Vaknar mycket tidigt och inser att det inte är lönt att ligga kvar i sängen. Hjärtat bultar och magen knyter sig. Idag kl 13 ska jag få veta vad som händer och kommer att hända.
Är tacksam över att jag slipper vänta till imorgon.
Men oron gnager i mig.
Vi är båda så enormt stressade och oroliga på förmiddagen. Det är svårt att få ner frukost.
Vad kommer vi att få för besked?
Ser på sambon att han är mycket nära upplösningstillstånd. Han kommer inte orka denna anspänning mycket längre.
Till slut blir det dags att ge sig iväg. Ett kallt regn faller passande på bilrutorna. Hela världen är grå.
Nervositeten lättar en smula för min del när vi väl sitter i väntrummet.
Sambon har bestämt sig för att han orkar följa med in till läkaren. Det känns riktigt skönt. Vad vi än får för besked, så kommer vi att höra det båda två och han kan ställa frågor om han behöver.
Det är min tur. Jag åker fram över golvet i en kupa. Ljuden är långt borta. Det enda jag hör är fotstegen på golvet och mitt eget hjärta.
Vi får vänta en stund på läkaren.
Hon kommer in, sätter sig ner och säger inledande att jag kommit efter remiss från mammografin där de hittat en förändring. Nej, svarar jag. Jag hittade knölen själv och sökte till primärvården.
Hon tittar mig i ögonen och säger att det är bröstcancer jag har. Det positiva är att tumörerna är små och inte aggressiva. Jag ser i ögonvrån hur sambon lägger handen på pannan och gnider. Lägger handen på hans arm, men just då för några sekunder når jag honom inte. Prognosen är mycket god säger läkaren.
Läkaren berättar att de ska operera och kan troligen göra bröstbevarande kirurgi, då tumörerna ligger nära varandra. Sedan blir det strålningsbehandling eftersom man behöver vara säker på att eventuella cancerceller i bröstvävnaden inte ska överleva. Jag får en bunt papper, min vårdplan. Där står det beskrivet vad som ska hända och i vilket tidsperspektiv. Jag tar upp frågan om semesterresan den 11-18 juni. Om hon tror att vi ska kunna åka på den. Hon svarar lite svävande. Det är svårt att veta vilken tid jag kan få. Men det är inte bråttom med operation. Inte för min hälsas skull. Det är den psykiska biten. Att man själv snabbt vill få bort tumörerna.
Sambon ställer lite frågor och får svar av läkaren.
När det blir dags för undersökning går sambon ut och väntar. Han säger att han kör iväg till några butiker så länge.
Tårarna rinner igen. Säger att jag vill vara stark för sambon. Läkaren tittar på mig och säger att det är just nu jag behöver tänka på mig själv och ta hand om mig själv. Frågar läkaren om det går att få hjälp med sjukskrivning ett tag. OM jag skulle behöva det. Det är bättre att bryta en befintlig sjukskrivning än att inte ha möjligheten att vara hemma om man inte mår bra. Jo det ska hon ordna.
Läkaren undersöker mig och jag frågar lite kring operationen. De kommer att ta en tårtbit av vävnaden kring tumörerna. Den första lymfkörteln, kallad portvakten, tas bort och skickas på undersökning medan jag ligger sövd på operationsbordet. Om den är fri från cancerceller, behöver de inte ta fler lymfkörtlar. Annars tar de fler. Läkaren fyller i anestesijournalen. Det känns skönt att veta att jag annars är fullt frisk.
När undersökningen är klar visar läkaren mig till bröstcancersjuksköterskorna. Där får jag sitta ett tag för info och planering. Mer informationsblad och foldrar. Jag visar mig från den skämtsamma sidan. Det beteende som ger mig trygghet.
Sköterskorna berättar för mig att det blir svårt att idag ge mig information om en operationstid. Det är få tider och 13 nya fall av bröstcancer. Men tänker jag, 13 nya fall? Vad händer?
Berättar även för sjuksköterskorna om resan och frågar om det kan funka. De skriver ner en anteckning om det. Säger även att jag kommer att vara hemma ett tag och det är bara att de ringer om de får ett återbud eller någon annan lucka. Jag kommer! Skulle jag vara tillbaka på jobbet igen, så kommer jag ändå. Bara ring! Bra tycker sjuksköterskorna och antecknar det.
Nu ska vi ta blodprover inför operationen. Även blodtryck (som nu är högt, vilket kanske inte är så konstigt) och ett EKG.
Får anestesijournalen och läkarintyget i min hand. Nu ska jag gå till klinfys och ta ett EKG. Hmmmm ibland är det nackdel att jobba på sjukhuset. Den där trevliga killen känner jag. Lite underligt att jag nu ska dit. Men det ska göras. Och samtidigt har jag möjlighet att berätta för honom vad som händer och vad som planerats. Det lovade jag ju i måndags.
Undrar om det inte är mest jobbigt för honom att jag är där. Men jag orkar inte vänta på att någon kvinnlig kollega till honom kommer dit istället. Det är fort gjort och jag behöver inte ta av mig.
Nu vet han också planen. Jag får en kram när jag går därifrån.
Går till min arbetsplats för att ta en kopia av läkarintyget. Möts av en massa kollegor med mycket orolig min i ansiktet. Jag berättar att ja det är cancer och prognosen är mycket god.
Får många kramar och lycka till.
Nu känner jag värmen i maggropen. Tänk så många underbara människor jag har lärt känna på mitt jobb. Människor som bryr sig om mig och är oroliga för mig. Oj det är så fint!
Sist ska jag till dagkirurgen för att prata med narkosläkaren. Det går fort. Jag har ju inte haft problem med sövning innan.
Ringer sambon som är på väg tillbaka igen till sjukhuset.
Vi pratar i bilen och kommer fram till att ångesten har släppt för oss båda. Nu vet vi. Vi har en plan och sjukvården har tagit tag i det.
Vi känner också att vi är mycket hungriga, för första gången på länge. Stannar till och äter en bit god mat på vägen hem. Det smakar så gott så gott.
Hemma igen. Ringer mamma och berättar. Hon har varit mycket orolig - givetvis! Men jag tror att det lättar lite nu. Vi kommer överens om att jag tittar över imorgon en stund. Jag vill titta till henne och se hur hon tar det.
Och så är det svärfar kvar. Men just ikväll orkar jag inte ringa. Det måste jag ta imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar