Lite orolig natt. Börjar vänja mig vid att vakna mycket. Men än så länge somnar jag om.
Sambon stiger upp, inte fullt lika tidigt som igår, men ändå tidigt.
Hör hur han suckar när han gör sig i ordning för jobb. Stressen tar och tär på honom. Önskar jag kunde låta honom slippa detta. Men det går inte. Han är en del av mig och mitt liv och situationen är som den är just nu. Kramar honom extra länge innan han går hemifrån. Är noga med att säga "Jag älskar dig" ofta.
Idag ska jag cykla och hälsa på min vän på hennes jobb. Mycket djur och natur där. Hoppas på att denna må-bra-plats gör mig gott. Efteråt är det gemensam cykling hemåt med många stopp för fotografering. Magen är knuten och orolig.
Luften är fylld av fågelkvitter när jag kommer fram. Ser höns som går fria och får som förnöjsamt står och mumsar. Solen tittar fram mellan molnen och det är ganska skönt i luften.
Min vän undrar vad som är på gång då jag inte är på jobb. Jag berättar för henne. Hon tar det bra.
Vi går runt bland alla härliga tama djur och går in för att fika lite. Telefonen ringer. Jag går åt sidan för att svara.
Det är sjuksköterskan på kirurgmottagningen som försiktigt undrar om jag kan ta samtalet. Jag berättar att jag är sjukskriven från jobbet för att jag inte mår så bra psykiskt.
Hon svarar att det är vanligt att få en sådan reaktion och att jag är klok som lyssnar på kroppen och tillåter mig vila.
Det känns skönt att höra.
Sköterskan ringer för att tiden på torsdag inte funkar. Paniken bubblar upp och jag uttalar oron för att tiden ska flyttas fram till nästa vecka. Känner att jag absolut inte orkar vänta över helgen också.
Nej jag ska få komma tidigare, redan imorgon. Åh så skönt!!! Hon förklarar att läkaren jag ska till är bröstcancerläkare, och nej hon säger inte att det är bröstcancer jag har! Läkaren jag hade tid till på torsdagen var en allmän bröstläkare.
Hjärnan jobbar för fullt. Varför måste jag till en bröstcancerläkare? Vad har de hittat?
Eller är det bara en slump?
Ja men så kom oron tillbaka med ännu större kraft. Som ett rejält knytnävsslag i magen. Tappade andan ett tag,
Går in igen och vi fikar. Tårarna rinner utan att jag kan hejda dem. Får en kram. Det känns tryggt.
Vi cyklar iväg och gör många många stopp för att ta bilder på både djur och blommor. Regnskurar avlöser varandra och en hagelskur smattrar i kapuschongen. Men det är underbart att vara ute och se allt det vackra som börjar spira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar