Vaknar många gånger under natten, men känner mig behagligt lugn och sömnig. Sambon kommer hem från jobb vid 4. Det kurrar lite i min mage och jag smyger upp för att ta en liten smörgås och en kopp varm mjölk. Somnar om och vaknar inte förrän 8:30. Så otroligt skönt att kunna sova så länge. Känner mig kanske inte helt utvilad, men iallafall starkare.
Kryper intill sambon, som sover gott, sniffar lite vid hans tinning och ger honom en försiktig puss. Tassar upp och klär på mig.
Sitter som vanligt vid datorn ett slag och spelar ett spel. Det får tiden att gå och tankarna att hålla sig borta.
Sambon vaknar. Idag är det stora båtpysslardagen. Vi ska göra färdigt så mycket som möjligt så att båten kan sjösättas, förmodligen nästa vecka.
Efter lite frukost tar sambon bilen med alla sakerna och jag cyklar till båtupplägget. Solen skiner och det är skönt i luften. Nu märker man att sommaren är på väg.
Det pysslas för fullt vid båtarna runt om vår. Många trevliga människor som stannar till för en liten pratstund. Min uppgift är att städa ur båten inuti. Sambon sliter med bottenfärgen.
Fäller ner kapellet och släpper in solen i båten. Det är faktiskt riktigt gassigt nu. Tunna molnslöjor skapar ett lätt dis. Svaga vindpustar kommer kilande och svalkar skönt. Runt om på de höga lyktstolparna sitter måsfåglar och skriar klagande över något som upprört dem. Båtkänslan kommer omedelbart fastän vi står på torra land.
Det går lekande lätt att städa. Det har inte blivit så mycket prickar och damm under vinterförvaringen. Såpavattnet tar lätt bort allt och lämnar en underbar ren doft.
Dynor och gardiner kommer på plats.
Sätter mig en stund och blundar. Tankarna kommer genast.
Cancer. Jag har cancer.
Låter de oroande och läskiga tankarna komma. Möter dem, smakar på dem.
Ja det är just så det är. Vet inte riktigt var jag är ännu i krisreaktionen, men processen pågår och jag låter den pågå. Det känns skönt att inte behöva gå tillbaka till jobbet på ett tag, om jag inte känner mig redo för det. Och det gör jag inte nu. Livet ter sig för tillfället förvirrande, konstigt. Jag har inte riktigt hängt med i allt som hänt.
Det känns som att jag tagit ett steg mot något som för alltid kommer att förändra resten av mitt liv. Jag kan aldrig mer vända åter till det som var, det vana lugna trygga.
Inga tankar på "varför just jag?" har dykt upp än. Kanske kommer de inte heller. Jag tror inte på att sjukdomar eller olyckor kommer som en slags bestraffning för något man gjort. De kommer. Och de ska bemötas.
Jag har styrkan att bemöta detta. Om jag bara får veta vidden av "detta".
Tankarna släpper. Istället lutar jag mig bakåt mot ryggstödet, där jag sitter inne i ruffen.
Frammanar känslan som jag älskar mest av allt.
Hur jag sitter längst framme i fören när vi är på väg in mot en gästbrygga någonstans i skärgården.
En vacker sommarkväll med spegelblankt vatten som klyvs av båtens för och med ett ljuvligt "swoooosh swoooosh" far förbi båtens sidor. Jag knyter fast tampen i fören och sitter där på huk medan vi glider närmare bryggan. Luften är härligt ljummen och ljuset, det fantastiska ljuset ger världen en underbar lyster fastän klockan är mycket.
Den tanken gör mig alltid så lugn. Och snart är vi där. På väg mot en av våra favoritöar för att övernatta.
Vi är klara för idag och känner oss mycket nöjda med dagens arbete. Nu återstår inte mycket innan det är dags att låta lilla gumman komma i vattnet.
Sambon tar en löprunda i slingan och jag lägger mig på sängen och sluter ögonen ett tag.
Vi lagar mat tillsammans för första gången sedan allt det här startade. Vi har aptiten. Vi slipper ångesten. Vi mår bra just ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar