Idag stiger jag upp vid 7 för att kunna ha en chans att få en telefontid hos bröstsjuksköterskorna. Jag måste få veta vad som händer, kommer att hända och om de fått svar på de senaste biopsierna.
Ringer call-me numret och ska bli uppringd kl 8.
Fram till dess tar jag en kopp kaffe för att klarna till i hjärnan.
Strax efter 8 ringer de upp mig. Jag förklarar att jag, vi, mår väldigt dåligt av att inte veta och att behöva vänta så här. Oron innefattar även att inte kunna planera semesterresan den 11 juni. Sköterskan förstår.
Jag ska tas upp på konferensen idag och sköterskan lovar försöka ringa efter det.
Känner mig rastlös. Tänker gå en lång promenad, men ändrar mig och tar med kameran ner till den underbara lilla sjön precis i närheten. Foto är precis vad jag behöver för själen just nu.
Solen värmer så skönt från en blå himmel med enstaka stråk av dis. Så snart jag kommer in i tallskogen hörs fågelkvitter överallt runt mig. Bofinkens glada drill får mina spänningar att släppa. Doften av solvarma torra barr är aromatisk och stark. Jag drar djupa andetag och njuter av nuet.
Blåbärsriset har börjat få söta små blomklockor och det blir mitt första motiv för dagen.
Vandrar ner till sjön och är fullt upptagen med att hålla koll på alla små flicksländor och skalbaggar som rör sig runt mig i luften och på växterna.
Plums! Vattenståndet är jättehögt och stigen är rejält översvämmad. Vattnet tränger omedelbart in i gymnastikskon. Det känns inte så kallt. Fortsätter gå för att se om jag kan passera översvämningen. Men måste vända igen. Skorna kippar av allt det blöta. Jag njuter och lever. Myggen svärmar runt mig och jag bryr mig inte. Jag finns här just nu och upplever massor med sinnena. Det är härligt.
Tar mig till en torr plats på en sandig sluttning där jag sätter mig ett slag. Myrorna kilar flitigt runt mig med byggmaterial och mat.
Kollar att ljudet är igång på mobilen.
Studerar och fotograferar storskrake, storspov och hackspett.
Är plötsligt mycket trött. Tar mig hem för att vila en stund. Men först vill jag kika på bilderna.
Några bilder är jag nöjd med.
Lägger mig på sängen och försöker slumra. Hemtelefonen ringer. Förbaskade försäljare, tänker jag.
Strax därefter ringer mobilen. Det är sköterskan.
På konferensen hade de pratat om att det finns ett stort område i höger bröst, förutom de kända tumörerna, som dragit åt sig kontrast och lyst upp starkt på magnetkamerabilderna, totalt ca 7 cm. Det kan tyda på förstadium till mer cancer. Därför rekommenderar kirurgerna att hela bröstat skall tas bort. De har bestämt tid för operation till den 7 juni. "Ojdå då funkar det ju inte med resan", säger jag. Sköterskan har pratat med bröstcancerläkaren om hon ser några hinder för mig att resa till Rhodos så snart efter operationen, men det var inga problem från hennes sida.
"Men om du inte vill åka kan jag be läkaren skriva ett intyg". Jag ber att få avvakta med det.
Men hur hade det gått med proverna som togs i måndags? Inget svar ännu. De håller koll på detta och nu vill de först operera bort höger bröst. Sköterskan frågar hur jag känner inför detta.
Jag kan ärligt säga att jag varit beredd på att det skulle bli så, så det känns ok. Det måste göras.
Just då kommer sambon hem från jobb. Han tittar oroligt på mig.
Jag tackar sköterskan för att hon ringde upp mig och avslutar samtalet.
Berättar om operationstiden för sambon. Sedan berättar jag att de ska ta hela bröstet. Det är hjärtskärande att se hur sambons ansikte liksom sjunker nedåt och får en stel mask av sorg och lite chock. Jag ser att han tycker att detta är fruktansvärt hemskt och orättvist. Jag kramar honom.
Säger att "jag måste göra detta för att bli frisk". Han håller med mig.
Vi äter lite och tar sedan en promenad. Går ner till båten och sitter i den ett tag. Det kluckar hemtrevligt när småvågorna slår mot skrovet. Det doftar sommar och båtutflykt.
Sambon är nedstämd hela kvällen. Jag låter honom vara det. Håller hans hand och är där om han behöver fråga något. Jag prackar inte på honom mer fakta eller försöker peppa. Hans hjärna är full just nu.
Vi tittar på tv och somnar sedan snabbt när vi krupit till kojs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar