskan att jag ska bli av med detta, trodde han att det var operation. Sambon är upprörd och jag ser panik och rädsla i hans blick. Han är besviken över att det inte är operation.
Nu slår det dåliga samvetet till i min mage:
Kollegorna tror att jag ska opereras.
Jag kunde inte hålla masken på jobb.
Jag borde ha klarat den här dagen. Jag har ju inte fått något besked än.
Jag är fjantig som river upp himmel och jord
Känner ett behov av att ställa allting tillrätta. Stressen ökar ökar och ökar.
Men då ska jag nog jobba till helgen ändå, om det inte blir operation? Jo jag måste!
Kommer hem och känner mig speedad. Försöker lägga mig och vila. Lyckas sova en stund, och sambon likaså.
Vi tar en promenad.
Nu har tankarna fallit på plats. Nej jag ska inte jobba till helgen! Även utan operation på torsdag, är min hjärna för trött. Jag är för känslomässigt instabil.
Ställer mig på vågen innan jag går och lägger mig. Snart ett kilo borta sedan förra veckan. Det går fort nedåt. Oron käkar mina kalorier. Skönt att känna att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag äter just nu. Men å andra sidan blir det små portioner ändå och snasksugen är jag absolut inte.
Vi somnar för kvällen, åter helt utmattade.
Oron har fått rullskridskor i magen. Jag vet ju hur infernaliskt förlamande trött jag blir tidigt på eftermiddagen hemma. Det är som att den ständigt befintliga oron kör slut på mina energireserver.
Efter duschen försöker jag få ner frukost. En smörgås går ner. Nummer två måste jag tvinga i mig och sedan mår jag illa. Händerna skakar och tårarna bränner redan bakom ögonlocken.
Skärp dig! Sluta tyck så förbannat synd om dig själv!
Men jag tycker inte synd om mig, jag är rädd! Orolig för vad detta är och vad jag ska få för besked på torsdag.
Går till bussen och tar mig till jobb.
I omklädningsrummet har jag satt på mig mitt pokerfejs. Den glada, skämtsamma, positiva. Tröttheten känns redan i ögonlocken och jag undrar hur mycket som syns.
Träffar på en kär vän som numera jobbar på en annan avdelning. Min mun glappar till......
Sedan sitter vi en stund med tårarna rinnande. Men varför sade jag detta nu när hon ska på jobb?
Det dåliga samvetet slår ner i mig som en slägga. Egoistisk och obetänksam!
Men ibland är det som att jag inte riktigt styr över mina reaktioner. Hjärnan verkar jobba febrilt med att försöka förstå, att bearbeta.
Uppe på mitt jobb hälsar jag på mina arbetskamrater. Hjärtat galopperar.
Trött, så infernaliskt trött.
Medan min inskolningssköterska gör i ordning för dagens patienter, sitter jag och gör en Att-göra-lista. Ska förbereda lite kollegor på vad de behöver göra om jag blir borta ett längre tag. Kan snart bocka av lite på listan. Det känns skönt.
Patienterna kommer in och jag får sitta på expeditionen, då min sköterska vill vara helt själv och hojtar till om hon behöver hjälp. Jag sitter och tittar på henne med värme i hjärtat. Hon är så duktig! Det kommer att blir en bra kollega. Och hennes härliga sätt passar så väl in i vår underbara personalgrupp. Jag känner glädje och mår bra.
Framemot lunch smiter jag iväg ett tag. Söker upp vännen som jag mötte vid hissen i onsdags. Han har varit orolig och haft svårt att släppa detta. Jag förstod att det skulle vara så, därför berättar jag vad som hänt och det lilla lilla jag hittills vet. Han blir glad att jag tog mig tid att berätta.
Äter lite lunch och går för att lösa av kollegor. Sätter mig på en stol och är nu väldigt väldigt trött.
Känner hur engagemanget för mitt jobb börjar sina. Orken har tagit slut. Men jag är där och kommer att engagera mig om det behövs.
Då börjar strulet. Min sköterska får lite problem, inget allvarligt. Men jag är där för att hjälpa henne. Går iväg för att hämta något, då kallar den andra inskolningssköterskan på mig. Hon har fått ett liknande problem. Min kollega är på lunch, så hon är själv. Min hjärna börjar nu så sakteliga att stänga ner sin verksamhet. Vad ska jag göra? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag gör en nödlösning, ber en kollega hjälpa den andra inskolningen och går för att hjälpa min sköterska. Då haffar chefen mig och visar mig en lista på fel i flexen. Blir nu förvirrad. Loggar in och ser att mitt schema i jobbets system är helt uppåt väggarna. Kommer på att jag var på väg till min sköterska.
Känner att orken nu är helt slut. Tårarna stiger och jag säger till chefen att nu måste jag gå undan ett slag.
Sätter mig i omklädningsrummet och andas.
Får ett sms av sambon att jag fått operationstid på torsdag. Oj redan? Skönt!
Och samtidigt blir det mer påtagligt.
Mår nu inte alls bra när jag kommer tillbaka. Det är bara förvirrande allting. Trött trött.
Pratar med en nyanländ kollega om att hon nog måste ta över en patient om jag blir borta den närmaste tiden. Berättar om vad jag vet och att det verkar bli operation på torsdag. Gråter igen.
Nu säger chefen till mig att jag inte bör vara kvar på jobbet längre.
Sambon hämtar mig. Han har tagit med kallelsen. Det visar sig att det är en alldeles vanlig läkartid jag har fått på kirurgen. I sin stress och önskan att jag ska bli av med detta, trodde han att det var operation. Sambon är upprörd och jag ser panik och rädsla i hans blick. Han är besviken över att det inte är operation.
Nu slår det dåliga samvetet till i min mage:
Kollegorna tror att jag ska opereras.
Jag kunde inte hålla masken på jobb.
Jag borde ha klarat den här dagen. Jag har ju inte fått något besked än.
Jag är fjantig som river upp himmel och jord
Känner ett behov av att ställa allting tillrätta. Stressen ökar ökar och ökar.
Men då ska jag nog jobba till helgen ändå, om det inte blir operation? Jo jag måste!
Kommer hem och känner mig speedad. Försöker lägga mig och vila. Lyckas sova en stund, och sambon likaså.
Vi tar en promenad.
Nu har tankarna fallit på plats. Nej jag ska inte jobba till helgen! Även utan operation på torsdag, är min hjärna för trött. Jag är för känslomässigt instabil.
Ställer mig på vågen innan jag går och lägger mig. Snart ett kilo borta sedan förra veckan. Det går fort nedåt. Oron käkar mina kalorier. Skönt att känna att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag äter just nu. Men å andra sidan blir det små portioner ändå och snasksugen är jag absolut inte.
Vi somnar för kvällen, åter helt utmattade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)