Dag 39, måndagen den 30 maj

Får lite sovmorgon idag. Men humöret är fortsatt lågt. Har svårt att se något positivt. Bara tomt.
Sambon ser på mig att det är dåligt idag. Han kramar mig mycket och ofta. Säger att han älskar mig. Det känns skönt. Och jag säger att jag älskar honom mest av allt.

Inser att det verkligen är dags att ta tag i träningen. Det är vad jag kan göra nu för att må bättre.
När sambon åker till jobb beger jag mig på cykel till träningslokalen. Det känns skönt att ha bestämt sig för att börja igen. Vädret är sommarvarmt och alldeles underbart.

Styrketräningen går över förväntan, trots några veckors uppehåll. Tar det lite försiktigt ändå så jag inte får något inflammatoriskt i en muskel. Har lätt att få det ibland.
Alla maskinerna utom en går bra. En maskin där man pressar bröstkorgen mot en halvhård kudde. Det ömmar i höger bröst. Försöker att ändra position, men det känns riktigt obehagligt när knölen kläms.
Får hjälp med en annan maskin som är likvärdig.

Känner mig svettig och nöjd efter passet. Funderar mycket då jag cyklar hem. Tänker på min "Bucket-list" och alla platser jag vill besöka. Rotar lite i känslorna kring detta. Kommer fram till att jag känner mycket stor tacksamhet över allting jag hittills fått uppleva, Alla vackra och spännande platser jag fått besöka. Snart kommer jag att få besöka Rhodos och det är en stor gåva att få möjligheten att resa dit. Jag kommer att vara nyopererad, men jag är säker på att det kommer att gå fint. Längtar.

Känner mig lite bättre när jag kommer hem. Ja jag är sorgsen och lite gråtmild, men inte så tungsint som i morse.

Tvättstugan igen. Bara att bita ihop, det måste göras. Vill hellre ut med kameran i det härliga vädret.
Fotokompisen i huset bredvid hojtar till på messenger. Hon är sugen på att ta en liten fotopromenad när jag är klar med tvätten.
Och så blir det. Vi går ut vid 20:30. Solen skiner och det är varmt och skönt fortfarande. Nere vid den lilla sjön är myggen hungriga och kastar sig över oss. Men vi viftar lite och koncentrerar oss på motiven. Blåbärsblommorna är så fina nu och det blir många bilder på dem. Det är trevligt och som balsam för själen att fota tillsammans med denna fina människa. Jag mår bra. Vi pratar lite om vad som kommer att hända med mig framöver. Det känns skönt.

Hinner sitta en stund med bildredigering innan sambon kommer hem. Han ser alltid så spänd och orolig ut innan han har fått se hur jag egentligen mår. Inser att det tar på honom att inte vara hos mig och stötta mig om jag behöver det. Men han behöver se annat och träffa andra människor. Han kan inte helt och hållet grotta ner sig i mig och hur jag mår, även om han gärna vill det. Han är så fin och jag älskar honom så mycket, vilket jag berättar för honom ofta. Från hjärtat.

Lugn kväll med lite tv innan vi somnar.

Dag 38, söndagen den 29 maj

Återigen en tidig morgon då jag inte kan somna om. Tankarna är inte min vän denna morgon.
Stiger upp för att slippa möta dem. Är inte redo riktigt än.

Får en stund för mig själv innan sambon vaknar. Känner sorgen och tomheten fylla hela mig. Suger ur varenda uns kraft. Orolig för framtiden, orolig för hur allting ska bli efter behandlingar. Kommer jag att bli frisk? Har det hunnit smita iväg cancerceller till någon annan del av kroppen?
Känner nästan att jag hoppas på kompletterande behandling med cytostatika för att vara säker på att alla elakingarna dör. Kan man någonsin vara säker, någonsin mer? Kommer oron att vara en del av mitt liv så länge jag lever? Om jag lever länge. Ovisshet...

Det börjar kännas mycket mycket tungt att bära allt detta som händer. Så sakteliga börjar vidden av situationen sjunka ner i min hjärna. Kanske det ändå är läge att ta kontakt med kurator.

Känslorna har hunnit lägga sig lite när sambon stiger upp. Sorgen ligger kvar, men är hanterbar.
Idag ska jag cykla till mamma för att fira henne på mors dag.

Sambon ska jobba idag så vi säger hejdå när jag cyklar iväg.
Stannar till i stan och köper räksmörgåsar och en röd ros i kruka. Träffar på en vän som frågar hur jag har det. Jag berättar. Inser att jag för varje gång jag berättar om cancern kommer ett steg närmare att förstå, eller iallafall att acceptera. Får en välgörande kram.

Det är trevlig hos mamma. Men jag märker att hon är orolig, att detta tar på henne.
Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde låta mina nära och kära slippa detta. Men jag kan inte göra någonting alls åt saken. Bara kämpa på.

Och jag har slutat äta socker och dricka mjölk. Kanske lite att gripa i luften, men socker är ju inte bra i vilket fall som helst. Och att tumörer gillar och förbränner socker är inte alls bra. Mjölk ska visst innehålla tillväxthormon, så det tänker jag inte heller bjussa elakingarna på.

Efter några timmar cyklar jag hem igen. Sitter vid datorn på kvällen och pysslar med bilder. Chattar lite med roliga kompisar som är genuina stämningshöjare. Jag skrattar och mår bättre.

Sambon kommer hem. Jag förstår på honom att han tycker det är jobbigt att lämna mig ensam om dagarna. Men kanske jag behöver den ensamheten att bearbeta känslorna?

Vi sitter lite framför tv:n och ser någon film. Den är rolig och vi skrattar gott.
Lugn och skön kväll.
Vi somnar hyfsat tidigt.

En intressant och läsvärd artikel i SvD
http://www.svd.se/kvinnor-med-cancer-skriver-for-sina-liv

Dag 37, lördagen den 28 maj

Sover länge idag. Njuter av att sakta vakna med solen lysande utanför fönstret. Lite sval luft smyger sig in genom den öppna balkongdörren. Det känns skönt att ligga kvar och inte känna stress att gå upp.

Idag tänker jag bara ta det lugnt. Känner av flera veckors stress som en tyngande trötthet. Vill försöka varva ner.

Småpysslar lite medan sambon är på jobb. Förbereder en sallad till kvällen. Ingen stress inga stora planer. Jag bara är.

Känner ett slags vemod i magtrakten. Inte egentlig sorg. Den slags vemod som kan komma av en insikt om sjukdom, om förändring. Om sådan man inte kan påverka själv.

Vissheten att jag kommer att göra precis allting för att vi verkligen ska ta oss iväg på semesterresan, får det att spritta till av längtan. Den känslan sparkar undan vemodet. För en stund.

Sambon kommer hem. Han mår bättre idag. Han tittar forskande på mig och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att jag just nu är lite sorgsen. Han kramar mig. Länge.

Vi är båda sorgsna och har ångest. Känslorna finns där hela tiden, bara mer eller mindre markanta. Idag är de mer markanta hos mig och mindre hos sambon.

Känner oro för vad som kommer att hända framöver. Vad hittar de när de undersöker tumörerna närmare? Blir det cytostatika? Är den lilla förändringen i vänster bröst också en tumör?

Plötsligt dyker det upp något helt idiotiskt i huvudet och jag fnissar till. Om jag får cytostatika kommer myggen att få sig en överraskning. Ser framför mig hämnden efter åtskilliga myggbett och bromsbett. Om det nu skadar dem. Jag vet faktiskt inte.

Humöret är en berg- och dalbana idag. Det kommer massvis med tankar som avlöser varandra snabbt. De flesta ger mig dåligt samvete och ånger över sådant jag gjort eller inte gjort. Jag har varit för lat med träningen. Är jag fet? Och många många andra saker som bara sköljer över mig. Jag är så underligt hudlös nu och har svårt att sålla bort oväsentliga tankar. Jag borde verkligen vara snällare mot mig själv. Måste...

Kvällen förlöper lugnt med TV. Sambon tittar på en fotbollsmatch och jag sitter med för sällskapets skull.

Till slut måste jag gå och lägga mig, för ögonen vill inte hålla sig öppna längre. Somnar genast.

Dag 36, fredagen den 27 maj

Sover mycket oroligt och lätt under natten. När sambon stiger upp 3:30 har jag varit vaken ett tag. Ligger i sängen och lyssnar på hans morgonstök. Han suckar mycket. Det är inte den tidiga morgonen som får honom tungsint.

Han kommer och pussar mig hejdå. Ligger kvar en stund och försöker hitta en bekväm plats i sängen. Ger till slut upp. Stressen rusar runt i min kropp.

Tar en kopp kaffe och en smörgås. Det brukar lugna. Sätter mig vid datorn ett tag.
Provar igen att sova. Slumrar till någon timme. Ger upp igen vid 6-tiden.

Vädret är fantastiskt. Klarblå himmel. Ska absolut ge mig ut på cykeltur idag.

Vid 8-tiden ringer chefen för att checka av hur det är med mig. Jag berättar vad som är på gång och att jag inte alls vet om det blir fortsatt behandling. Vet inte heller om det de tog prov på i vänster bröst är snällt eller elakt.
Det känns som att jag berättar om någon annan. Det är inte mig det gäller, därför är det så lätt att prata om det. Jag är helt lugn på insidan. Stark.
Jag berättar att jag tänker komma och hälsa på på jobbet nästa vecka. Vi avslutar samtalet.

Jag ger mig iväg ut vid 9-tiden. Stannar på många ställen och fotograferar. Himlen är klarblå och inte ett moln syns. Solen gassar riktigt där det är lä. En äkta sommardag och jag njuter av intrycken.

Tar mig upp på en av mina favoritställen med underbar utsikt.

Här blir jag sittande ett tag. Äter ett äpple, studerar en rolig och ullig svävfluga.

Sedan tillåter jag tankarna komma. Jag inser att jag gömmer mig bakom en stark fasad och tillåter mig inte att förstå vad som händer. Jag rabblar allting automatiskt. Det händer inte mig.
Jo! Det händer mig och jag måste ta det till mig för att gå vidare.
Jag har cancer och de ska ta bort hela mitt högra bröst. Cancer - cancer - cancer. Låter ordet sjunka in. Ändå känns det overkligt. Är det verkligen mig det gäller? Men hur har jag kunnat få cancer? Jag?
Behöver ta den här tiden att fundera. Jag kan inte fortsätta gå på högvarv så här och inte kunna sova. Det värsta som kan hända är att jag får en rejäl förkylning och då skjuter de på operationen. Det vill jag verkligen inte!

Försöker föreställa mig hur det känns att bara ha ett bröst, detta tecken på kvinnlighet. Men min identitet sitter verkligen inte i ett eller två bröst. Frågan är hur sambon kommer att känna det när han ser en platt sida med ärr. Men nu går jag händelserna i förväg.
Sitter och känner försiktigt på tanken att det faktiskt visar sig vara cancer även i andra bröstet. Ska jag operera bort den lilla biten då? Det verkar ju inte vara stort påslag på kontrasten där. Eller ska jag ta bort hela vänstra bröstet för säkerhets skull? För att få lugn och ro i framtiden. Svårt. Men jag behöver nog fundera lite på det. Och prata med sambon.

Cyklar hem igen. Är infernaliskt trött. Tar en timmes tupplur.

Sambon kommer hem. Han är trött och mycket nedstämd. Tycker inte att någonting är roligt längre. Det är så mycket känslor och oro som rör sig i honom just nu så han kan inte sortera det. Känslorna kommer ut som frustration och ilska över en massa saker. Men just då orkar jag inte möta honom. Jag är för trött. Det river till av ångest i magen och jag vill bara fly ut. Slippa möta hans känslor. Jag kan knappt möta mina egna.
Gråten kommer och jag bara skakar. Sambon kramar mig och säger "Jag finns här hos dig. Hela tiden".
Det är mycket känslor som kommer ut. Mycket besvikelse, rädsla och oro. Sorg över att behöva utsätta min älskade för allt detta. Det tar tid innan jag lugnar mig igen. Sedan kommer tröttheten och faktiskt också ett slags lugn.

Vi äter lite middag och sätter oss framför TV:n. Så trött. Vill bara gå och lägga mig. Jag har vissheten att den känsloballong jag tillåtit växa, nu är punkterad. Jag kommer att kunna sova imorgon bitti, för första gången på mycket länge.

Somnar så snart jag lagt huvudet på kudden.

Dag 35, torsdagen den 26 maj

Idag stiger jag upp vid 7 för att kunna ha en chans att få en telefontid hos bröstsjuksköterskorna. Jag måste få veta vad som händer, kommer att hända och om de fått svar på de senaste biopsierna.
Ringer call-me numret och ska bli uppringd kl 8.
Fram till dess tar jag en kopp kaffe för att klarna till i hjärnan.

Strax efter 8 ringer de upp mig. Jag förklarar att jag, vi, mår väldigt dåligt av att inte veta och att behöva vänta så här. Oron innefattar även att inte kunna planera semesterresan den 11 juni. Sköterskan förstår.
Jag ska tas upp på konferensen idag och sköterskan lovar försöka ringa efter det.

Känner mig rastlös. Tänker gå en lång promenad, men ändrar mig och tar med kameran ner till den underbara lilla sjön precis i närheten. Foto är precis vad jag behöver för själen just nu.

Solen värmer så skönt från en blå himmel med enstaka stråk av dis. Så snart jag kommer in i tallskogen hörs fågelkvitter överallt runt mig. Bofinkens glada drill får mina spänningar att släppa. Doften av solvarma torra barr är aromatisk och stark. Jag drar djupa andetag och njuter av nuet.
Blåbärsriset har börjat få söta små blomklockor och det blir mitt första motiv för dagen.
Vandrar ner till sjön och är fullt upptagen med att hålla koll på alla små flicksländor och skalbaggar som rör sig runt mig i luften och på växterna.
Plums! Vattenståndet är jättehögt och stigen är rejält översvämmad. Vattnet tränger omedelbart in i gymnastikskon. Det känns inte så kallt. Fortsätter gå för att se om jag kan passera översvämningen. Men måste vända igen. Skorna kippar av allt det blöta. Jag njuter och lever. Myggen svärmar runt mig och jag bryr mig inte. Jag finns här just nu och upplever massor med sinnena. Det är härligt.

Tar mig till en torr plats på en sandig sluttning där jag sätter mig ett slag. Myrorna kilar flitigt runt mig med byggmaterial och mat.

Kollar att ljudet är igång på mobilen.

Studerar och fotograferar storskrake, storspov och hackspett.

Är plötsligt mycket trött. Tar mig hem för att vila en stund. Men först vill jag kika på bilderna.
Några bilder är jag nöjd med.

Lägger mig på sängen och försöker slumra. Hemtelefonen ringer. Förbaskade försäljare, tänker jag.
Strax därefter ringer mobilen. Det är sköterskan.

På konferensen hade de pratat om att det finns ett stort område i höger bröst, förutom de kända tumörerna, som dragit åt sig kontrast och lyst upp starkt på magnetkamerabilderna, totalt ca 7 cm. Det kan tyda på förstadium till mer cancer. Därför rekommenderar kirurgerna att hela bröstat skall tas bort. De har bestämt tid för operation till den 7 juni. "Ojdå då funkar det ju inte med resan", säger jag. Sköterskan har pratat med bröstcancerläkaren om hon ser några hinder för mig att resa till Rhodos så snart efter operationen, men det var inga problem från hennes sida.
"Men om du inte vill åka kan jag be läkaren skriva ett intyg". Jag ber att få avvakta med det.
Men hur hade det gått med proverna som togs i måndags? Inget svar ännu. De håller koll på detta och nu vill de först operera bort höger bröst. Sköterskan frågar hur jag känner inför detta.
Jag kan ärligt säga att jag varit beredd på att det skulle bli så, så det känns ok. Det måste göras.

Just då kommer sambon hem från jobb. Han tittar oroligt på mig.

Jag tackar sköterskan för att hon ringde upp mig och avslutar samtalet.

Berättar om operationstiden för sambon. Sedan berättar jag att de ska ta hela bröstet. Det är hjärtskärande att se hur sambons ansikte liksom sjunker nedåt och får en stel mask av sorg och lite chock. Jag ser att han tycker att detta är fruktansvärt hemskt och orättvist. Jag kramar honom.
Säger att "jag måste göra detta för att bli frisk". Han håller med mig.

Vi äter lite och tar sedan en promenad. Går ner till båten och sitter i den ett tag. Det kluckar hemtrevligt när småvågorna slår mot skrovet. Det doftar sommar och båtutflykt.

Sambon är nedstämd hela kvällen. Jag låter honom vara det. Håller hans hand och är där om han behöver fråga något. Jag prackar inte på honom mer fakta eller försöker peppa. Hans hjärna är full just nu.

Vi tittar på tv och somnar sedan snabbt när vi krupit till kojs.

Dag 34, onsdagen den 25 maj

Upp tidigt tidigt. Längtar tills jag får veta och har en plan. Då tror jag att jag kan få sova ordentligt. Sömnbristen får det att svida i huvudet och ögonen.

Idag ska båten sjösättas. Sambon vill inte att jag är med och anstränger mig, så han och svärfar ska sköta saken. Jag upplever inte att det är något problem att anstränga mig, men protesterar inte då jag vet att han är rädd om mig.

Det dåliga samvetet ger mig en hästspark i magen. Jag har inte tränat på länge nu. Det är inte bra! Jag måste komma igång igen innan operationen. Måste..... Ett ord jag så innerligt hatar!
kanske är det så just nu att jag för nöja mig med mina promenader och cykelturer. Det känns inte som att jag vill stänga in mig på gymmet just nu. Har för mycket tankar och rädslor. Vill inte börja gråta bland en massa folk.
Frisk luft och natur är skönt, läkande. Älskar långa promenader och cykelturer.
Måste sluta pressa mig själv. Måste..... Behöver verkligen hitta ett annat ord!

Tänker på hur operationen kommer att bli. Eller snarare efteråt. Hur mycket kommer de att ta bort? Kanske de måste ta hela det högra bröstet om det nu är en liten tumör till på undersidan?
Jag har sedan några dagar tillbaka börjat tänka på brösten som "loppsäckar". Något obehagligt och oönskat. Kanske är det min hjärnas sätt att förbereda mig på att kanske mista ett eller båda brösten.

Vilar en stund tills sambon ringer och säger att de är på väg hem nu. Kliver upp och förbereder en lätt lunch.
Svärfar stannar kvar en stund och småpratar lite. Han är stressad i sättet. Han är orolig.
Sambon har åkt iväg till frisören.

Senare på eftermiddagen tar vi en promenad ner till hamnen för att titta till båten. Den ligger och guppar förnöjt, drar lätt i sina förtöjningar. Härligt att nu kunna åka ut på småturer när vi vill.
Det har börjat blåsa upp, men luften är mild i temperaturen.

När vi kommer hem står en pappkasse utanför dörren. Interflora står det på sidorna. Jag förstår att det är från mina arbetskompisar. Känslorna bubblar upp i bröstet och får halsen att knyta sig.

När jag sitter med detta vackra framför mig på bordet, kommer gråten ohejdat. Jag blir så rörd och enormt glad. Jag vet att de verkligen menar detta och givit med hjärtat. Inte något som skickas per automatik till någon som är hemma ett tag. Vilka pärlor. Jag saknar dem. Jag ska jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt. Men just nu är jag för trasig inombords.

Jag ska bli hel först, och fri från cancern.

Kvällen går i orons tecken. Det är åter dags för oro och ångest att bubbla upp till ytan. Likt vulkanisk aktivitet ökar trycket tills det måste ut. Vi ligger på sängen och håller varandra i handen. Det är jobbigt nu. Men vi har varandra.

Dag 33, tisdagen den 24 maj

Det har blivit en irriterande ovana att vakna runt 6 på morgonen. Och oförmögen att somna om. Jag är så trött, men sömnen vill inte infinna sig igen.

Stiger upp och känner att idag tänker jag ta det lugnt. Idag ska jag inte jaga sjuksköterskor och läkare för att få information. Det är som det är just nu och jag måste koppla av med annat idag.

Tänker på hur förändrat samtalen med människor i min omgivning blivit. Inte alla, men många. Jag frågar alltid uppriktigt hur det är med dem jag möter. Och de berättar om envisa förkylningar, sjuka barn och lite annat som strular. Och så hejdar de sig och säger att det är ju egentligen ingenting. Om man jämför....
Men man kan inte jämföra! Jag önskar att människor slutar att förringa sina egna problem. Det är inte rätt mot en själv. Det som sker just nu i ens liv kan vara riktigt jobbigt, oavsett vad det är. Och ingen annan kan protestera mot det. Var rädd om er själva och tillåt er att tycka det är jobbigt.

Ja det finns alltid de som har det värre. Och de kanske i sin tur förringar sin situation inför det som är ännu värre. 

Lev här och nu. Bli förbannad. Bli besviken. Tillåt er att för en stund tycka synd om er själv och känn att det är okej. Oavsett vad det gäller. Ingen klarar av att vara på topp i humör jämt. Och just därför är det så olika hur vi klarar att hantera motgångar. Men om inte ni själva tillåter er att känna, vem ska då göra det?

Dagen går i lugnets tecken. Lite inköp i butik och så en välbehövlig tupplur när vi kommer hem. Jag lyckas faktiskt slumra till.

Tvättstugan är inbokad idag. Det är tungt och jag blir lite orolig att snittet läkaren var tvungen att göra ska börja blöda lite igen. Men det klarar sig.

Kontaktar min fotokompis och hör om hon vill hänga på ut ikväll och fota solnedgång. Hon och hennes respektive vill gärna hänga på.

Så snart tvätten är klar, susar vi iväg med bil. Himlen blir allt vackrare och vackrare. Vi kör till ett näs och vattnet runtom är alldeles spegelblankt. Måsfåglar småkivas på en gammal stenpir ute i vattnet.

Solen har en gyllene färg. Det glittrar i vattnet och solstrålarna värmer.
Så mycket att fotografera. Jag glömmer allting utom det vackra runtomkring och det trevliga sällskapet.

Då solen sjunker nedåt horisonten ändras ljuset. Det blir mer lilarosa i öster och i väster där solen går ner blir det glödande rött.

Myggen börjar komma nu. De har fått vittring på mig. men jag bara njuter av nuet. 

Strax före midnatt har det blåst upp en smula och vi känner oss nöjda för kvällen.

Kommer hem lätt frusen och dricker en kopp te medan jag tittar igenom kvällens bilder.

Sambon hinner komma hem från jobb vid 2-tiden innan jag hunnit i säng.

Somnar som ett lyckligt barn när jag lagt mig.

Dag 32, måndagen den 23 maj

Idag stiger jag upp vid 6-tiden för att kunna vara beredd om de ringer från röntgen. Hoppas hoppas att man kan få komma dit idag redan.

Efter en lugn morgon, då jag tassat runt för inte väcka sambon, ringer en kvinna från sjukhuset. Skulle jag kunna komma till 14 på magnetkameraundersökning? Ja men självklart! Blir glad och lättad att det inte drar ut på tiden.

Sambon skjutsar mig till sjukhuset. Han vill att jag ringer när jag är klar och fått veta nåt. Men, protesterar jag, inte får jag veta nåt idag. Det är bara en extra undersökning inför operation. Vi pussar varandra hejdå och säger "Jag älskar dig".

Sätter mig i väntrummet 45 minuter för tidigt. Snart får jag ett pappersark i min hand där jag ska fylla i hälsodeklaration inför undersökningen. Som vanligt, nej nej nej nej. Vilken gåva det är att inte dras med några sjukdomar eller medicineringar.

Får komma in efter en liten stund. Ska byta om till en patientskjorta, den där varianten som är öppen baktill - eller framtill i mitt fall. Får lägga mig på en brits och röntgensjuksköterskan sätter in en PVK i armvecket. Jag ska få kontrast under undersökningen.

Får vänta ett tag på den lite hårda britsen bakom utdragna skärmar. En grön brits med papper som är lite för smalt för min kropp. Mest troligt för de flesta kroppar. Luftanläggningen susar och jag stirrar på den ilsket röda kortväggen i rummet. Hur kan de måla en vägg röd? Det är ju stressande. Grönt skulle vara bättre! Försöker hålla de andra jobbiga tankarna borta en stund till med banaliteter.

Bakom skärmarna går en dörr upp automatiskt. Ett ilsket rytmiskt pipande hörs. En säng med något larm för batteridrift, kommer jag fram till. Det piper och piper och ...... Undras om det går att stänga av? Hör röster från personal som jobbar med att flytta över någon i en säng. Det frasar till i sängkläderna när patienten landar. Tänker på vad skönt det är att jobba på sjukhuset och känna till de olika ljud som finns. Det är ingenting som stressar mig. Men för någon annan kan det nog bli mycket jobbigt om man inte vet vad det är.

Snart är det min tur. Jag måste lägga ifrån mig glasögonen i skåpet. DÅ tycker jag det är jobbigt! Utan glasögon ser jag mycket mycket dåligt och det är otryggt. Men sköterskan är lugn och trevlig, så det går ändå ganska bra.

Kommer in till rummet med den där jättelika magnetkameran. Det brummar. En lång smal brits är utdragen från maskinen. Mörkgula kuddliknande saker med olika kilformer ligger på britsen. Och i brösthöjd finns två djupa "rör" ner i britsen. "Jag förstår konceptet" säger jag och pekar på rören.
Lägger mig på mage och har svårt att hitta ett läge där jag ligger skönt. Antingen trycker det mot bröstbenet eller mot nederkanten på bröstkorgen. Hittar till slut ett läge som är okej.
Jag får öronproppar som jag sätter in. Sköterskan kopplar en apparat till min PVK. Den kommer att ge mig kontrasten någon gång mitt i undersökningen. Kan inte sticka under stol med att det känns läskigt att det ges automatiskt.
Får hörlurar med musik. "Något speciellt du vill lyssna på"? frågar sköterskan. "Nej vad som helst utom opera" svarar jag.

Britsen körs in i maskinens tunnel. Det är lite varmare där inne och precis när jag kommer in reser sig håren på rygg och ben tillfälligt och svagt. Undersökningen tar 20-25 minuter. Ja det blir ju muntert. Känner mina hjärtslag som är ökade och andhämtningen är mer påtaglig eftersom jag ligger på mage.

Hör sköterskans röst svagt i lurarna. Svarar att det är ok.
Efter en liten stund tickar det till i maskinen och pulser med toner kommer. Olika toner och rytmer. Tur jag har öronpropparna. Den första delen är snart klar och det blir tyst. Tja är det inte värre än så här så kommer det att gå galant!

Fler omgångar med toner och rytmer. Sköterskans röst hörs svagt informera om att nu ges det kontrast och jag måste ligga alldeles stilla. Ok svarar jag.
Det klickar till i armvecket, förmodligen av en liten luftbubbla. Snart sprider sig en lätt lätt svidande värmande känsla i överarmen. Sedan lugnar det ner sig. Känner efter om jag upplever någon reaktion på ämnet, men det funkar fint.

Ytterligare toner och rytmer. Kommer då på att det är lite som technomusik. Aha, jag har för första gången i mitt liv hamnat på ett raveparty! Fnissar lite inombords och försöker låta bli att digga till rytmerna.

Får i lurarna veta att det är klart. Tror jag hon säger iallafall. Ljudet är så svagt. Britsen dras ut.
Känns skönt att få röra på sig, då armarna är lite lätt domnade.

Får klä på mig och sedan ska jag till mammografin för att prata med läkaren om bilderna. Det var en liten miss i beräkningen. Trodde jag skulle få åka hem. Har tvättstugan idag.

Mammoläkaren kommer, lite lätt stressad. Vi går in. Hon berättar att hon ska göra ultraljud igen. Hjärtat faller fritt i ett hisschakt rakt ner i skorna. "Men du ska väl inte stickas igen" frågar jag och tänker på de knölar de redan undersökt. "Det vet jag inte än" svarar hon uppriktigt. "Det där låter inte bra alls" säger jag.

Hon undersöker mig med ultraljudet. Det visar sig att två stycken småttingar till hittades på magnetröntgen. De hade dragit till sig kontrast. Vad man inte vet är om det är tumörer eller körtlar. Det försvårar mycket för dem att inte veta i vilken fas jag är i menscykeln. Och, ja, mens har jag inte haft på länge då de p-piller jag använder tar bort den - i princip.

Läkaren visar mig en liten rackare på undersidan av höger bröst och en 5 mm stor i vänster bröst. Hon förklarar för mig att jag har mycket tät bröstvävnad, vilket gör det svårt att se. Men hon kikar noggrant igenom allting och hittar ingenting mer. Prov måste tas på dessa nya.
I vänster också? Nu känner jag en lätt panik där jag ligger på britsen. Börjar skaka lite smått i benen, som om jag fryser. Medan läkaren förbereder biopsin, reser jag mig och avbokar tvättstugan via mobilen. Jag kommer inte hinna och jag får inte lyfta tungt efter provtagningen.

Läkaren förklarar att dessa prover kommer att behandlas bra mycket snabbare. De behöver inte typa dem, bara se om det är cancer. Det går med högsta prio. De jobbar snabbt, därför tar de proverna idag, "mitt i natten" som hon uttrycker det, för att vinna tid.
Bedövning sätts. Nu vet jag hur det känns så jag är inte orolig.
5 mm i vänster?
Läkaren har problem att få in den grova nålen i höger bröst. Det är segt. Jag skojar lite med dem och vi fnissar. Läkaren frågar om det är okej att hon lägger ett litet snitt med skalpell. Ja men självklart! Hon försöker ta bort skyddet för skalpellbladet och skjuter iväg det till min huvudkudde. "Oj förlåt det var verkligen inte meningen" sa hon. "Ingen fara" fnissar jag. Efter snittet går det lättare.

När provet i vänster bröst skall tas föreslår jag att läkaren tar sats bortifrån dörren när hon ska stickas. Hon skrattar och svarar att det inte är värt att ta till sådana tveksamma metoder. Och så undrar jag om hon möjligen skulle kunna slurpa till ordentligt med nålen så att hon suger upp hela den där 5 mm saken därinne. Hon ler och svarar att "man skulle ju kunna önska".
Som alltid gömmer jag mig bakom fniss och skämt. Men inuti darrar jag just nu.

Proven är snart tagna och jag blir omplåstrad. Nu får jag åka hem. Det är säkert massvis med frågor jag borde ställa, men jag kan inte komma på vilka. Kanske det återigen idag räcker med den info jag fått.

Tittar förbi jobbet. Klockan är efter 16, så dagpersonalen har gått hem. Det är lugnt i salarna. Tar mig lite att dricka för njurarnas skull efter kontrasten. Ringer sambon som nu har skickat massvis med SMS, ringt och lämnat meddelande i röstbrevlådan.
Berättar om att det hittats lite till men att de inte vet om det är körtlar eller mer cancer. Han blir mycket upprörd. Det är inte läge att berätta att de hittat en i vänster också. Det finns gränser för hur mycket han kan ta när han är på jobb hela kvällen och större delen av natten. Känner hur smärtan och oron sliter i honom och får hans röst att bli hög och lite arg. Han lugnar sig lite lite och vi avslutar samtalet. Han behöver få smälta detta nu. Det är bättre att vi pratar igen lite senare.

Sitter och pratar lite med mina kollegor. Det är skönt. Att komma hem till en tom lägenhet känns inte skrämmande längre.

Tar bussen hem. Det är grått och regnigt. Inget promenadväder idag.

Ringer mamma och berättar när jag kommer hem. Jag hör att hon blir mer orolig. Jag kan inte trösta henne eller lugna henne, för jag vet egentligen inte vad de nya fynden innebär.

Ringer också till min morbror och moster och berättar att jag har fått bröstcancer. Tycker att de bör få veta. Jag hör att min moster blir orolig, men hon vet att det finns god hjälp att få och att de allra flesta blir friska igen. Hon lovar att vara stöttande åt mamma också. Det känns mycket skönt.

Ligger en stund på soffan efter samtalen och tillåter mig känna.
Just nu upplevs det inte som att jag är god vän med statistiken.
I meddelandet från mammografin, när jag skulle komplettera med nya bilder, står att i de allra flesta fall är förändringarna godartade. Jag tillhör de få fallen.
I informationen i min vårdplan står att ibland kan man behöva komplettera med magnetröntgen innan operation. Jag hamnade i kategorin ibland.
Hur hamnar jag då i statistiken för att bli frisk? I de där 90-någonting procenten, eller i de andra procenten som inte blir friska?

Rakt ner i källarvalven känslomässigt. Jag är rädd. Rädd för vad som väntar mig. Tårarna rinner igen. Denna förbannade ovisshet och väntan. Tillåter mig att vistas där i källaren ett tag. Har lovat mig själv att låta känslorna komma ut.
Har också kontakt via messenger med en väninna. Hon peppar mig. Och ja! Jag känner att jag har styrkan och viljan att kämpa. Jag kliver upp ur den känslomässiga källaren igen med högburet huvud. Slår igen källardörren med ett brak och låser den för idag.

Sambon skickar SMS. Han har hittat en sida med info om bröstcancer, Vårdguiden, och tycker det känns skönt att läsa om det.

Resten av kvällen går åt mycket till att fundera på operation. Tydligen är det högre risk att få cancer om man har tät bröstvävnad. Kan det vara så att det är lika bra att ta bort brösten då? Bara för att slippa det i framtiden? Det ska jag ta upp med läkarna.

Kryper till kojs och somnar som en klubbad oxe.

Dag 31, söndagen den 22 maj

Då har det gått en månad sedan jag fann knölen. Det känns så märkvärdigt avlägset, som om det var ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. När jag talar om vad som kommer att hända, så är det som att det gäller någon annan. Det har inte gått in i skallen än, detta. Detsamma säger min sambo och mamma.

Kan inte alls sova länge idag. Är mycket trött, men stiger upp då tankarna återigen börjar surra runt i mitt huvud. Det är en kamp mot klockan nu, iallafall vad gäller semesterresan....

Sitter uppe ett tag och dricker kaffe. Sambon vaknar efter någon timme.

Vi åker iväg och handlar lite. Fixar en slang så att vi kan spola båten.
Sambon kör mig hem för att sedan köra tillbaka till båtupplägget och tvätta båten så det är färdig att sjösättas.

Jag cyklar till mamma. Har kameran med och kommer att göra lite stopp på vägen hem.
Det är en trevlig stund hos mamma. Återigen samtal om allt och inget. Givetvis även om sjukdomen.

Efter några timmar börjar det kännas att jag inte sovit så bra. Dags att röra på sig.
Cyklar mot stan och gör lite småstopp här och var. Vinden är iskall! Det lockar inte till några längre stopp. Beger mig ganska snabbt hemåt. Är frusen

Sambon jobbar kväll så jag sitter själv och ser hockeyVM. Guldmatch mellan Finland och Canada.
När 3:e perioden startat får jag den ljusa idén att blunda och lyssna på resten av matchen. Vaknar vid 22:30.

Hade haft en liten tanke om att cykla ut och fota solnedgång, men jag orkar inte nu. Det blir att krypa till kojs. Ska upp tidigt imorgon för att vara redo om de ringer från röntgen att jag ska komma dit.
Nu är det kanske inte så troligt att jag ska dit samma dag, men jag vill vara klar om!

Dag 30, lördagen den 21 maj

Vaknar många gånger under natten, men känner mig behagligt lugn och sömnig. Sambon kommer hem från jobb vid 4. Det kurrar lite i min mage och jag smyger upp för att ta en liten smörgås och en kopp varm mjölk. Somnar om och vaknar inte förrän 8:30. Så otroligt skönt att kunna sova så länge. Känner mig kanske inte helt utvilad, men iallafall starkare.

Kryper intill sambon, som sover gott, sniffar lite vid hans tinning och ger honom en försiktig puss. Tassar upp och klär på mig.

Sitter som vanligt vid datorn ett slag och spelar ett spel. Det får tiden att gå och tankarna att hålla sig borta.

Sambon vaknar. Idag är det stora båtpysslardagen. Vi ska göra färdigt så mycket som möjligt så att båten kan sjösättas, förmodligen nästa vecka.

Efter lite frukost tar sambon bilen med alla sakerna och jag cyklar till båtupplägget. Solen skiner och det är skönt i luften. Nu märker man att sommaren är på väg.

Det pysslas för fullt vid båtarna runt om vår. Många trevliga människor som stannar till för en liten pratstund. Min uppgift är att städa ur båten inuti. Sambon sliter med bottenfärgen.

Fäller ner kapellet och släpper in solen i båten. Det är faktiskt riktigt gassigt nu. Tunna molnslöjor skapar ett lätt dis. Svaga vindpustar kommer kilande och svalkar skönt. Runt om på de höga lyktstolparna sitter måsfåglar och skriar klagande över något som upprört dem. Båtkänslan kommer omedelbart fastän vi står på torra land.

Det går lekande lätt att städa. Det har inte blivit så mycket prickar och damm under vinterförvaringen. Såpavattnet tar lätt bort allt och lämnar en underbar ren doft.
Dynor och gardiner kommer på plats.

Sätter mig en stund och blundar. Tankarna kommer genast.
Cancer. Jag har cancer.
Låter de oroande och läskiga tankarna komma. Möter dem, smakar på dem.
Ja det är just så det är. Vet inte riktigt var jag är ännu i krisreaktionen, men processen pågår och jag låter den pågå. Det känns skönt att inte behöva gå tillbaka till jobbet på ett tag, om jag inte känner mig redo för det. Och det gör jag inte nu. Livet ter sig för tillfället förvirrande, konstigt. Jag har inte riktigt hängt med i allt som hänt.
Det känns som att jag tagit ett steg mot något som för alltid kommer att förändra resten av mitt liv. Jag kan aldrig mer vända åter till det som var, det vana lugna trygga.

Inga tankar på "varför just jag?" har dykt upp än. Kanske kommer de inte heller. Jag tror inte på att sjukdomar eller olyckor kommer som en slags bestraffning för något man gjort. De kommer. Och de ska bemötas.
Jag har styrkan att bemöta detta. Om jag bara får veta vidden av "detta".

Tankarna släpper. Istället lutar jag mig bakåt mot ryggstödet, där jag sitter inne i ruffen.
Frammanar känslan som jag älskar mest av allt.
Hur jag sitter längst framme i fören när vi är på väg in mot en gästbrygga någonstans i skärgården.
En vacker sommarkväll med spegelblankt vatten som klyvs av båtens för och med ett ljuvligt "swoooosh swoooosh" far förbi båtens sidor. Jag knyter fast tampen i fören och sitter där på huk medan vi glider närmare bryggan. Luften är härligt ljummen och ljuset, det fantastiska ljuset ger världen en underbar lyster fastän klockan är mycket.
Den tanken gör mig alltid så lugn. Och snart är vi där. På väg mot en av våra favoritöar för att övernatta.

Vi är klara för idag och känner oss mycket nöjda med dagens arbete. Nu återstår inte mycket innan det är dags att låta lilla gumman komma i vattnet.

Sambon tar en löprunda i slingan och jag lägger mig på sängen och sluter ögonen ett tag.

Vi lagar mat tillsammans för första gången sedan allt det här startade. Vi har aptiten. Vi slipper ångesten. Vi mår bra just ikväll.

Dag 29, fredagen den 20 maj

I vanlig ordning upp tidigt då jag känner att det inte går att somna om. Vill inte ligga kvar där med tankarna snurrande.

Sätter mig vid datorn och tittar lite halvhjärtat på bilder.

Mobilen ringer vid 8-tiden. Det är bröstsjuksköterskan. Hoppet snurrar till. En operationstid?
Nej de vill ha kompletterande bilder. Mitt fall togs upp på ronden igår och de vill ha magnetröntgen också.
Först efter samtalet kom jag på att jag borde ha frågat varför.

Berättar för sambon när han vaknar. Han blir enormt orolig. Jag lovar ringa sjuksköterskan igen och fråga varför de vill ha fler bilder.
Hämtar foldrarna jag fått och slår numret till bröstsjuksköterskorna.
"Telia automatsvar. Numret finns inte längre"
Vad???? Måste ha slagit fel nummer. Provar igen med samma resultat. Men vad fan?
Ringer sjukhusets växel och får veta att det är ett gammalt nummer. Blir kopplad.
"Tyvärr finns det inga fler tider att bli uppringd på idag".
Och här sitter jag med frågor och oro. Kan inte få tag i sköterskorna som lovade att de fanns där om jag undrade över något.
Blir mer och mer förbannad på att de har givit mig inaktuell information. Det känns vare sig seriöst eller tryggt.

Sambon står i duschen och skäller högljutt ut sjukvården. Måste försöka lugna honom när han kommer ut. Försöka dämpa hans ångest.

Han far runt i lägenheten och är så orolig. Tar hans händer och trycker milt ner honom på sängkanten.
Förklarar att jag känner mig fullkomligt trygg med den vård jag får. Bilderna de vill ta är för att säkerställa var tumörerna sitter för att veta exakt hur mycket de ska ta. Jag är trygg med att de är  noggranna, så att risken för att cancern ska komma tillbaka är lika med noll.

Vi bestämmer oss för att åka ut på cykeltur. Solen skiner från en blå himmel men vinden är kall. Det är ändå fantastiskt skönt.

Vi gör en paus vid en vacker plats med nyutslagna björkar och spegelblankt knallblått vatten.
Jag lägger handen på sambons kind, tittar honom i ögonen och förklarar att jag kommer att försöka möta hans oro och ångest så mycket jag kan. Men jag kommer också att behöva honom och hans stöd när det känns tungt för mig. Ja självklart svarar han och ger mig en puss.

Vi njuter av utsikten och jag får ett sms. Det är kamerahuset jag beställde igår som redan kommit till utlämningsstället. För c:a två veckor sedan lovade jag mig själv att köpa denna nya kamera om jag fick en cancerdiagnos. Det där med att spara och vänta till längre fram är inte längre ett alternativ. Jag vet inte alls hur det ser ut längre fram. Men kameran kommer att vara min tröst och glädje genom den tuffa tid som väntar.

Vi cyklar hem och jag hämtar mitt paket. Känner sådan förväntan och glädje när jag packar upp kameran. Ikväll när sambon jobbar ska jag bege mig ut och testa. Det är klart på himlen med chans för att det ska komma in lite lite moln för en lagom dramatisk kvällshimmel. Jag längtar.

Telefonen ringer. Det är sjukvårdsupplysningen som jag sökte i förmiddags. Den rara sköterskan kan bekräfta vad jag räknat ut angående magnetkameraundersökningen. Det känns skönt att prata med henne. Hon förstår vad jag går igenom.

När sambon kör iväg till jobb är han lugnare, spänd men lugnare.

Fastän jag är ganska trött senare på kvällen, ger jag mig iväg till stan med kameraväskan. Molnen har blivit fler, men suget att testa nya kameran tar över. Sätter mig en stund på en bänk vid hamnen och njuter av kvällen. Här känns inte den kalla vinden så mycket. Vattenytan rörs upp något av vinden, men det finns ändå en tendens till spegling. Himlen är vacker. Svår att fotografera, men jag njuter istället av vad jag ser.

En man och kvinna på cykel med en liten hund i väska slår sig ner på en bänk vid sidan om. De har med sig en fikakorg och njuter av aftonhimlen med en kopp kaffe i handen.

Längre bort börjar kvällens puls så sakta komma igång på stans inneställe vid hamnen. Det är premiären ikväll.

Jag cyklar iväg en bit för att få en annan bildvinkel på stan. Kommer in i en träddunge där fåglarna sitter och sjunger för fullt. Det doftar jord där jag går. Det är härligt.

Tar några bilder och cyklar sedan hem, då det börjar bli kallt. Kanske 5 plusgrader nu. Tur jag tog med mössa och vantar.

Skickar meddelande till svärfar att det finns fika om han vill ha. Han svarar att han kommer.
Vi tänker lämna in en Harry till lördag och ska nu sitta och titta på hur vi ska lägga spikarna.
Det är alltid trevligt att fika med svärfar. Ikväll är han trött, då han och hunden har varit ute i skogen hela natten. Hunden verkar bli en lovande jakthund. Han är engagerad och ivrig.

Jag lägger mig ganska tidigt och somnar som en klubbad oxe.

Dag 28, torsdagen den 19 maj

Sambon ska iväg tidigt till jobbet. Han verkar mera lättad nu. Hoppfull.
Han kommer och pussar mig hejdå, där jag ligger inbäddad i täcken.

Somnar om

Vaknar efter några timmar badande i svett. Jag har lite för många täcken på mig, men jag frös i morse.

Lika bra att stiga upp nu och dricka lite kaffe. Idag ska jag ringa till svärfar. Han måste undra hur det gått. Sedan ska jag till mamma.

Tar en smörgås mest för att jag måste, inte för att jag är hungrig. Men den smakar gott.

När jag håller i luren och ska ringa svärfar, kramar det till rejält i magtrakten. Måtte det snart vara slut på alla besked. Det är jobbigt. Och ändå märkvärdigt skönt att få berätta.
Men svärfar låter glad och positiv. Han låter så iallafall.

Nu är det snart dags att börja gå till mamma. Men all energi är som bortblåst. Tårarna rinner och jag låter gråten komma. Jag måste ju få reagera någon gång. Oron har lättat mycket, men inte helt. Och jag är rädd, jag känner sorg. OCH jag känner hopp. Inuti vet jag att jag är stark nog att ta mig igenom allt det här. Jag känner det. Men ibland måste känslorna få komma ut. När jag är själv.

Ringer till mamma och berättar att jag är mycket trött och undrar om vi kan skjuta lite på besöket. Hon förstår. Vi pratar i en halvtimme. Jag är noga med att förklara att tröttheten är en reaktion på en längre tids anspänning.

Skickar ett sms till sambon om att jag väntar med besöket till mamma. Han blir genast orolig över hur jag mår. Hans hud är också mycket tunn just nu. Men han förstår till slut att det inte är någon fara.

Jag kryper ner under täcket och somnar nästan genast till ljudet av det fallande regnet ute. Sover tills sambon kommer hem. Känns skönt att ligga där under täcket och bara vara.

Sambon lägger sig för att vila. När han somnat smyger jag mig upp. Det går inte att ligga kvar i sängen om jag inte kan somna om. Då kommer tankarna och jag har ingenting att mota bort dem med.

Vi tar en promenad innan hockey. Det känns jätteskönt att få röra på sig och få sval luft i lungorna.
Kanske kan jag prova att träna på fredag. Eller så tar jag mig ut på en lång cykeltur med kameran.

Lugn kväll.

Somnar vid midnatt.

Dag 27, onsdagen den 18 maj

Vaknar mycket tidigt och inser att det inte är lönt att ligga kvar i sängen. Hjärtat bultar och magen knyter sig. Idag kl 13 ska jag få veta vad som händer och kommer att hända.
Är tacksam över att jag slipper vänta till imorgon.
Men oron gnager i mig.

Vi är båda så enormt stressade och oroliga på förmiddagen. Det är svårt att få ner frukost.
Vad kommer vi att få för besked?
Ser på sambon att han är mycket nära upplösningstillstånd. Han kommer inte orka denna anspänning mycket längre.

Till slut blir det dags att ge sig iväg. Ett kallt regn faller passande på bilrutorna. Hela världen är grå.

Nervositeten lättar en smula för min del när vi väl sitter i väntrummet.
Sambon har bestämt sig för att han orkar följa med in till läkaren. Det känns riktigt skönt. Vad vi än får för besked, så kommer vi att höra det båda två och han kan ställa frågor om han behöver.

Det är min tur. Jag åker fram över golvet i en kupa. Ljuden är långt borta. Det enda jag hör är fotstegen på golvet och mitt eget hjärta.

Vi får vänta en stund på läkaren.

Hon kommer in, sätter sig ner och säger inledande att jag kommit efter remiss från mammografin där de hittat en förändring. Nej, svarar jag. Jag hittade knölen själv och sökte till primärvården.

Hon tittar mig i ögonen och säger att det är bröstcancer jag har. Det positiva är att tumörerna är små och inte aggressiva. Jag ser i ögonvrån hur sambon lägger handen på pannan och gnider. Lägger handen på hans arm, men just då för några sekunder når jag honom inte. Prognosen är mycket god säger läkaren.

Läkaren berättar att de ska operera och kan troligen göra bröstbevarande kirurgi, då tumörerna ligger nära varandra. Sedan blir det strålningsbehandling eftersom man behöver vara säker på att eventuella cancerceller i bröstvävnaden inte ska överleva. Jag får en bunt papper, min vårdplan. Där står det beskrivet vad som ska hända och i vilket tidsperspektiv. Jag tar upp frågan om semesterresan den 11-18 juni. Om hon tror att vi ska kunna åka på den. Hon svarar lite svävande. Det är svårt att veta vilken tid jag kan få. Men det är inte bråttom med operation. Inte för min hälsas skull. Det är den psykiska biten. Att man själv snabbt vill få bort tumörerna.

Sambon ställer lite frågor och får svar av läkaren.
När det blir dags för undersökning går sambon ut och väntar. Han säger att han kör iväg till några butiker så länge.
Tårarna rinner igen. Säger att jag vill vara stark för sambon. Läkaren tittar på mig och säger att det är just nu jag behöver tänka på mig själv och ta hand om mig själv. Frågar läkaren om det går att få hjälp med sjukskrivning ett tag. OM jag skulle behöva det. Det är bättre att bryta en befintlig sjukskrivning än att inte ha möjligheten att vara hemma om man inte mår bra. Jo det ska hon ordna.

Läkaren undersöker mig och jag frågar lite kring operationen. De kommer att ta en tårtbit av vävnaden kring tumörerna. Den första lymfkörteln, kallad portvakten, tas bort och skickas på undersökning medan jag ligger sövd på operationsbordet. Om den är fri från cancerceller, behöver de inte ta fler lymfkörtlar. Annars tar de fler. Läkaren fyller i anestesijournalen. Det känns skönt att veta att jag annars är fullt frisk.

När undersökningen är klar visar läkaren mig till bröstcancersjuksköterskorna. Där får jag sitta ett tag för info och planering. Mer informationsblad och foldrar. Jag visar mig från den skämtsamma sidan. Det beteende som ger mig trygghet.
Sköterskorna berättar för mig att det blir svårt att idag ge mig information om en operationstid. Det är få tider och 13 nya fall av bröstcancer. Men tänker jag, 13 nya fall? Vad händer?
Berättar även för sjuksköterskorna om resan och frågar om det kan funka. De skriver ner en anteckning om det. Säger även att jag kommer att vara hemma ett tag och det är bara att de ringer om de får ett återbud eller någon annan lucka. Jag kommer! Skulle jag vara tillbaka på jobbet igen, så kommer jag ändå. Bara ring! Bra tycker sjuksköterskorna och antecknar det.

Nu ska vi ta blodprover inför operationen. Även blodtryck (som nu är högt, vilket kanske inte är så konstigt) och ett EKG.

Får anestesijournalen och läkarintyget i min hand. Nu ska jag gå till klinfys och ta ett EKG. Hmmmm ibland är det nackdel att jobba på sjukhuset. Den där trevliga killen känner jag. Lite underligt att jag nu ska dit. Men det ska göras. Och samtidigt har jag möjlighet att berätta för honom vad som händer och vad som planerats. Det lovade jag ju i måndags.

Undrar om det inte är mest jobbigt för honom att jag är där. Men jag orkar inte vänta på att någon kvinnlig kollega till honom kommer dit istället. Det är fort gjort och jag behöver inte ta av mig.
Nu vet han också planen. Jag får en kram när jag går därifrån.

Går till min arbetsplats för att ta en kopia av läkarintyget. Möts av en massa kollegor med mycket orolig min i ansiktet. Jag berättar att ja det är cancer och prognosen är mycket god.
Får många kramar och lycka till.

Nu känner jag värmen i maggropen. Tänk så många underbara människor jag har lärt känna på mitt jobb. Människor som bryr sig om mig och är oroliga för mig. Oj det är så fint!

Sist ska jag till dagkirurgen för att prata med narkosläkaren. Det går fort. Jag har ju inte haft problem med sövning innan.

Ringer sambon som är på väg tillbaka igen till sjukhuset.
Vi pratar i bilen och kommer fram till att ångesten har släppt för oss båda. Nu vet vi. Vi har en plan och sjukvården har tagit tag i det.
Vi känner också att vi är mycket hungriga, för första gången på länge. Stannar till och äter en bit god mat på vägen hem. Det smakar så gott så gott.

Hemma igen. Ringer mamma och berättar. Hon har varit mycket orolig - givetvis! Men jag tror att det lättar lite nu. Vi kommer överens om att jag tittar över imorgon en stund. Jag vill titta till henne och se hur hon tar det.

Och så är det svärfar kvar. Men just ikväll orkar jag inte ringa. Det måste jag ta imorgon.

Dag 26, tisdagen den 17 maj

Lite orolig natt. Börjar vänja mig vid att vakna mycket. Men än så länge somnar jag om.
Sambon stiger upp, inte fullt lika tidigt som igår, men ändå tidigt.

Hör hur han suckar när han gör sig i ordning för jobb. Stressen tar och tär på honom. Önskar jag kunde låta honom slippa detta. Men det går inte. Han är en del av mig och mitt liv och situationen är som den är just nu. Kramar honom extra länge innan han går hemifrån. Är noga med att säga "Jag älskar dig" ofta.

Idag ska jag cykla och hälsa på min vän på hennes jobb. Mycket djur och natur där. Hoppas på att denna må-bra-plats gör mig gott. Efteråt är det gemensam cykling hemåt med många stopp för fotografering. Magen är knuten och orolig.

Luften är fylld av fågelkvitter när jag kommer fram. Ser höns som går fria och får som förnöjsamt står och mumsar. Solen tittar fram mellan molnen och det är ganska skönt i luften.

Min vän undrar vad som är på gång då jag inte är på jobb. Jag berättar för henne. Hon tar det bra.

Vi går runt bland alla härliga tama djur och går in för att fika lite. Telefonen ringer. Jag går åt sidan för att svara.
Det är sjuksköterskan på kirurgmottagningen som försiktigt undrar om jag kan ta samtalet. Jag berättar att jag är sjukskriven från jobbet för att jag inte mår så bra psykiskt.
Hon svarar att det är vanligt att få en sådan reaktion och att jag är klok som lyssnar på kroppen och tillåter mig vila.
Det känns skönt att höra.

Sköterskan ringer för att tiden på torsdag inte funkar. Paniken bubblar upp och jag uttalar oron för att tiden ska flyttas fram till nästa vecka. Känner att jag absolut inte orkar vänta över helgen också.
Nej jag ska få komma tidigare, redan imorgon. Åh så skönt!!! Hon förklarar att läkaren jag ska till är bröstcancerläkare, och nej hon säger inte att det är bröstcancer jag har! Läkaren jag hade tid till på torsdagen var en allmän bröstläkare.
Hjärnan jobbar för fullt. Varför måste jag till en bröstcancerläkare? Vad har de hittat?
Eller är det bara en slump?
Ja men så kom oron tillbaka med ännu större kraft. Som ett rejält knytnävsslag i magen. Tappade andan ett tag,

Går in igen och vi fikar. Tårarna rinner utan att jag kan hejda dem. Får en kram. Det känns tryggt.

Vi cyklar iväg och gör många många stopp för att ta bilder på både djur och blommor. Regnskurar avlöser varandra och en hagelskur smattrar i kapuschongen. Men det är underbart att vara ute och se allt det vackra som börjar spira.

Dag 25, måndagen den 16 maj

Sambon vaknar mycket tidigt då han ska börja jobbet redan 4:45. Jag vaknar också till, men väntar med att gå upp tills sambon pussat mig hejdå.

Oron har fått rullskridskor i magen. Jag vet ju hur infernaliskt förlamande trött jag blir tidigt på eftermiddagen hemma. Det är som att den ständigt befintliga oron kör slut på mina energireserver.

Efter duschen försöker jag få ner frukost. En smörgås går ner. Nummer två måste jag tvinga i mig och sedan mår jag illa. Händerna skakar och tårarna bränner redan bakom ögonlocken.
Skärp dig! Sluta tyck så förbannat synd om dig själv!
Men jag tycker inte synd om mig, jag är rädd! Orolig för vad detta är och vad jag ska få för besked på torsdag.

Går till bussen och tar mig till jobb.

I omklädningsrummet har jag satt på mig mitt pokerfejs. Den glada, skämtsamma, positiva. Tröttheten känns redan i ögonlocken och jag undrar hur mycket som syns.
Träffar på en kär vän som numera jobbar på en annan avdelning. Min mun glappar till......
Sedan sitter vi en stund med tårarna rinnande. Men varför sade jag detta nu när hon ska på jobb?
Det dåliga samvetet slår ner i mig som en slägga. Egoistisk och obetänksam!
Men ibland är det som att jag inte riktigt styr över mina reaktioner. Hjärnan verkar jobba febrilt med att försöka förstå, att bearbeta.

Uppe på mitt jobb hälsar jag på mina arbetskamrater. Hjärtat galopperar.
Trött, så infernaliskt trött.

Medan min inskolningssköterska gör i ordning för dagens patienter, sitter jag och gör en Att-göra-lista. Ska förbereda lite kollegor på vad de behöver göra om jag blir borta ett längre tag. Kan snart bocka av lite på listan. Det känns skönt.

Patienterna kommer in och jag får sitta på expeditionen, då min sköterska vill vara helt själv och hojtar till om hon behöver hjälp. Jag sitter och tittar på henne med värme i hjärtat. Hon är så duktig! Det kommer att blir en bra kollega. Och hennes härliga sätt passar så väl in i vår underbara personalgrupp. Jag känner glädje och mår bra.

Framemot lunch smiter jag iväg ett tag. Söker upp vännen som jag mötte vid hissen i onsdags. Han har varit orolig och haft svårt att släppa detta. Jag förstod att det skulle vara så, därför berättar jag vad som hänt och det lilla lilla jag hittills vet. Han blir glad att jag tog mig tid att berätta.

Äter lite lunch och går för att lösa av kollegor. Sätter mig på en stol och är nu väldigt väldigt trött.
Känner hur engagemanget för mitt jobb börjar sina. Orken har tagit slut. Men jag är där och kommer att engagera mig om det behövs.

Då börjar strulet. Min sköterska får lite problem, inget allvarligt. Men jag är där för att hjälpa henne. Går iväg för att hämta något, då kallar den andra inskolningssköterskan på mig. Hon har fått ett liknande problem. Min kollega är på lunch, så hon är själv. Min hjärna börjar nu så sakteliga att stänga ner sin verksamhet. Vad ska jag göra? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag gör en nödlösning, ber en kollega hjälpa den andra inskolningen och går för att hjälpa min sköterska. Då haffar chefen mig och visar mig en lista på fel i flexen. Blir nu förvirrad. Loggar in och ser att mitt schema i jobbets system är helt uppåt väggarna. Kommer på att jag var på väg till min sköterska.
Känner att orken nu är helt slut. Tårarna stiger och jag säger till chefen att nu måste jag gå undan ett slag.

Sätter mig i omklädningsrummet och andas.

Får ett sms av sambon att jag fått operationstid på torsdag. Oj redan? Skönt!
Och samtidigt blir det mer påtagligt.

Mår nu inte alls bra när jag kommer tillbaka. Det är bara förvirrande allting. Trött trött.
Pratar med en nyanländ kollega om att hon nog måste ta över en patient om jag blir borta den närmaste tiden. Berättar om vad jag vet och att det verkar bli operation på torsdag. Gråter igen.
Nu säger chefen till mig att jag inte bör vara kvar på jobbet längre.

Sambon hämtar mig. Han har tagit med kallelsen. Det visar sig att det är en alldeles vanlig läkartid jag har fått på kirurgen. I sin stress och önskan att jag ska bli av med detta, trodde han att det var operation. Sambon är upprörd och jag ser panik och rädsla i hans blick. Han är besviken över att det inte är operation.

Nu slår det dåliga samvetet till i min mage:
Kollegorna tror att jag ska opereras.
Jag kunde inte hålla masken på jobb.
Jag borde ha klarat den här dagen. Jag har ju inte fått något besked än.
Jag är fjantig som river upp himmel och jord

Känner ett behov av att ställa allting tillrätta. Stressen ökar ökar och ökar.

Men då ska jag nog jobba till helgen ändå, om det inte blir operation? Jo jag måste!

Kommer hem och känner mig speedad. Försöker lägga mig och vila. Lyckas sova en stund, och sambon likaså.

Vi tar en promenad.

Nu har tankarna fallit på plats. Nej jag ska inte jobba till helgen! Även utan operation på torsdag, är min hjärna för trött. Jag är för känslomässigt instabil.

Ställer mig på vågen innan jag går och lägger mig. Snart ett kilo borta sedan förra veckan. Det går fort nedåt. Oron käkar mina kalorier. Skönt att känna att jag inte behöver tänka så mycket på vad jag äter just nu. Men å andra sidan blir det små portioner ändå och snasksugen är jag absolut inte.

Vi somnar för kvällen, åter helt utmattade.

Dag 24, söndagen den 16 maj

Att sova länge är inte att räkna med, men att vakna först framåt 7 är en gåva. Kände att jag sovit gott inatt, trots att jag vaknat många gånger. Sambon ligger vänd mot mig och tittar på mig. Stryker mig i pannan. Vi har det jobbigt, men vi har varandra. Jag tar hans hand och vi ligger kvar ett tag och bara är.
Men jag vågar inte somna om då jag på måndag ska prova gå tillbaka till jobbet. Tanken på det får den redan befintliga oron i magen att hoppa till i en extra knorr. Men jag ska försöka, mer kan man inte begära.

Dagen bjuder på en härlig promenad, hushållsinköp och en fin cykeltur i det fina vädret.

En lugn kväll med hockey.

Läser lite innan jag somnar

Dag 23, lördagen den 14 maj

Fastän jag inte somnar före midnatt, får en obehagskänsla mig att krypa upp till ytan i sömnen. Ser att det blivit ljusare ute och inser att klockan inte kan vara mer än 2 eller halv 3. Känner tröttheten i ögonen och försöker somna om. Tanken slår ner som en bomb och jag tappar nästan andan.
"Förändring med kalkinlagring" pratade läkaren om. Vad betyder det? Är det just detta som gör att det inte ser bra ut? Men som bekant fungerar hjärnan inte alltid när man behöver den. Givetvis skulle jag frågat, men just då kändes det mer än tillräckligt med svaret att det "inte ser bra ut"......

Hjärtat slår hårt nu och jag andas fort. Ångesten sliter i mig. Framtiden finns där, men jag kan inte se vad som väntar mig. Framtiden är en liten elakt flinande figur som står och fnissar bakom ett hörn, väntande på mig. "Surprise"!

Bredvid mig sover min sambo. Jag hör ett lätt snarkande och jag vill inte väcka honom. Han har det skönt i sin sömn och behöver inte komma tillbaka till den verklighet som just nu sliter i oss båda med sin ovisshet.

På håll hör jag storlommens lite ödesmättade läte. Det är vackert. Jag tänker på en stilla sommarmorgon med spegelblankt vatten och tunna skira dimslöjor som färgas gyllene och sakta lyfter i morgonsolen.

"Bank bank bank" Hjärtat hamrar. Vad är det som finns där inne bakom den sönderstuckna huden i bröstet? Bakom huden som nu börjar bli gul och kliar.

Tårarna bränner och jag är rädd. Rädd för vad som väntar. Rädd för vad min sambo ska behöva genomlida.

Jag måste väcka honom. Jag orkar inte bära detta själv just nu. Kryper närmare, han vaknar och frågar "Hur är det"?
"Inte bra" svarar jag och tårarna rinner.
Vi ligger länge länge tätt ihop och det känns lite lite bättre att inte vara själv med mina tankar. Men sömnen känns avlägsen.

Trots allt lyckas jag till slut slumra till. Vaknar vid 8. Idag ska jag cykla ut till min svärfar och berätta för honom. Det känns som att han också bör få veta. Även om det på torsdag visar sig vara något ofarligt.

Cykelturen gör mig gott. Svärfar bjuder på kaffe och vi pratar länge om naturen, djur och glädjen med att få djurs förtroende. Jag känner att han är glad att ha mig där. Vi förstår varandra så bra och jag är så glad att känna denna snälla fina naturmänniska.

Till slut tar jag ett djupt andetag och berättar. Han tar det bra. Han berättar om en bekant som gått igenom operation och cytostatikabehandling och nu mår bra.
Det känns bättre i magtrakten.

Efter några trevliga timmar beger jag mig hemåt igen. Vi ska täcka av båten på eftermiddagen, så jag vill fixa lite mat innan vi  ger oss iväg.

Efter ett gott samarbete, som alltid, är båten smidigt avtäckt och kapellet på. Nu kan vi ordna med ytfinishen både utvändigt och invändigt.

Hur kommer det att bli i sommar? Blir det båtliv? Kommer vi iväg på semesterresan, som nu närmar sig med alltför stora steg? Ovisshet är en effektiv tortyrmetod. Det går inte att tränga bort oron. Den finns där hela tiden, bara mer eller mindre stark. Hoppet kommer och går.
På torsdag får jag min dom. Teatraliskt? Ja! Men det är just så det känns.

Vi tar en lugn kväll med enkel mat, ett glas vin och musik-DVD. Vi mår bra och håller varandra i handen hela kvällen.
Vid midnatt kryper jag till kojs och somnar som ett barn.

Dag 22, fredag 13 maj

Ja dagens datum lämnar ju en del att önska. Fast i onsdags var det som fredagen den 13 för mig. Vad kan mer gå fel? Men förvisso kan vad som helst gå fel.

Det finns ingenting som är säkert här i livet mer än att vi föds och vi dör.

Samtal med kirurgen visar att remissen kommit fram ordentligt och är aktiverad. Tidsperspektivet är 7-10 dagar efter mammografin, då de väntar in provsvar. Får ändå en tid nästa vecka på torsdag för då bör rimligtvis svaren ha kommit, eller åtminstone preliminärsvar om de nu måste färga in provet ytterligare för att typa cellförändringen.
"OM det nu är en cellförändring", säger sköterskan.

Ojojoj, det blir en tuff vecka till!

"OM det är en cellförändring"

"Det ser inte bra ut"

Berg- och dalbana....

Tar en cykeltur ut till mamma. Där sitter vi och babblar om allt och inget. Fikar, babblar mer. Det känns skönt. Skönt att vara närvarande i samtal om böcker man läst, filmer man sett. Lärare på skolan man gick i. Det ger energi. Det ger närhet.

Cyklar därifrån med nyhämtad styrka. Solen skiner på mig idag. Vinden är kall och får det att värka lite i öronen där jag cyklar längs dammiga trafikerade gator i stan. Bilisterna ser mig och stannar vänligt när jag ska korsa en väg. Ute på älven går fortfarande vågor med vita toppar. Resten av isen ligger som ett smalt stråk och guppar i vattenbrynet. Björkarna skiftar i grönt och nu går det fort. Allting kommer att slå ut som över en natt. Längtar till grönskan, värmen, båtlivet och de små små lustiga insekterna som ibland poserar för mig när jag fotar.

Dag 21, torsdag 12 maj

Vi vaknar och det känns tungt tungt. Sambon är helt slut efter gårdagen. Han hade ångest hela kvällen. Nu ligger han halvt apatisk med tårar i ögonvrårna, helt slut.
Och jag kan inte göra någonting för att lindra. Hoppas på att kunna vara stark för honom. Och när jag inte orkar det, hoppas jag att han orkar vara stark för mig.

Vi går upp och dricker kaffe. Ingen av oss har aptit. Jag duschar och tittar på de två sårskorporna som indikerar var läkaren gick in med nålen igår. Det är ömt. Det är hemskt.

Beslutar oss för att gå till båtuppläggningsplatsen och titta till lilla gumman. Promenaden gör oss gott. Jag föreslår på vägen hem att vi ska steka oss lite ägg till lunch.
Sambon protesterar och har inte aptit. Jag lirkar och säger att vi måste ha näring. Det hjälper ingen av oss om vi inte äter. Köper grönsaker på vägen hem. Det brukar alltid gå att få ner. Ser till min glädje att sambon faktiskt får ner mat ändå.

Vi kör ner till båten med propellern. Medan sambon sätter fast den, pysslar jag med att byta bilens sidospegel. Efter en del strul, snäpper den på plats. Blir härligt nöjd inombords. Men känner genast oro för att jag gjort något fel så att den lossnar igen. Man är inte så hårdhudad just nu.....

Tar en utflykt till Hindersöstallarna för att se hur långt de kommit i den hamnen. En stark vind blåser och man ser att det går vita gäss på fjärden.

Vi sover en stund när vi kommer hem. Vi är båda två förlamande trötta.

En lugn kväll med hockey och en film. Middagen råkar vi glömma bort.

När vi lagt oss för kvällen, känner jag ångesten och tankarna komma krypande som små ondskefulla mörkervarelser. De sliter i mina inälvor med vassa tänder och klor.
Kryper nära sambon och märker att han inte heller somnat. Det känns skönt att ha honom nära. Känna hans andetag.

Vi somnar till slut.

Dag 20, onsdagen den 11 maj

Det är inte angenämt att vakna denna dag. Men att jag vaknar betyder att jag sovit, och det är ju bra. En lätt darrighet i hela kroppen avslöjar hur nervös jag är.
Men i de flesta fall är det godartat, eller hur?

Får skjuts till sjukhuset. Går först in på jobbet för att fixa schemat. Är nu jätteskakis.

Anmäler mig i receptionen för röntgen. Är ute i väldigt god tid, men det visar sig vara bra då jag får komma in tidigare. Blir visad till ett bås där jag får ta av mig på överkroppen
och ta på mig en gigantisk vit patientrock. Den är mjuk och skön. Får en flyktig tanke på att jag hoppas kläderna är kvar när jag kommer ut. Hur ska jag ta mig hem annars?

Får snart komma in till undersökningen. Sköterskan som tar hand om mig är jätterar. Jag får frågan om jag skadat bröstet någon gång, som i en trafikolycka eller nåt. Och det har jag ju inte.
Flera bilder tas från olika vinklar, det är förstoringar, förklarar sköterskan. Bilderna blir lyckade på första försöket. Det gläder mig, då jag slipper klämma in mig fler gånger.

Får åter sitta ut i det lilla väntrummet. På TV:n visar de Malou efter tio. Det handlar om fetma och kraftig övervikt. Självkänsla och andra människors syn på övervikt.

En kvinna kommer ut från läkarens rum och går in och klär på sig i sitt lilla bås. Sitter och stirrar på den stängda dörren in till läkaren. Försöker föreställa mig hur det ser ut därinne, hur läkaren är.
Snart öppnas dörren och en liten späd kvinna med snällt ansikte och snälla ögon möter mig, säger mitt namn och tar mig i hand.

Jag tar av rocken, sätter mig på undersökningsbritsen och berätta om hur jag hittade knölen. Hon undersöker igenom båda brösten och knölen. Sedan får jag lägga mig ner.
Hon tar fram proben till ultraljudsapparaten. Nogsamt och länge länge, tycks det, undersöker hon båda brösten och i synnerhet den plats där knölen finns. Hon berättar att hon kommer att ta biopsier från knölen. Jag frågar henne om hon kan säga någonting om vad det är, om det är en fettknöl eller cysta. Hon tittar mig i ögonen och säger:
"Med min långa erfarenhet av detta kan jag säga att det inte ser bra ut".
Hon visar mig röntgenbilden från förra mammografin för några år sedan och denna nya. Hon visade på den tydliga förtätning som uppstått sedan förra kontrollen. Dessutom visade hon mig på ultraljudsskärmen att det finns ytterligare en liten knöl nära den större jag hade hittat.

Då stannar min klocka.

Jag hör mig säga något och ser läkaren resa på sig och förbereda biopsin. Sköterskan sprittvättar och lägger en duk över min mage och bringa.
Läkaren sätter markeringar med spritpenna med hjälp av ultraljudet. Dags för bedövningen, som idag kommer att vara större eftersom de ska ta flera prov. Det lilla lilla sticket kommer och följs av en känsla av att det spänner och småbränner lite. Ännu ett stick med samma känsla efter. Doktorn är så snäll och förbereder mig hela tiden på vad som ska komma.

Det enda jag egentligen känner är min väldigt höga puls och ökade andhämtning "Det ser inte bra ut".
När bedövningen tagit är det dags. Läkaren säger till mig: "Så här kommer det att låta när jag tar ett prov, så att du inte blir rädd och hoppar till". Ett kraftigt smällande, som av en häftpistol eller spikpistol hörs bakom hennes rygg.
Men jag försäkrar henne att jag inte kommer att vare sig hoppa till eller rymma. Ja det är ju ganska typiskt mig, jag gömmer mig alltid alltid bakom en hel bunt skämt, som förmodligen förlorar massvis i kvalitet när jag är riktigt orolig och rädd.

Läkaren ska ta provet. Nålen, som är mycket grov, pressas ner i vävnaden. Jag känner ingenting. Läkaren säger att nu tar jag provet. Det smäller till och smärtan sprider sig. "Aoo, det där gjorde ont", skriker jag invärtes.
Det visar sig att de ska ta två prov från varje, så det är bara att bita ihop. Det måste göras antingen jag vill eller inte. Ytterligare tre prov tas, dock inte lika smärtsamma.

Sköterskan plåstrar om mig och jag får veta att jag inte får lov att lyfta något tungt den dagen, då det kan orsaka en blödning. Nähä sa jag, då blir det inte någon träning idag.
Sköterskan drar försiktigt bort op-duken som sitter klistrad på min hud. Hon sa att den sitter ganska hårt så hon ska vara försiktig. "Kanske något för bikinilinjen då?" skämtar jag.
Läkaren svarar att sköterskan nog har skönhetsbehandlingar på kvällen efter jobbet. Det blir fniss i luften. Då trivs jag mer. Mår alltid bättre när jag kan få folk att skratta. "Det ser inte bra ut"....

Jag tar på mig rocken och sätter mig på britsen. Läkaren förklarar att hon kommer att skicka en remiss till kirurgen under dagen. Alla fynd och journalkopior kommer att följa med.
Det som sitter där ska tas bort i vilket fall som helst. Jag frågar om det kommer att behandlas med högsta prioritet, då jag vet vilken hemsk väntetid det är till kirurgen.
"Ja vi har ett mycket gott och tätt samarbete, så det är högsta prio."

Jag berättar att vi ska åka till Rhodos i mitten på juni. Läkaren frågar om resan är betald, ja det är den ju. Vi får se hur vi ligger i tidsperspektiv då, svarar hon.

Dags för mig att gå. Jag reser på mig. Läkaren ser mig i ögonen tar min hand och säger: "Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att allting kommer att gå bra".
Det slog ner som en bomb i min skalle.......

Lite som i ett vacuum går jag ut till mitt bås och klär på mig.

Tänker att det väl är lika bra att titta förbi på jobb och prata om de två resterande arbetsdagarna denna vecka. Det fixar jag, tänkte jag. Man tänker så mycket dumt.
Tankeverksamheten fungerar inte alls bra efter ett sådant besked. Det gör inte pokerfejset heller.
Det räckte med att se min chef så kom tårarna. Händerna skakade fruktansvärt mycket. Försökte hulkande berätta. Och det enda jag tänkte på var att "skit också hur ska jag berätta för sambon"? "Varför måste jag utsätta honom för detta"?

Vi kommer iallafall överens om att jag är hemma torsdag och fredag för att smälta allt som hänt. Träffar på fler kollegor som vet att jag varit på undersökning. Och nej det gick egentligen inte så bra.
Det såg inte bra ut sa läkaren. Mer vet jag inte idag.

Vänta vänta vänta vänta. Jag orkar inte vänta.

Möter en bekant som börjar prata glatt vid hissen. Jag svarar att jag inte är i form då jag fått ett dåligt besked. Börjar gråta igen och skyndar mot trappan.
"Åh gumman", hör jag en orolig och sorgsen röst bakom mig. Orkar inte stanna och möta frågorna.

Kommer ner till entrén. Möter sambons blick genom glaset och han ser, han förstår att det inte blev som vi hoppades. Jag ser oron, ångesten och smärtan. Det som sliter inuti mig kan jag läsa i hans ansikte.

Det är nu mitt pokerfejs äntligen börjar fungera igen. Lugnet lägger sig. Jag måste vara stark för honom, inte spä på hans oro. Han ska iväg och jobba sedan på eftermiddagen.
Berättar allting dock, utom att de hittade en liten knöl till. Kom på att läkaren tittade med ultraljudet mot armhålorna också. Hon kände även på lymfkörtlarna upp mot halsen.
Hon sade ingenting om något fynd där, så jag hoppas att det inte var något. Berättar detta för sambon.

"Men varför får du inte besked? Varför kan de inte ge besked? Du skulle ju få det idag!" Han är frustrerad, rädd och har tårar i ögonen.

Åh varför varför måste jag utsätta honom för detta?

Försöker lugnt förklara att det tar mer tid då nya prover togs, men att remissen till kirurgen går iväg samtidigt.

Vi sitter som bedövade på resan hem. Jag försöker få honom att ta ledigt från jobbet. Känner mig orolig för att han ska krocka om han inte mår bra.
Men han vill hellre jobba om inte det är så att jag behöver honom hemma. Då låter jag honom jobba.

Det blir en underlig kväll. Tar mod till mig och ringer mamma för att berätta. Det känns som att jag måste göra det nu. Om det var jag skulle jag vilja veta i detta läget.
Hon tar det ganska bra. Iallafall låter det så i telefonen. Men som jag säger till henne; önskar att jag ringt för att berätta om något roligt och trevligt, men det är inte alltid möjligt. Ibland kommer jobbiga besked. Vi kommer överens om att ses på fredag.

Sitter och spelar ett spel på datorn ett tag, går till vardagsrummet och sätter igång en film. Kommer på att jag nog måste ta en promenad. Går ut och då jag inte har något som avleder tankarna, anfaller de mig med full kraft.

Det är inte sant
Det är inget farligt
Varför bokade jag inte en ny tid i våras på mammografin?
Jag borde ta och röja upp bland mina saker och slänga massvis. Kan inte lämna oreda bakom mig
Undras om hemförsäkringen täcker om vi inte kan resa till Rhodos
Vad har egentligen livet i beredskap åt mig nu. Vad väntar mig?
Kommer jag att tappa håret om jag måste få kemoterapi?
Jag har något äckligt i höger bröst som bor där utan min tillåtelse
Jag måste boka tid hon juristen på banken för att skriva testamente
Jag vill kremeras och spridas i minneslund
Nej jag ska inte dö än
Jag ska jävlarimig kämpa
Det är inte farligt, bara något som växer sakta och inte sprider sig

Kommer hem igen och fryser som tusan. Det är riktigt kallt och blåsigt ute. Men rundan på 5 kilometer gör ändå gott. Känner mig lätt i kroppen och stark.
Inser att jag absolut inte gått upp i vikt igen, snarare tvärtom. Oron får vikten att minska, sakta men säkert. Om jag tar mig igenom det här så kommer jag att gå upp kilona igen. Om.....

Sambon ringer och låter ledsen på rösten. Men det går ändå hyfsat bra på jobb.
Jag har messengerkontakt med min väninna i Enköping. Det hon skriver öppnar alla fördämningar. Jag gråter som ett barn.

All oro och ovisshet tar så hårt. Det spränger lite i det misshandlade bröstet.

Sambon kommer hem och vi kan faktiskt sova på natten

Dag 19, tisdagen den 10 maj

Är på jobbet som vanligt. Tar hand om den rara sköterskan jag skolar in. Hon har verkligen blivit trygg i sitt nya arbete. Försöker göra schemat klart, men inser att jag måste fixa
den sista delen på onsdagen.
Har vänt och vridit på undersökningsdagen. Det är nog inte helt optimalt att gå på jobb precis efter undersökningen.
Om jag får ett positivt besked, kommer förmodligen den senaste tidens anspänning att punktera mig. Och får jag inte ett positivt besked......
Pratar med min närmaste chef och jag lyfts bort från kvällspasset.

Dag 15, fredagen den 6 maj

Ringer min sambo efter jobbet i omklädningsrummet och får då veta att det ligger ett kuvert till mig från landstinget.
Ber honom öppna och läsa. Där står det att mammografin behöver komplettera med fler bilder och att jag fått en tid den 11 maj kl 10:45.
Perfekt tänker jag, då hinner jag innan jobbet som börjar 12:00. Men olusten sprider sig i kroppen som en löpeld. Vad har de sett?
Jag känner inte längre för att träna efter jobbet och sambon kommer och hämtar mig istället.
Han har tagit med kallelsen och där skriver de att i de allra flesta fall är förändringen godartad. Jag skulle komma att få besked innan jag går hem den dagen.
Vi blir båda mycket mycket oroliga. Jag försöker hålla humöret uppe, för oss båda....

Dag 11, måndagen den 2 maj

Undersökning på mammografin. Givetvis får jag inget svar efter undersökningen, så det är bara att fortsätta vänta.

Dag 8, fredagen den 29 april

Blir uppringd av mammografienheten och får en tid på måndag. Som tur är är jag ledig då.

Dag 7, torsdagen den 28 april

Ringer till mammografin och frågar om de fått en remiss. Nej de kan inte se något.
Jaha, tänker jag, remissen är inte signerad av läkaren.
Ringer hälsocentralen och ber sköterskan trycka på sekreteraren och läkaren.

Dag 5, tisdag 26 april

Är ganska skakis då jag går till läkarbesöket. Vad ska läkaren säga om knölen? Visst är det bara något ofarligt?
Tränger undan de små elaka pessimistiska tankarna som tenderar att vilja poppa upp till ytan och göra sig påminda.
Den underbart snälla äldre kvinnliga läkaren undersöker mig och förklarar att jag ska bli remitterad till mammografi.
Jag skulle ha varit där för en undersökning i februari/mars, men tvingats avboka då jag inte hittade en tid på ledig dag.

Man varför avbokade jag tiden och glömde boka ny???

Går hem från läkarbesöket och känner mig faktiskt inte alls lugnare.

Dag 1, fredagen den 22 april

Det är min födelsedag.
Står i duschen och tänker på den trevliga utflykt som jag och sambon ska göra. Kameran ska med och även om det är tidigt på året finns det alltid macromotiv att finna.
Plötsligt blir jag alldeles kall.Vad var det jag kände där i höger bröst????
Jo en knöl och den blir mer markant då jag lyfter armen. Ingenting i vänstra. Men faan också!

Okej, ta det lugnt. Det är säkert en fettknöl eller cysta eller nåt ofarligt. Dessutom har jag gått ner i vikt under våren, så det där är säkert nåt som alltid funnits där men blivit mer markant nu.

Duschar klart och berättar för sambon vad jag hittat. Det är ju viktigt att han får veta.
Ringer till hälsocentralen för att få en tid snabbt. Redan på tisdag blev det.

Vi åker ut på utflykten och firar födelsedagen på vårt lugna sätt.