Så sitter jag på bussen, på väg till jobbet. Inser att det gått många många månader sedan jag skrev här sist. Mycket har hänt sedan dess och många tankar har flugit genom huvudet.
Nej resan blev ju aldrig av i juni. men vi kom iväg en tur till norge och underbara Kjerringøy. Sedan några dagar i Stockholm. Kanske var det lite tur ändå att vi inte kom iväg så långt eftersom det var en smula besvärligt efter operationen. Det samlades vätska som skvalpade runt och spände i sårhålan. De avkapade nervbanorna pinade mig genom att registrera allting som smärta långt ner i armen, även om det var lätt beröring. Det klingade av successivt under sommaren.
Vi väntade fortfarande på slutbeskedet efter att de undersökt tumörerna som togs bort. Min fortsatta behandling hängde på resultatet av det. Så den 1 juli fick jag beskedet att det var mycket snälla tumörer. De hade fått bort allting och det var ingen spridning till vare sig lymfkärl eller blodkärl. Det var som att 1 ton lättade från axlarna. Läkaren friskförklarade mig där och då. Enda behandlingen blev Tamoxifen i 5 år. Jag fortsatte vara sjukskriven till sista juli och var på jobb 1 augusti igen.
Det var skönt att vara tillbaka. Men jag var trött trött trött. Biverkningarna av medicinen plågade mig. Smärta i magen, värmevallningar och förlamande trötthet som slog in vid lunchtid. Efter att ha börjat ta tabletten sent på kvällen istället försvann tröttheten. De andra biverkningarna kom och gick.
Tog ut mina 4 veckors semester i september/oktober och njöt av fantastiskt väder. Var ute med kameran flera timmar varje dag.
Efter en magnetröntgen strax innan jul konstaterades att det inte finns någonting alls som ser konstigt ut. Det som man såg på vänster sida finns inte kvar. Det var den finaste julklapp jag kunde få! Stressen innan undersökningen var enorm. "Tänk om de hittar mer". "Den här gången kommer jag inte att klara mig undan lika lindrigt". Tankarna snurrade.
Men nu har jag börjat landa i detta. Sover lite dåligt, men det kommer att ge med sig.
