Men i de flesta fall är det godartat, eller hur?
Får skjuts till sjukhuset. Går först in på jobbet för att fixa schemat. Är nu jätteskakis.
Anmäler mig i receptionen för röntgen. Är ute i väldigt god tid, men det visar sig vara bra då jag får komma in tidigare. Blir visad till ett bås där jag får ta av mig på överkroppen
och ta på mig en gigantisk vit patientrock. Den är mjuk och skön. Får en flyktig tanke på att jag hoppas kläderna är kvar när jag kommer ut. Hur ska jag ta mig hem annars?
Får snart komma in till undersökningen. Sköterskan som tar hand om mig är jätterar. Jag får frågan om jag skadat bröstet någon gång, som i en trafikolycka eller nåt. Och det har jag ju inte.
Flera bilder tas från olika vinklar, det är förstoringar, förklarar sköterskan. Bilderna blir lyckade på första försöket. Det gläder mig, då jag slipper klämma in mig fler gånger.
Får åter sitta ut i det lilla väntrummet. På TV:n visar de Malou efter tio. Det handlar om fetma och kraftig övervikt. Självkänsla och andra människors syn på övervikt.
En kvinna kommer ut från läkarens rum och går in och klär på sig i sitt lilla bås. Sitter och stirrar på den stängda dörren in till läkaren. Försöker föreställa mig hur det ser ut därinne, hur läkaren är.
Snart öppnas dörren och en liten späd kvinna med snällt ansikte och snälla ögon möter mig, säger mitt namn och tar mig i hand.
Jag tar av rocken, sätter mig på undersökningsbritsen och berätta om hur jag hittade knölen. Hon undersöker igenom båda brösten och knölen. Sedan får jag lägga mig ner.
Hon tar fram proben till ultraljudsapparaten. Nogsamt och länge länge, tycks det, undersöker hon båda brösten och i synnerhet den plats där knölen finns. Hon berättar att hon kommer att ta biopsier från knölen. Jag frågar henne om hon kan säga någonting om vad det är, om det är en fettknöl eller cysta. Hon tittar mig i ögonen och säger:
"Med min långa erfarenhet av detta kan jag säga att det inte ser bra ut".
Hon visar mig röntgenbilden från förra mammografin för några år sedan och denna nya. Hon visade på den tydliga förtätning som uppstått sedan förra kontrollen. Dessutom visade hon mig på ultraljudsskärmen att det finns ytterligare en liten knöl nära den större jag hade hittat.
Då stannar min klocka.
Jag hör mig säga något och ser läkaren resa på sig och förbereda biopsin. Sköterskan sprittvättar och lägger en duk över min mage och bringa.
Läkaren sätter markeringar med spritpenna med hjälp av ultraljudet. Dags för bedövningen, som idag kommer att vara större eftersom de ska ta flera prov. Det lilla lilla sticket kommer och följs av en känsla av att det spänner och småbränner lite. Ännu ett stick med samma känsla efter. Doktorn är så snäll och förbereder mig hela tiden på vad som ska komma.
Det enda jag egentligen känner är min väldigt höga puls och ökade andhämtning "Det ser inte bra ut".
När bedövningen tagit är det dags. Läkaren säger till mig: "Så här kommer det att låta när jag tar ett prov, så att du inte blir rädd och hoppar till". Ett kraftigt smällande, som av en häftpistol eller spikpistol hörs bakom hennes rygg.
Men jag försäkrar henne att jag inte kommer att vare sig hoppa till eller rymma. Ja det är ju ganska typiskt mig, jag gömmer mig alltid alltid bakom en hel bunt skämt, som förmodligen förlorar massvis i kvalitet när jag är riktigt orolig och rädd.
Läkaren ska ta provet. Nålen, som är mycket grov, pressas ner i vävnaden. Jag känner ingenting. Läkaren säger att nu tar jag provet. Det smäller till och smärtan sprider sig. "Aoo, det där gjorde ont", skriker jag invärtes.
Det visar sig att de ska ta två prov från varje, så det är bara att bita ihop. Det måste göras antingen jag vill eller inte. Ytterligare tre prov tas, dock inte lika smärtsamma.
Sköterskan plåstrar om mig och jag får veta att jag inte får lov att lyfta något tungt den dagen, då det kan orsaka en blödning. Nähä sa jag, då blir det inte någon träning idag.
Sköterskan drar försiktigt bort op-duken som sitter klistrad på min hud. Hon sa att den sitter ganska hårt så hon ska vara försiktig. "Kanske något för bikinilinjen då?" skämtar jag.
Läkaren svarar att sköterskan nog har skönhetsbehandlingar på kvällen efter jobbet. Det blir fniss i luften. Då trivs jag mer. Mår alltid bättre när jag kan få folk att skratta. "Det ser inte bra ut"....
Jag tar på mig rocken och sätter mig på britsen. Läkaren förklarar att hon kommer att skicka en remiss till kirurgen under dagen. Alla fynd och journalkopior kommer att följa med.
Det som sitter där ska tas bort i vilket fall som helst. Jag frågar om det kommer att behandlas med högsta prioritet, då jag vet vilken hemsk väntetid det är till kirurgen.
"Ja vi har ett mycket gott och tätt samarbete, så det är högsta prio."
Jag berättar att vi ska åka till Rhodos i mitten på juni. Läkaren frågar om resan är betald, ja det är den ju. Vi får se hur vi ligger i tidsperspektiv då, svarar hon.
Dags för mig att gå. Jag reser på mig. Läkaren ser mig i ögonen tar min hand och säger: "Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att allting kommer att gå bra".
Det slog ner som en bomb i min skalle.......
Lite som i ett vacuum går jag ut till mitt bås och klär på mig.
Tänker att det väl är lika bra att titta förbi på jobb och prata om de två resterande arbetsdagarna denna vecka. Det fixar jag, tänkte jag. Man tänker så mycket dumt.
Tankeverksamheten fungerar inte alls bra efter ett sådant besked. Det gör inte pokerfejset heller.
Det räckte med att se min chef så kom tårarna. Händerna skakade fruktansvärt mycket. Försökte hulkande berätta. Och det enda jag tänkte på var att "skit också hur ska jag berätta för sambon"? "Varför måste jag utsätta honom för detta"?
Vi kommer iallafall överens om att jag är hemma torsdag och fredag för att smälta allt som hänt. Träffar på fler kollegor som vet att jag varit på undersökning. Och nej det gick egentligen inte så bra.
Det såg inte bra ut sa läkaren. Mer vet jag inte idag.
Vänta vänta vänta vänta. Jag orkar inte vänta.
Möter en bekant som börjar prata glatt vid hissen. Jag svarar att jag inte är i form då jag fått ett dåligt besked. Börjar gråta igen och skyndar mot trappan.
"Åh gumman", hör jag en orolig och sorgsen röst bakom mig. Orkar inte stanna och möta frågorna.
Kommer ner till entrén. Möter sambons blick genom glaset och han ser, han förstår att det inte blev som vi hoppades. Jag ser oron, ångesten och smärtan. Det som sliter inuti mig kan jag läsa i hans ansikte.
Det är nu mitt pokerfejs äntligen börjar fungera igen. Lugnet lägger sig. Jag måste vara stark för honom, inte spä på hans oro. Han ska iväg och jobba sedan på eftermiddagen.
Berättar allting dock, utom att de hittade en liten knöl till. Kom på att läkaren tittade med ultraljudet mot armhålorna också. Hon kände även på lymfkörtlarna upp mot halsen.
Hon sade ingenting om något fynd där, så jag hoppas att det inte var något. Berättar detta för sambon.
"Men varför får du inte besked? Varför kan de inte ge besked? Du skulle ju få det idag!" Han är frustrerad, rädd och har tårar i ögonen.
Åh varför varför måste jag utsätta honom för detta?
Försöker lugnt förklara att det tar mer tid då nya prover togs, men att remissen till kirurgen går iväg samtidigt.
Vi sitter som bedövade på resan hem. Jag försöker få honom att ta ledigt från jobbet. Känner mig orolig för att han ska krocka om han inte mår bra.
Men han vill hellre jobba om inte det är så att jag behöver honom hemma. Då låter jag honom jobba.
Det blir en underlig kväll. Tar mod till mig och ringer mamma för att berätta. Det känns som att jag måste göra det nu. Om det var jag skulle jag vilja veta i detta läget.
Hon tar det ganska bra. Iallafall låter det så i telefonen. Men som jag säger till henne; önskar att jag ringt för att berätta om något roligt och trevligt, men det är inte alltid möjligt. Ibland kommer jobbiga besked. Vi kommer överens om att ses på fredag.
Sitter och spelar ett spel på datorn ett tag, går till vardagsrummet och sätter igång en film. Kommer på att jag nog måste ta en promenad. Går ut och då jag inte har något som avleder tankarna, anfaller de mig med full kraft.
Det är inte sant
Det är inget farligt
Varför bokade jag inte en ny tid i våras på mammografin?
Jag borde ta och röja upp bland mina saker och slänga massvis. Kan inte lämna oreda bakom mig
Undras om hemförsäkringen täcker om vi inte kan resa till Rhodos
Vad har egentligen livet i beredskap åt mig nu. Vad väntar mig?
Kommer jag att tappa håret om jag måste få kemoterapi?
Jag har något äckligt i höger bröst som bor där utan min tillåtelse
Jag måste boka tid hon juristen på banken för att skriva testamente
Jag vill kremeras och spridas i minneslund
Nej jag ska inte dö än
Jag ska jävlarimig kämpa
Det är inte farligt, bara något som växer sakta och inte sprider sig
Kommer hem igen och fryser som tusan. Det är riktigt kallt och blåsigt ute. Men rundan på 5 kilometer gör ändå gott. Känner mig lätt i kroppen och stark.
Inser att jag absolut inte gått upp i vikt igen, snarare tvärtom. Oron får vikten att minska, sakta men säkert. Om jag tar mig igenom det här så kommer jag att gå upp kilona igen. Om.....
Sambon ringer och låter ledsen på rösten. Men det går ändå hyfsat bra på jobb.
Jag har messengerkontakt med min väninna i Enköping. Det hon skriver öppnar alla fördämningar. Jag gråter som ett barn.
All oro och ovisshet tar så hårt. Det spränger lite i det misshandlade bröstet.
Sambon kommer hem och vi kan faktiskt sova på natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar