Dag 32, måndagen den 23 maj

Idag stiger jag upp vid 6-tiden för att kunna vara beredd om de ringer från röntgen. Hoppas hoppas att man kan få komma dit idag redan.

Efter en lugn morgon, då jag tassat runt för inte väcka sambon, ringer en kvinna från sjukhuset. Skulle jag kunna komma till 14 på magnetkameraundersökning? Ja men självklart! Blir glad och lättad att det inte drar ut på tiden.

Sambon skjutsar mig till sjukhuset. Han vill att jag ringer när jag är klar och fått veta nåt. Men, protesterar jag, inte får jag veta nåt idag. Det är bara en extra undersökning inför operation. Vi pussar varandra hejdå och säger "Jag älskar dig".

Sätter mig i väntrummet 45 minuter för tidigt. Snart får jag ett pappersark i min hand där jag ska fylla i hälsodeklaration inför undersökningen. Som vanligt, nej nej nej nej. Vilken gåva det är att inte dras med några sjukdomar eller medicineringar.

Får komma in efter en liten stund. Ska byta om till en patientskjorta, den där varianten som är öppen baktill - eller framtill i mitt fall. Får lägga mig på en brits och röntgensjuksköterskan sätter in en PVK i armvecket. Jag ska få kontrast under undersökningen.

Får vänta ett tag på den lite hårda britsen bakom utdragna skärmar. En grön brits med papper som är lite för smalt för min kropp. Mest troligt för de flesta kroppar. Luftanläggningen susar och jag stirrar på den ilsket röda kortväggen i rummet. Hur kan de måla en vägg röd? Det är ju stressande. Grönt skulle vara bättre! Försöker hålla de andra jobbiga tankarna borta en stund till med banaliteter.

Bakom skärmarna går en dörr upp automatiskt. Ett ilsket rytmiskt pipande hörs. En säng med något larm för batteridrift, kommer jag fram till. Det piper och piper och ...... Undras om det går att stänga av? Hör röster från personal som jobbar med att flytta över någon i en säng. Det frasar till i sängkläderna när patienten landar. Tänker på vad skönt det är att jobba på sjukhuset och känna till de olika ljud som finns. Det är ingenting som stressar mig. Men för någon annan kan det nog bli mycket jobbigt om man inte vet vad det är.

Snart är det min tur. Jag måste lägga ifrån mig glasögonen i skåpet. DÅ tycker jag det är jobbigt! Utan glasögon ser jag mycket mycket dåligt och det är otryggt. Men sköterskan är lugn och trevlig, så det går ändå ganska bra.

Kommer in till rummet med den där jättelika magnetkameran. Det brummar. En lång smal brits är utdragen från maskinen. Mörkgula kuddliknande saker med olika kilformer ligger på britsen. Och i brösthöjd finns två djupa "rör" ner i britsen. "Jag förstår konceptet" säger jag och pekar på rören.
Lägger mig på mage och har svårt att hitta ett läge där jag ligger skönt. Antingen trycker det mot bröstbenet eller mot nederkanten på bröstkorgen. Hittar till slut ett läge som är okej.
Jag får öronproppar som jag sätter in. Sköterskan kopplar en apparat till min PVK. Den kommer att ge mig kontrasten någon gång mitt i undersökningen. Kan inte sticka under stol med att det känns läskigt att det ges automatiskt.
Får hörlurar med musik. "Något speciellt du vill lyssna på"? frågar sköterskan. "Nej vad som helst utom opera" svarar jag.

Britsen körs in i maskinens tunnel. Det är lite varmare där inne och precis när jag kommer in reser sig håren på rygg och ben tillfälligt och svagt. Undersökningen tar 20-25 minuter. Ja det blir ju muntert. Känner mina hjärtslag som är ökade och andhämtningen är mer påtaglig eftersom jag ligger på mage.

Hör sköterskans röst svagt i lurarna. Svarar att det är ok.
Efter en liten stund tickar det till i maskinen och pulser med toner kommer. Olika toner och rytmer. Tur jag har öronpropparna. Den första delen är snart klar och det blir tyst. Tja är det inte värre än så här så kommer det att gå galant!

Fler omgångar med toner och rytmer. Sköterskans röst hörs svagt informera om att nu ges det kontrast och jag måste ligga alldeles stilla. Ok svarar jag.
Det klickar till i armvecket, förmodligen av en liten luftbubbla. Snart sprider sig en lätt lätt svidande värmande känsla i överarmen. Sedan lugnar det ner sig. Känner efter om jag upplever någon reaktion på ämnet, men det funkar fint.

Ytterligare toner och rytmer. Kommer då på att det är lite som technomusik. Aha, jag har för första gången i mitt liv hamnat på ett raveparty! Fnissar lite inombords och försöker låta bli att digga till rytmerna.

Får i lurarna veta att det är klart. Tror jag hon säger iallafall. Ljudet är så svagt. Britsen dras ut.
Känns skönt att få röra på sig, då armarna är lite lätt domnade.

Får klä på mig och sedan ska jag till mammografin för att prata med läkaren om bilderna. Det var en liten miss i beräkningen. Trodde jag skulle få åka hem. Har tvättstugan idag.

Mammoläkaren kommer, lite lätt stressad. Vi går in. Hon berättar att hon ska göra ultraljud igen. Hjärtat faller fritt i ett hisschakt rakt ner i skorna. "Men du ska väl inte stickas igen" frågar jag och tänker på de knölar de redan undersökt. "Det vet jag inte än" svarar hon uppriktigt. "Det där låter inte bra alls" säger jag.

Hon undersöker mig med ultraljudet. Det visar sig att två stycken småttingar till hittades på magnetröntgen. De hade dragit till sig kontrast. Vad man inte vet är om det är tumörer eller körtlar. Det försvårar mycket för dem att inte veta i vilken fas jag är i menscykeln. Och, ja, mens har jag inte haft på länge då de p-piller jag använder tar bort den - i princip.

Läkaren visar mig en liten rackare på undersidan av höger bröst och en 5 mm stor i vänster bröst. Hon förklarar för mig att jag har mycket tät bröstvävnad, vilket gör det svårt att se. Men hon kikar noggrant igenom allting och hittar ingenting mer. Prov måste tas på dessa nya.
I vänster också? Nu känner jag en lätt panik där jag ligger på britsen. Börjar skaka lite smått i benen, som om jag fryser. Medan läkaren förbereder biopsin, reser jag mig och avbokar tvättstugan via mobilen. Jag kommer inte hinna och jag får inte lyfta tungt efter provtagningen.

Läkaren förklarar att dessa prover kommer att behandlas bra mycket snabbare. De behöver inte typa dem, bara se om det är cancer. Det går med högsta prio. De jobbar snabbt, därför tar de proverna idag, "mitt i natten" som hon uttrycker det, för att vinna tid.
Bedövning sätts. Nu vet jag hur det känns så jag är inte orolig.
5 mm i vänster?
Läkaren har problem att få in den grova nålen i höger bröst. Det är segt. Jag skojar lite med dem och vi fnissar. Läkaren frågar om det är okej att hon lägger ett litet snitt med skalpell. Ja men självklart! Hon försöker ta bort skyddet för skalpellbladet och skjuter iväg det till min huvudkudde. "Oj förlåt det var verkligen inte meningen" sa hon. "Ingen fara" fnissar jag. Efter snittet går det lättare.

När provet i vänster bröst skall tas föreslår jag att läkaren tar sats bortifrån dörren när hon ska stickas. Hon skrattar och svarar att det inte är värt att ta till sådana tveksamma metoder. Och så undrar jag om hon möjligen skulle kunna slurpa till ordentligt med nålen så att hon suger upp hela den där 5 mm saken därinne. Hon ler och svarar att "man skulle ju kunna önska".
Som alltid gömmer jag mig bakom fniss och skämt. Men inuti darrar jag just nu.

Proven är snart tagna och jag blir omplåstrad. Nu får jag åka hem. Det är säkert massvis med frågor jag borde ställa, men jag kan inte komma på vilka. Kanske det återigen idag räcker med den info jag fått.

Tittar förbi jobbet. Klockan är efter 16, så dagpersonalen har gått hem. Det är lugnt i salarna. Tar mig lite att dricka för njurarnas skull efter kontrasten. Ringer sambon som nu har skickat massvis med SMS, ringt och lämnat meddelande i röstbrevlådan.
Berättar om att det hittats lite till men att de inte vet om det är körtlar eller mer cancer. Han blir mycket upprörd. Det är inte läge att berätta att de hittat en i vänster också. Det finns gränser för hur mycket han kan ta när han är på jobb hela kvällen och större delen av natten. Känner hur smärtan och oron sliter i honom och får hans röst att bli hög och lite arg. Han lugnar sig lite lite och vi avslutar samtalet. Han behöver få smälta detta nu. Det är bättre att vi pratar igen lite senare.

Sitter och pratar lite med mina kollegor. Det är skönt. Att komma hem till en tom lägenhet känns inte skrämmande längre.

Tar bussen hem. Det är grått och regnigt. Inget promenadväder idag.

Ringer mamma och berättar när jag kommer hem. Jag hör att hon blir mer orolig. Jag kan inte trösta henne eller lugna henne, för jag vet egentligen inte vad de nya fynden innebär.

Ringer också till min morbror och moster och berättar att jag har fått bröstcancer. Tycker att de bör få veta. Jag hör att min moster blir orolig, men hon vet att det finns god hjälp att få och att de allra flesta blir friska igen. Hon lovar att vara stöttande åt mamma också. Det känns mycket skönt.

Ligger en stund på soffan efter samtalen och tillåter mig känna.
Just nu upplevs det inte som att jag är god vän med statistiken.
I meddelandet från mammografin, när jag skulle komplettera med nya bilder, står att i de allra flesta fall är förändringarna godartade. Jag tillhör de få fallen.
I informationen i min vårdplan står att ibland kan man behöva komplettera med magnetröntgen innan operation. Jag hamnade i kategorin ibland.
Hur hamnar jag då i statistiken för att bli frisk? I de där 90-någonting procenten, eller i de andra procenten som inte blir friska?

Rakt ner i källarvalven känslomässigt. Jag är rädd. Rädd för vad som väntar mig. Tårarna rinner igen. Denna förbannade ovisshet och väntan. Tillåter mig att vistas där i källaren ett tag. Har lovat mig själv att låta känslorna komma ut.
Har också kontakt via messenger med en väninna. Hon peppar mig. Och ja! Jag känner att jag har styrkan och viljan att kämpa. Jag kliver upp ur den känslomässiga källaren igen med högburet huvud. Slår igen källardörren med ett brak och låser den för idag.

Sambon skickar SMS. Han har hittat en sida med info om bröstcancer, Vårdguiden, och tycker det känns skönt att läsa om det.

Resten av kvällen går åt mycket till att fundera på operation. Tydligen är det högre risk att få cancer om man har tät bröstvävnad. Kan det vara så att det är lika bra att ta bort brösten då? Bara för att slippa det i framtiden? Det ska jag ta upp med läkarna.

Kryper till kojs och somnar som en klubbad oxe.