Han kommer och pussar mig hejdå. Ligger kvar en stund och försöker hitta en bekväm plats i sängen. Ger till slut upp. Stressen rusar runt i min kropp.
Tar en kopp kaffe och en smörgås. Det brukar lugna. Sätter mig vid datorn ett tag.
Provar igen att sova. Slumrar till någon timme. Ger upp igen vid 6-tiden.
Vädret är fantastiskt. Klarblå himmel. Ska absolut ge mig ut på cykeltur idag.
Vid 8-tiden ringer chefen för att checka av hur det är med mig. Jag berättar vad som är på gång och att jag inte alls vet om det blir fortsatt behandling. Vet inte heller om det de tog prov på i vänster bröst är snällt eller elakt.
Det känns som att jag berättar om någon annan. Det är inte mig det gäller, därför är det så lätt att prata om det. Jag är helt lugn på insidan. Stark.
Jag berättar att jag tänker komma och hälsa på på jobbet nästa vecka. Vi avslutar samtalet.
Jag ger mig iväg ut vid 9-tiden. Stannar på många ställen och fotograferar. Himlen är klarblå och inte ett moln syns. Solen gassar riktigt där det är lä. En äkta sommardag och jag njuter av intrycken.
Tar mig upp på en av mina favoritställen med underbar utsikt.
Här blir jag sittande ett tag. Äter ett äpple, studerar en rolig och ullig svävfluga.
Sedan tillåter jag tankarna komma. Jag inser att jag gömmer mig bakom en stark fasad och tillåter mig inte att förstå vad som händer. Jag rabblar allting automatiskt. Det händer inte mig.
Jo! Det händer mig och jag måste ta det till mig för att gå vidare.
Jag har cancer och de ska ta bort hela mitt högra bröst. Cancer - cancer - cancer. Låter ordet sjunka in. Ändå känns det overkligt. Är det verkligen mig det gäller? Men hur har jag kunnat få cancer? Jag?
Behöver ta den här tiden att fundera. Jag kan inte fortsätta gå på högvarv så här och inte kunna sova. Det värsta som kan hända är att jag får en rejäl förkylning och då skjuter de på operationen. Det vill jag verkligen inte!
Försöker föreställa mig hur det känns att bara ha ett bröst, detta tecken på kvinnlighet. Men min identitet sitter verkligen inte i ett eller två bröst. Frågan är hur sambon kommer att känna det när han ser en platt sida med ärr. Men nu går jag händelserna i förväg.
Sitter och känner försiktigt på tanken att det faktiskt visar sig vara cancer även i andra bröstet. Ska jag operera bort den lilla biten då? Det verkar ju inte vara stort påslag på kontrasten där. Eller ska jag ta bort hela vänstra bröstet för säkerhets skull? För att få lugn och ro i framtiden. Svårt. Men jag behöver nog fundera lite på det. Och prata med sambon.
Cyklar hem igen. Är infernaliskt trött. Tar en timmes tupplur.
Sambon kommer hem. Han är trött och mycket nedstämd. Tycker inte att någonting är roligt längre. Det är så mycket känslor och oro som rör sig i honom just nu så han kan inte sortera det. Känslorna kommer ut som frustration och ilska över en massa saker. Men just då orkar jag inte möta honom. Jag är för trött. Det river till av ångest i magen och jag vill bara fly ut. Slippa möta hans känslor. Jag kan knappt möta mina egna.
Gråten kommer och jag bara skakar. Sambon kramar mig och säger "Jag finns här hos dig. Hela tiden".
Det är mycket känslor som kommer ut. Mycket besvikelse, rädsla och oro. Sorg över att behöva utsätta min älskade för allt detta. Det tar tid innan jag lugnar mig igen. Sedan kommer tröttheten och faktiskt också ett slags lugn.
Vi äter lite middag och sätter oss framför TV:n. Så trött. Vill bara gå och lägga mig. Jag har vissheten att den känsloballong jag tillåtit växa, nu är punkterad. Jag kommer att kunna sova imorgon bitti, för första gången på mycket länge.
Somnar så snart jag lagt huvudet på kudden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar