Fastän jag inte somnar före midnatt, får en obehagskänsla mig att krypa upp till ytan i sömnen. Ser att det blivit ljusare ute och inser att klockan inte kan vara mer än 2 eller halv 3. Känner tröttheten i ögonen och försöker somna om. Tanken slår ner som en bomb och jag tappar nästan andan.
"Förändring med kalkinlagring" pratade läkaren om. Vad betyder det? Är det just detta som gör att det inte ser bra ut? Men som bekant fungerar hjärnan inte alltid när man behöver den. Givetvis skulle jag frågat, men just då kändes det mer än tillräckligt med svaret att det "inte ser bra ut"......
Hjärtat slår hårt nu och jag andas fort. Ångesten sliter i mig. Framtiden finns där, men jag kan inte se vad som väntar mig. Framtiden är en liten elakt flinande figur som står och fnissar bakom ett hörn, väntande på mig. "Surprise"!
Bredvid mig sover min sambo. Jag hör ett lätt snarkande och jag vill inte väcka honom. Han har det skönt i sin sömn och behöver inte komma tillbaka till den verklighet som just nu sliter i oss båda med sin ovisshet.
På håll hör jag storlommens lite ödesmättade läte. Det är vackert. Jag tänker på en stilla sommarmorgon med spegelblankt vatten och tunna skira dimslöjor som färgas gyllene och sakta lyfter i morgonsolen.
"Bank bank bank" Hjärtat hamrar. Vad är det som finns där inne bakom den sönderstuckna huden i bröstet? Bakom huden som nu börjar bli gul och kliar.
Tårarna bränner och jag är rädd. Rädd för vad som väntar. Rädd för vad min sambo ska behöva genomlida.
Jag måste väcka honom. Jag orkar inte bära detta själv just nu. Kryper närmare, han vaknar och frågar "Hur är det"?
"Inte bra" svarar jag och tårarna rinner.
Vi ligger länge länge tätt ihop och det känns lite lite bättre att inte vara själv med mina tankar. Men sömnen känns avlägsen.
Trots allt lyckas jag till slut slumra till. Vaknar vid 8. Idag ska jag cykla ut till min svärfar och berätta för honom. Det känns som att han också bör få veta. Även om det på torsdag visar sig vara något ofarligt.
Cykelturen gör mig gott. Svärfar bjuder på kaffe och vi pratar länge om naturen, djur och glädjen med att få djurs förtroende. Jag känner att han är glad att ha mig där. Vi förstår varandra så bra och jag är så glad att känna denna snälla fina naturmänniska.
Till slut tar jag ett djupt andetag och berättar. Han tar det bra. Han berättar om en bekant som gått igenom operation och cytostatikabehandling och nu mår bra.
Det känns bättre i magtrakten.
Efter några trevliga timmar beger jag mig hemåt igen. Vi ska täcka av båten på eftermiddagen, så jag vill fixa lite mat innan vi ger oss iväg.
Efter ett gott samarbete, som alltid, är båten smidigt avtäckt och kapellet på. Nu kan vi ordna med ytfinishen både utvändigt och invändigt.
Hur kommer det att bli i sommar? Blir det båtliv? Kommer vi iväg på semesterresan, som nu närmar sig med alltför stora steg? Ovisshet är en effektiv tortyrmetod. Det går inte att tränga bort oron. Den finns där hela tiden, bara mer eller mindre stark. Hoppet kommer och går.
På torsdag får jag min dom. Teatraliskt? Ja! Men det är just så det känns.
Vi tar en lugn kväll med enkel mat, ett glas vin och musik-DVD. Vi mår bra och håller varandra i handen hela kvällen.
Vid midnatt kryper jag till kojs och somnar som ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar