Idag ska båten sjösättas. Sambon vill inte att jag är med och anstränger mig, så han och svärfar ska sköta saken. Jag upplever inte att det är något problem att anstränga mig, men protesterar inte då jag vet att han är rädd om mig.
Det dåliga samvetet ger mig en hästspark i magen. Jag har inte tränat på länge nu. Det är inte bra! Jag måste komma igång igen innan operationen. Måste..... Ett ord jag så innerligt hatar!
kanske är det så just nu att jag för nöja mig med mina promenader och cykelturer. Det känns inte som att jag vill stänga in mig på gymmet just nu. Har för mycket tankar och rädslor. Vill inte börja gråta bland en massa folk.
Frisk luft och natur är skönt, läkande. Älskar långa promenader och cykelturer.
Måste sluta pressa mig själv. Måste..... Behöver verkligen hitta ett annat ord!
Tänker på hur operationen kommer att bli. Eller snarare efteråt. Hur mycket kommer de att ta bort? Kanske de måste ta hela det högra bröstet om det nu är en liten tumör till på undersidan?
Jag har sedan några dagar tillbaka börjat tänka på brösten som "loppsäckar". Något obehagligt och oönskat. Kanske är det min hjärnas sätt att förbereda mig på att kanske mista ett eller båda brösten.
Vilar en stund tills sambon ringer och säger att de är på väg hem nu. Kliver upp och förbereder en lätt lunch.
Svärfar stannar kvar en stund och småpratar lite. Han är stressad i sättet. Han är orolig.
Sambon har åkt iväg till frisören.
Senare på eftermiddagen tar vi en promenad ner till hamnen för att titta till båten. Den ligger och guppar förnöjt, drar lätt i sina förtöjningar. Härligt att nu kunna åka ut på småturer när vi vill.
Det har börjat blåsa upp, men luften är mild i temperaturen.
När vi kommer hem står en pappkasse utanför dörren. Interflora står det på sidorna. Jag förstår att det är från mina arbetskompisar. Känslorna bubblar upp i bröstet och får halsen att knyta sig.
När jag sitter med detta vackra framför mig på bordet, kommer gråten ohejdat. Jag blir så rörd och enormt glad. Jag vet att de verkligen menar detta och givit med hjärtat. Inte något som skickas per automatik till någon som är hemma ett tag. Vilka pärlor. Jag saknar dem. Jag ska jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt. Men just nu är jag för trasig inombords.
Jag ska bli hel först, och fri från cancern.
Kvällen går i orons tecken. Det är åter dags för oro och ångest att bubbla upp till ytan. Likt vulkanisk aktivitet ökar trycket tills det måste ut. Vi ligger på sängen och håller varandra i handen. Det är jobbigt nu. Men vi har varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar