Sover länge idag. Njuter av att sakta vakna med solen lysande utanför fönstret. Lite sval luft smyger sig in genom den öppna balkongdörren. Det känns skönt att ligga kvar och inte känna stress att gå upp.
Idag tänker jag bara ta det lugnt. Känner av flera veckors stress som en tyngande trötthet. Vill försöka varva ner.
Småpysslar lite medan sambon är på jobb. Förbereder en sallad till kvällen. Ingen stress inga stora planer. Jag bara är.
Känner ett slags vemod i magtrakten. Inte egentlig sorg. Den slags vemod som kan komma av en insikt om sjukdom, om förändring. Om sådan man inte kan påverka själv.
Vissheten att jag kommer att göra precis allting för att vi verkligen ska ta oss iväg på semesterresan, får det att spritta till av längtan. Den känslan sparkar undan vemodet. För en stund.
Sambon kommer hem. Han mår bättre idag. Han tittar forskande på mig och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att jag just nu är lite sorgsen. Han kramar mig. Länge.
Vi är båda sorgsna och har ångest. Känslorna finns där hela tiden, bara mer eller mindre markanta. Idag är de mer markanta hos mig och mindre hos sambon.
Känner oro för vad som kommer att hända framöver. Vad hittar de när de undersöker tumörerna närmare? Blir det cytostatika? Är den lilla förändringen i vänster bröst också en tumör?
Plötsligt dyker det upp något helt idiotiskt i huvudet och jag fnissar till. Om jag får cytostatika kommer myggen att få sig en överraskning. Ser framför mig hämnden efter åtskilliga myggbett och bromsbett. Om det nu skadar dem. Jag vet faktiskt inte.
Humöret är en berg- och dalbana idag. Det kommer massvis med tankar som avlöser varandra snabbt. De flesta ger mig dåligt samvete och ånger över sådant jag gjort eller inte gjort. Jag har varit för lat med träningen. Är jag fet? Och många många andra saker som bara sköljer över mig. Jag är så underligt hudlös nu och har svårt att sålla bort oväsentliga tankar. Jag borde verkligen vara snällare mot mig själv. Måste...
Kvällen förlöper lugnt med TV. Sambon tittar på en fotbollsmatch och jag sitter med för sällskapets skull.
Till slut måste jag gå och lägga mig, för ögonen vill inte hålla sig öppna längre. Somnar genast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar