Och jag kan inte göra någonting för att lindra. Hoppas på att kunna vara stark för honom. Och när jag inte orkar det, hoppas jag att han orkar vara stark för mig.
Vi går upp och dricker kaffe. Ingen av oss har aptit. Jag duschar och tittar på de två sårskorporna som indikerar var läkaren gick in med nålen igår. Det är ömt. Det är hemskt.
Beslutar oss för att gå till båtuppläggningsplatsen och titta till lilla gumman. Promenaden gör oss gott. Jag föreslår på vägen hem att vi ska steka oss lite ägg till lunch.
Sambon protesterar och har inte aptit. Jag lirkar och säger att vi måste ha näring. Det hjälper ingen av oss om vi inte äter. Köper grönsaker på vägen hem. Det brukar alltid gå att få ner. Ser till min glädje att sambon faktiskt får ner mat ändå.
Vi kör ner till båten med propellern. Medan sambon sätter fast den, pysslar jag med att byta bilens sidospegel. Efter en del strul, snäpper den på plats. Blir härligt nöjd inombords. Men känner genast oro för att jag gjort något fel så att den lossnar igen. Man är inte så hårdhudad just nu.....
Tar en utflykt till Hindersöstallarna för att se hur långt de kommit i den hamnen. En stark vind blåser och man ser att det går vita gäss på fjärden.
Vi sover en stund när vi kommer hem. Vi är båda två förlamande trötta.
En lugn kväll med hockey och en film. Middagen råkar vi glömma bort.
När vi lagt oss för kvällen, känner jag ångesten och tankarna komma krypande som små ondskefulla mörkervarelser. De sliter i mina inälvor med vassa tänder och klor.
Kryper nära sambon och märker att han inte heller somnat. Det känns skönt att ha honom nära. Känna hans andetag.
Vi somnar till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar